I natt...

...har jag tänkt tusen tankar.
Ingen enda av dem gjorde mig glad.

Måste jag vara glad? Måste jag klara allt, göra allt? Med ett leende?

Vissa dagar, stunder, känns det som om alla runt mig, med vissa undantag, tycker att det går bra om jag är lite fumlig och klantig, behöver lite hjälp, så länge jag är det med ett leende på läpparna, utan att visa hur det känns inuti. För inuti ska det inte finnas några jobbiga, ledsamma känslor längre, jag har haft nog med tid att komma över dem. Jag har haft nog med tid att anpassa mig.

Livet går vidare.

Jag var blind men nu ser jag, jag borde vara tacksam. Jag har inget att sörja. Punkt slut.
Livet går vidare. Precis som förut. Visa inte känslorna inuti, behåll dem för dig själv för du borde inte ens ha dem längre.

Men… vart står det när man ska sluta sörja någon som dött?
Vart står det vad man ska känna?
Vart står det när man ska vara mogen för nästa steg?
Vem sätter gränsen för hur länge man kan känna saknad efter något som för alltid är borta?
Vem har skrivit lagen om vilka känslor som är de rätta och vilka som är de felaktiga?
Vem har bestämt vad man har rätt att vara rädd för?