Arbetsplatsanpassning

Så var den Stora dagen avklarad. Dagen då SC gjorde besök på jobbet.

Märkligt vad jag fasat och sett fram emot något som egentligen inte blev en så värst stor affär. Samma kvinna som jag tyckte så bra om kom från SC och hade till och med med sig en del saker som hon visste att jag skulle behöva, som tex mitt lilla program som jag börjar tycka mer och mer om. Hon blev nog däremot ganska konfunderad när hon såg C komma insläntrande i mötesrummet där vi skulle sitta och prata. Hon har ju träffat C någon gång när han följt med eller följt mig till SC. Det var faktiskt lite lustigt om man nu ska vara elak och skratta åt andras förvirring.

Vi började med att prata regler, pengar, papper och dylikt. ”men allt det där lär väl inte bli något problem i det här fallet” sa hon när det gick upp för henne att C inte bara är min chef. Sedan tittade hon på mitt kontorsrum och på hela kontoret, faktiskt så envisades hon med att gå runt i hela huset med mig och C i släptåg, eller i alla fall till de kontoren som jag ofta besöker. Slutligen så kom hon med en kravlista som hette duga. Jag hade nog varit beredd på att få hjälpmedel till mitt kontor som datorprogrammet och den där förstoringsmanicken men mer än så hade jag inte räknat med att hon skulle ens titta på. Vilket hon som sagt gjorde.

På kravlistan bland annat:
Bättre belysning i mitt rum, i konferensrummet, i fikarummet, i korridoren, vid kopiatorn mm, mm. Trappor och andra platser som hon anser vara lämpligt ska markeras med kontrastmarkeringar, du vet sådana gula linjer som markerar slutet och början på en trappa. Glasdörrar ska också markeras med kontrastmarkeringar.

Ja himmel. Och det sistnämnda är ju inte ens inne på vårat område utan i huset. Vi bor i ett gammalt hus där kommunen haft sina kontor i urminnes tider, på sin höjd har det målats om i lokalerna men inget annat har blivit gjort och därför har väl ”tillgängligheten” fallit i glömska. Men som hon sa, detta är inte bara för mig utan för alla andra besökare, offentliga lokaler ska inte se ut som de gör i vårt kommunalhus. Jag gissar att somliga kommer att bli lite sura… eller kanske får det upp ögonen på någon så att det görs något även för människor som har andra behov än jag. Och i de övriga kommunala byggnaderna…

Det var som sagt en bra förmiddag. Jag är nöjd. Jag ska börja jobba imorgon!

Det var också en jobbig förmiddag. Det var fruktansvärt jobbigt och pinsamt att gå runt i huset med henne och förklara för alla som undrade. Jag höll på att dö. Skämmas ihjäl… Å andra sidan kanske det är bra, så folk vet att jag inte skojar när jag säger att jag ser lite dåligt. Detta blir ju liksom lite mer handgripligt än vad det varit förut.