Livet efter: En kommentar...

Välkommen hit

Ella heter jag som skriver om livet efter. Livet efter en diagnos, och med en sjukdom som är på god väg att göra mig blind.

Att skriva här hjälper mig att ta mig igenom en skrämmande resa jag inte frivilligt påbörjat. Men jag skriver inte bara om tråkigheter, jag skriver också om kärlek, familj och om saker som upprör eller engagerar mig. Skrivandet här är inte bara en ventil och ett utlopp för mina känslor, det är också ett nytt sätt att få vara kreativ när inte det gamla fungerar längre.

Genom min blogg har jag haft den stora lyckan att få lära känna nya vänner vars råd och stöd jag är tacksam för.

Min blogg är mycket personlig och privat, här skriver jag ofta sådant jag inte klarar av att prata om. Det är i skyddet av anonymiteten som mina tankar får välbehövlig frihet så jag ber dig - respektera det.

Lämna gärna en kommentar när du är här!

tisdag, mars 27

En kommentar...

...som bitit sig fast idag:
"Och sorg är inget som försvinner efter ett tag. Det är ngt man lär sig leva med. "

Sagt av en mycket klok människa.

Tack.

11 kommentarer:

K sa...: Håller med. Det ingår i LIVET! (Både före och efter)
KRAM!; 27 mars 2007 kl. 13:58
Anonym sa...: Sorg är en naturlig del av livet. "The greater that sorrow carves into your being, the more joy it can contain". Kahlil Gibran.; 27 mars 2007 kl. 16:26
Anonym sa...: Tack för tipset, det blev en strut med choklad på, kommer inte ihåg vad den hette, men den var goood.
Ha det fint; 27 mars 2007 kl. 16:46
Anonym sa...: Oj vad mycket jag missat på en dag;)
Inlägget om föredraget behöver jag inte orda om,det har andra skött och jag håller med.
Att sörja eller inte;
Sorg är ingenting man kan bestämma hur det ska bli eller hr det ska utveckla sig. Därimot vet jag till hundra att det normala sorgearbetet kan delas in i olika skeenden. Ett av dom är ilksa enligt min mening iallafall:)
Du talar om dig själv,det vet jag och jag anser att du inte alls behöver vara glad om du nu inte känner så. Du måste få känna dig ledsen över allt som hänt och som faktiskt händer dig. Det kan man också göra på olika sätt. Tillåt dig att vara lite ledsen då coh då,det stärker en så vitt jag vet.
Konstigt inlägg från min sida,men jag tror du vet hur jag surrar nu förtiden:)
Jag önskar dig stort lycka till!när du håller föredraget,själv hade jag för att övervinna känslan som kommer över en,gjort det på ett skämtsamt sätt,slagit udden av den och sedan kört.et är väl vad de andra råder dig till fast p åett annat sätt.Hehe du hör idag är jag mer än en svamlare.
Kram på dig från soliga roslagen; 27 mars 2007 kl. 17:11
Anonym sa...: Så sant!
Du måste också komma ihåg det jag skrev om tidigare - att du är mitt uppe i krisbearbetningen. Kanterna på smärtan är vassast då.

Det är inte alls fånigt att be någon följa med till föredraget. Och du måste inte förklara den personens närvaro.; 27 mars 2007 kl. 18:00
Christina sa...: Hejsan
Hittade hit via Anitas blogg.
Tänkte lämna ett avtryck innan jag går.; 27 mars 2007 kl. 18:01
Anonym sa...: Jag läser, jag tänker, jag känner och sist men inte minst imponeras jag av hur bra du beskriver hur du känner, tänker och tycker.
Kram!; 27 mars 2007 kl. 19:19
Ella sa...: Magalös
Sorg krävs ju för att känna lycka ;)

Cleo
Å det låter så rätt.

Micke
Visst var det härligt idag?

Annelie
Du svamlar inte alls. Mår du bra? Har du ont?Gick det bra? Jag måste rusa till dig och läsa.
Visst stämmer det med ilska! Absolut en del av sorgearbetet eller kris eller vad man kallar det.

En liten tant
Hm... nej, du har rätt kanske. JAg har ju ändrat mig nu ;)

Christina
Välkommen hit. Kul att du tittade in.

Annika
*L*; 27 mars 2007 kl. 20:15
Anonym sa...: Du är söt du ;); 27 mars 2007 kl. 23:29
Anonym sa...: Sant så sant!; 28 mars 2007 kl. 01:13
Ella sa...: Christina
Tack det samma :)

M
*L*; 28 mars 2007 kl. 07:44