Funderingar

Det var tyst här igår för en gångs skull. Märktes det tro?

Det fanns flera anledningar. Dels var jag på jobbet både förmiddag och eftermiddag och dessemellan vilade jag. Orken räckte inte riktigt så långt som jag hade hoppats fick jag konstatera ännu en gång. Det positiva var att C inte var hemma förrän efter sextiden så han behövde inte gorma på mig. Det är mysigt att han bryr sig, jag klagar inte men jag är inte så bra på att hantera tjat heller…

Men… det fanns en annan orsak också till att jag inte skrev igår. Helgens händelser, eller vad jag nu ska kalla dem, har fått mig att fundera lite på vad det är egentligen jag skriver och varför. Vad ska jag med en blogg till egentligen? Ska jag över huvudtaget fortsätta att skriva? Vem skriver jag för egentligen? Helgen har fått mig att fundera på en hel del annat också om jag ska vara riktigt ärlig.

Först av allt. Jag började inte skriva för att egentligen dela min tankar med någon, jag började för att skriva för att få struktur och distans, för att kunna få ur mig allt jag inte vågar säga högt eller för att kunna säga saker utan att behöva ta hand om någons reaktioner efteråt. Jag har funderat länge på det och kan konstatera att jag fortfarande skriver av samma orsaker. Jag skriver fortfarande ofta sådant jag inte kan uttala högt. Numera skriver jag också ofta sådant jag inte vill säga för att jag har sagt det så många gånger att alla hört det till leda trots att jag fortfarande har ett behov av att älta det igen. Jag skriver fortfarande sådant jag inte vill att mina närmaste ska veta eller behöva höra. Problemet är att den som står mig närmast är här och läser. Problemet är att jag inte längre kan låtsas att jag är ensam om den här bloggen och att ingen bryr sig om vad jag skriver i den.

Missuppfatta mig inte.
Kommentarerna jag får är jag glad för. Ofta ger de mig antingen stöd som jag behöver eller perspektiv som jag också behöver. Att C läser gör inget så länge han håller sig till att kommenterar som förut, via mail. Jag skriver inget som är hemligt egentligen, jag skriver sådant som jag har svårt för att uttala. Det är en helt annan sak. Jag skriver för att inte tappa greppet om tillvaron, för att få ett utlopp för det som finns inuti och som ständigt mal runt. När jag skrivit ned det jag mår sämst över så känns det lite bättre. Att jag skriver ner saker här, betyder inte att jag kan prata om dem, bli ställd till svars för dem i verkligheten för i verkligheten är allt så mycket mer skrämmande än här. Här har jag börjat få distans till vissa saker. Jag kunde berätta om glasögonen och inte bryta ihop men hade jag berättat genast för C hade dagen slutat med tårar. Jag kan skriva ord jag fortfarande har svårt att uttala högt. Här är allt… enkelt.

Jag kan skriva om sådant som får mig att gråta om jag uttalar det högt. Jag har inte lust att alltid gråta.

Ibland behöver jag lugna mig lite, skriva av mig lite av det som känns innan jag kan ta tag i det i verkligheten. Att skriva gör det lite mindre, lite lättare att klara av, i alla fall för stunden.

Det här har varit… min fristad kan man säga. Där jag kunnat gömma mig för verkligheten och får ösa ur mig… utan att behöva ta tag i det efteråt i verkliga livet. Jag vill ha det så i framtiden med. Jag vet bara inte om det är möjligt.

Ett alternativ är att skriva men inte publicera i bloggen – inget bra alternativ för jag skulle sakna kommentarerna som ofta hjälper mig att se klarare på saker och ting.
Ett annat är att låsa bloggen och bara släppa in dem som jag vill – inget bra alternativ heller för det innebär samtidigt att jag låser ute någon som jag inte egentligen vill låsa ute.

Frågan är bara vad jag ska göra. Börja censurera mig själv kanske?