Sura miner

Okej… detta med att inte berätta om glasögonen i väskan men samtidigt skriva om det här var tydligen inte så lyckat. I normala fall så gör jag aldrig så, C behöver aldrig få veta saker via bloggen, inte sådant i alla fall, det är en regel jag alltid hållit mig till förut. Därmed inte sagt att jag alltid berättar allt jag skriver om eftersom mycket handlar om känslor som jag inte vill prata om. Jag trodde helt ärligt att han inte skulle hinna läsa i helgen men uppenbarligen gjorde han det. Och blev naturligtvis sur. Inte sur som vanligt, utan mer… sur så jag blir lite orolig, sur så jag vet att han är sårad. Inte arg som vanligt som när han tjatar på att jag ska vila utan mer som… The scilent treatment. Jag gissar att det kommer bli lagom kul när barnen åkt hem.

Okej, jag förstår att han är sur för att jag inte berättade men helt ärligt, fanns det någon mening med att berätta något? Det är inte så att detta kommer som en överraskning för någon av oss, redan när jag provade ut dem hos doktorn så sa jag att jag inte trodde att de skulle göra någon större skillnad. Det gör de inte heller. Lite skillnad men inte tillräckigt stor för att jag ska tycka att det är lättare att se på håll eller ens kunna välja mindre förstoringsgrad av texten på datorn. Men C var med när jag var hos doktorn, han brukar vara lyhörd för nyanser så själva faktum, att glasögonen inte funkar, är ju ingen chock för honom. Det är som vanligt bara jag som gått omkring och hoppats på mirakel och blivit besviken. Så egentligen, det enda jag inte berättat är att jag är besviken. Men det är jag ju oftast numera så what else is new? Och varför förstöra helgen med det? Det kommer så många andra helger som jag kan förstöra för alla. Så varför dessa sura miner?

Jag har gjort allt möjligt för att blidka honom. Imorses när jag ändå inte kunde sova gick jag ner och bakade scones igen (jag fick slå upp receptet på Internet för jag insåg att kokboken kan jag glömma). Dukade fint och kokade kaffe. Ungarna blev glada när de vaknade men han? Icke. Lika sur som igår kväll. Jag börjar bli lite orolig för att han tänker köra hem mig för gott efter att ungarna åker hem. Göra slut. Den tanken slog mig just som jag skriver här men… varför inte? Jag skulle inte klandra honom. Vad ska han med mig till? Jag börjar bli lite orolig för han vägrar att prata med mig.

Kanske bäst jag gör något annat… lagar mat eller något så jag inte går och funderar för mycket på det här. Jag är inte mästerkocken i det här huset men idag har jag faktiskt lovat laga mat. Jag tänkte göra Tacosfärs inbakt i mördeg. Det är superenkelt och supergott med en god sallad till. Idiotsäker matlagning helt enkelt och så tror jag att det är barnvänligt också. Bäst jag sätter fart.