Berget som blev en kulle

Nu ska jag berätta om dagens berg… som blev en kulle. En stor och brant kulle men bara en kulle. Lite som ”Mannen som gick upp för ett berg och kom ned för en kulle” (vad handlade den filmen om egentligen?). Jag vet inte om jag ska kalla dagens kulle för någon vidare prestation eller bara ska skämmas över den.

Jag skrev en stooor lapp, en hel A-4 fyllde jag utan problem.

Med tjock svart spritpenna och bokstäver på ca två cm.

Summa 13 varor att inhandla.

Jag räknade ut hur lång tid det skulle ta att gå och att handla de få saker jag skulle ha och beställde taxi för hemresan (inte för att jag är lat utan för att jag ”inte bör bära tunga saker”). Här måste man boka sin resa två timmar i förväg sedan beslutar någon osynlig makt om man bevärdigas få en taxi, om man nyttjar samhällsbetalda resor (jag kallar det så för det låter finare än färdtjänst). Jag blev i alla fall utlovad en sådan, och fick en tid att passa. Jag gick till affären, tog en vagn och bad en stilla bön att jag inte ska välta ner något (typ staplade kattmatsburkar) när jag kör på något och sedan tog jag itu med uppgiften. När jag väl kom till vara nummer tre på min välplanerade lista så insåg jag att med den här farten så skulle det förmodligen ta mig ytterligare två timmar, eller en halv dag, att bli klar och vid det laget skulle jag få gå hem för någon taxi lär inte vänta på mig. Jag började känna mig lite lätt desperat när en ängel talade till mig… eller ja, jag trodde det i alla fall till en början, innan jag såg att det var någon av butikspersonalen. Det är en bra butik detta, i alla fall om man bara ser suddigt och väldigt lite, för deras personal bär alla röda tröjor. Röda tröjor syns ganska bra till och med genom mitt sudd.

”Hej Ella, du heter väl Ella?”
”Äh ja?” (vad har jag kört på eller förstört undrade jag)
”Jag heter M och jobbar här, får jag hjälpa dig?”

Observera, hon frågade ”får jag hjälpa dig?”, inte vill du ha hjälp, behöver du hjälp? Det lät väldigt mycket trevligare kan jag meddela, så trevligt att jag genast tackade ja och kände mig evigt tacksam. Med hennes hjälp gick det riktigt snabbt att hitta allt jag skulle ha och allt var betalt och nedpackat precis lagom till att taxin dök upp utanför.

Som sagt, jag kan inte precis säga att jag är stolt för att jag klarade av att handla själv, för det gjorde jag ju inte, men jag vet inte ens om jag bryr mig just nu. Det känns faktiskt som att klara sig själv är aningens överskattat när man kommer hem och bara känner för att svimma av trötthet och huvudvärk i farstun för att man gått en promenad på 15-20 minuter, lagt tre varor i en kundvagn och tagit taxi hem. Jag får helt enkelt lära mig att handla själv en annan dag. Jag förmodar, tyvärr, att de dagarna kommer snart, hur det än går hos doktorn imorgon.