Planer

I natt smidde jag tusen planer…
Jo, jag var vaken nästan hela natten och funderade på framtiden, på jobbet och på allt däremellan. Jag har kommit fram till tusen saker som måste göras och tas tag i för att livet ska kunna fortsätta. Jag kan inte fortsätta att gå hemma och tycka synd om mig själv eller vila eller vad det är jag ska göra. Det är helt enkelt dags att göra något konstruktivt utifrån den situationen så råder. Då måste man förstås inse fakta om den aktuella situationen, något jag liksom gjort mitt bästa för att undvika och skjuta på framtiden. Men nu är det nog dags att ta sig själv i kragen och åtminstone konstatera faktum även om jag kanske aldrig kommer att acceptera det.

Det första jag måste inse är att jag måste göra upp planer för framtiden utifrån det faktum att jag ser sämre. Det kommer inte att bli bättre och det är helt enkelt dags att lära sig att leva med det som är och anpassa vardagen efter det istället för att låtsas att allt kommer att ordna sig eller låtsas att det inte innebär någon som helst begränsning. Det betyder till exempel att jag måste se till att få de hjälpmedel jag behöver och att min arbetsplats anpassas till mina behov snarast. Jag måste också, åtminstone tills jag vant mig, inse att jag kanske inte kan arbeta heltid och sortera ut vilka arbetsuppgifter som är viktigast att just jag gör, fundera över hur jag kan utföra dem och så vidare. Allt tar ju så mycket längre tid nu, det måste jag också ta med i beräkningen.

Jag har som sagt tänkt en hel del i natt. Och gjort upp planer för vad som ska göras och hur. Idag ska jag ringa syncentralen och be dem, om det är de som ska göra det, komma till jobbet och utreda vad jag ska ha för hjälpmedel där. Förmodligen är det något som ska gå via försäkringskassan eller arbetsförmedlingen rehab men om jag ska vänta på beslut från f-kassan lär jag inte kunna börja jobba inom det närmaste halvåret. Allt papper och sådant får helt enkelt ordna sig i efterhand tänker jag. Jag nämnde det för C innan han gick till jobbet och till min förvåning tyckte han att det lät som en bra plan. Så dagens uppgift nummer ett är att ta kontakt med SC och se till att det hela kommer igång snarast. Därefter får jag väl kolla med KF vad de ska ha för papper och börja jaga det om det behövs för jag har faktiskt blivit utlovad av doktorn att få något som ska skickas till FK men det lär ju inte komma den här veckan. Varför ska allt ta sådan tid??? Det är så frustrerande!

I eftermiddag ska jag dessutom gå till jobbet och vara med på veckans arbetsplatsmöte. Det kan vara bra att börja lite med saker jag klarar av och försöka vänja hjärnan vid att tänka arbete och framför allt att vänja mig vid att vistas bland folk utan att dö av trötthet efteråt. Jag är övertygad om att det är en vanesak och om jag inte börjar träna lär jag aldrig vänja mig. Så nu är det bara att ta tag i dagen och göra något vettigt av den.