Inlägg
Tacksam
Igår hämtade jag mina nya glasögon. Jag gick dit innan jag gick till jobbet. När jag betalat och gått därifrån stoppade jag ned den lilla påsen med de två par glasögonen längst ned i min handväska. Så jag skulle slippa se dem, slippa tänka på att de fanns där, att jag kunde ta upp dem när som helst och prova… få besked på det jag egentligen redan visste. Eller inse att jag trots att jag försökt att inte tänkta för mycket hade haft för höga förhoppningar. Igen. Att jag skulle bli besviken ännu en gång.
Jag sov knappt i natt för glasögonen låg kvar i tryggt förvar i handväskan. Längst ned. Jag både ville och ville inte prova för hur det än är så har man ju alltid ett visst hopp så länge man inte med säkerhet vet.
Jag vet… jag borde vara härdad vid det här laget, jag borde kunna stå ut med varenda motgång och lugnt konstatera att jag visste att det skulle komma, för ingenting har ju förbättrats sedan jag fick den här förbannade diagnosen, det har bara gått utför… Om man bortser från en enda gång.
Jag vet… jag borde tänka mer på den enda gången och istället för att gräma mig över allt sudd och dis istället glädja mig åt att det faktiskt finns figurer och färger i allt detta sudd. Men jag är nog en dålig människa. Jag vill ha mer. Jag vill alltid ha bara lite mer. Varje gång säger jag mig själv att jag skulle vara nöjd om det kunde bli som igår, eller i det här fallet som före operationen, men jag vet ju, jag känner mig själv att inte ens då skulle jag vara nöjd särskilt länge. Jag är en otacksam varelse. Jag borde vara tacksam. Jag har så mycket att vara tacksam över och nu när jag provat mina nya glasögon så måste jag kanske sätta mig och försöka tänka på det jag har att vara tacksam över. Istället för att deppa ned mig totalt över det jag inte har. Det kanske hjälper… för glasögonen gjorde det inte.
Alltså är jag tacksam över:
- denna fantastiska man som trots allt älskar mig och vill leva med mig, hur konstigt det än verkar
- mina fantastiska föräldrar
- mitt jobb, eller rättare sagt, att jag har ett jobb
- den fantastiska mannens fantastiska barn
- våren som försiktigt börjar komma
- dofterna, smakerna, musiken, ljuden, färgerna
- dagens teknik som gör saker och ting lättare eller rent av möjliga när det egentligen är omöjligt.
Jag ska försöka tänka på allt detta. Istället för att tänka på allt som jag hoppats på men som inte finns.
7 kommentarer:
Svåriheten, som jag upplever det i min/vår situation, är att hantera det dubbla- att man har en massa saker som man visst är oändligt tacksam för men att ens livssituation förändrats i grunden och att man har det svårt. Man kan s.a.s. vara både lycklig och olycklig samtidigt och det är svårt att hitta ett sätt att orka med det, hitta ett förhållningssätt. Det är väl det som egentligen är krishanteringen.
"Att leva är icke nog - solsken och en liten blomma måste man också ha" har HC Andersen sagt och vad som är ens personliga "solsken och liten blomma" är förstås olika. För den som drabbats av funktionshinder pga sjukdom eller skada handlar det primärt om annat än för den som har alla kroppsfunktioner i behåll.
Tråkigt att inte glasögonen hjälpte.Men du gör helt rätt i att försöka tänka positivt:) Det brukar underlätta även om det ibland kan vara riktigt svårt.
Kram och ha det fint!
Hej Ella!
Trots att det skiljer sig så, det som tynger dig, i förhållande till det som tynger mig, så är känslan den samma.
Känslan av att inte vara klok nog att uppskatta det man har, utan snarare misströsta det man inte har.
Du må ha ett dåligt seende med dina ögon, Ella, men du är en oerhört skarpsynt och slipad människa, som är vaken nog att vara mänsklig - en egenskap som i alla fall jag värderar mycket starkt.
Jag läste i en kommentar hos dig om någon som beundrar dig -och att du inte alls ansåg dig som beundransvärd, men jag måste ändå säga att där har du fel! Du ÄR beundransvärd, just för att du öppnar, inte bara mina ögon, utan även andras, för hur det är att sakta förlora synen... Sikten.
Jag lär mig, av dig -
Kramar från Camilla
Å jag har inte så mycket att tillägga - det är redan skrivet så kloka inlägg.
Men nu vet du att jag läst.Å nu ska jag se om jag kan posta detta - i går knasade det på både din och andra Bloggerbloggare när jag skrev kommentarer!
En liten tant
Visst är det så. För mig känns det ibland som om jag är, eller blir betraktad som, otacksam för det kunde ju vara värre, det finns så många som har det värre och så vidare.
Annelie
Jag försöker även om det går trögt ibland.
Camilla
Du är för snäll... Jag blir alldeles tårögd när jag läser det du skriver. Tack snälla.
Annika
Ibland tar blogger det man skriver och skickar ut det i cyberrymden. Jag brukar försöka kopiera innan jag skickar iväg.
Intressant skrivet, jag klarar mig inte utan glasögon. Nu har jag väldigt många och det är rätt jobbigt. Undrar hur det ska gå om jag började jobba igen. Försöker tänka tanken men... En i köket, i ridjacka, 1 i vardagsrummet, 1 vid dator och 1 dubbelslipade som får följa med mig överallt. Det påminner mig när jag gömde den vita käppen i garderoben när jag fick den vid 11 årsåldern av syncentralen.
Anne-Maj
Hihi... jag har tänkt på dig i veckan varje gång jag tänkte på optikern. Funderade på hur många par jag skulle behöva ha. Nu verkar det inte behövas några ;(
Jag gömde min överst på hatthyllan, under alla halsdukar annat skräp. Tänkte att då har jag ändå lagt den så att jag kan ta den när jag går ut men det tog ett tag innan jag gjorde det.... Ibland får den ligga där fortfarande.
Skicka en kommentar