Flytthjälp, Cult Design och service

Det blir aldrig som man trott.
Idag till exempel trodde jag att jag skulle hjälpa till med att flytta. Okej, inte ens i fantasin föreställde jag mig att jag skulle få bära kartonger och möbler men i alla fall packa upp eller åtminstone stå i vägen för alla som skulle fram.

Så blev det dock inte.
Inte heller var det så att bara min pappa och C:s svåger dök upp för att hjälpa till, så som vi trodde, nej, istället dök två av mina bästa väninnor upp med sina killar. Man kan liksom aldrig få för mycket flytthjälp så jag hade faktiskt frågat alla mina vänner mailledes men inte räknat med att någon skulle dyka upp. Med andra ord blev jag förvånad när de kom redan kl nio i förmiddags. Än mer förvånad blev jag när de förklarade att de tänkte lämna sina pojkvänner (som aldrig ens träffat varesig C, min pappa eller svågern) för att hjälpa till medan vi skulle ut och shoppa heminredning ”för det behöver alla även de som flyttar till ett färdigt hem”. Däremot blev jag inte speciellt förvånad när varken pappa eller C eller någon annan opponerade sig mot att jag skulle försvinna från värsta jobbiga flyttröran. De var väl bara tacksamma att bli av med mig och skicka iväg mig med två kompetenta barnvakter.

Vi åkte till två ”stora” möbelvaruhus (i två olika ”städer” så klart) och jag handlade en hel del… eller i alla fall gjorde jag av med en hel del pengar. Två helt underbara krukor från Cult design (jag bara älskar deras flerdimensionella mönster, man kan både känna och se det - jag valde den här och den här), två jättekuddar till soffan och köksgardiner fick följa med hem. Det var tur att mina väninnor vad med och hjälpte till att välja för helt ärligt så är jag inte säker på att C och jag har samma smak när det gäller köksgardiner. Han ringde förresten flera gånger och oroade sig för hur jag mådde. Ibland är han bra sjåpig. Klart jag blev trött men det gick faktiskt bra, kanske mest för att det blev en hel del tid i bilen.

Vi hade en helt otroligt fnissig dag. Jag tror inte jag fnissat och flamsat så här mycket sedan i somras eller något liknande. Det var nästan så jag såg folk vända sig om efter oss när vi höll på som vi gjorde. Som fjortisar, minst sagt.

Men… numera finns det alltid ett men verkar det som. Så fort jag gör något som jag inte gjort på länge så kan jag inte låta bli att konstatera skillnader mellan då och nu. Och det här med att använda vit käpp är som bekant inte min grej än. Jag undviker det så gott det går men numera så känns det allt oftare som en extra säkerhet eller hur jag ska uttrycka det. Speciellt dagar som idag när jag är ute bland massor med människor med vänner som jag inte normalt är ute med. Men det är som sagt fortfarande en nyhet för mig så jag kan inte låta bli att förundras över de kommentarer eller reaktioner hos andra som jag lägger märke till.

Idag råkade jag höra en kommentar som inte var menad för mig. Men den var om mig och den fick mig att känna mig ganska illa till mods. Jag förstår att det finns människor som pratar om människor de ser runt omkring, jag vet att det är naturligt, men jag tycker kanske att man kan se till att inte de man pratar om hör vad man säger. Inte ens om det som i det här fallet inte är en elak kommentar. Men som bekant, även kommentarer som inte är elaka kan såra.

En annan märklig sak hände och jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka om det. Vi skulle äta, vi åt, på en ganska populär och lite finare restaurang. Man går in och möts i dörren och visas till sitt bord. Man får alltså inte välja själv. Vi kom in, blev mottagna av en servitris som talade om att det enda bordet de hade var mitt i lokalen och egentligen bara för två. Vi frågade om hon inte hade något ledigt bås eller fönsterbord men hon tyckte nog vi var tokiga som trodde att vi kunde komma in och välja och vraka, så vi sa okej till bordet och extrastolen och följde efter henne. När vi kom in hade jag min käpp i väskan men eftersom det var skumt i lokalen tog jag fram den medan vi gick. Framme vid bordet så insåg jag snabbt att det här kommer garanterat inte bli någon trevlig lunch, dålig belysning, massa folk, hög volym… inte mina favoritegenskaper hos en lokal, speciellt inte efter en hel dags shopping, så jag frågade lite försiktigt igen, ”Finns det verkligen inget fönsterbord? Några kanske är på väg att avsluta, vi kan vänta lite.” Först tänkte jag att nu kommer hon väl snäsa åt oss eller kasta ut oss för hon hade verkligen inte verkat speciellt serviceinriktad när vi kom men hör och häpna, hon bad oss att vänta, gick iväg, kom tillbaka efter en stund och talade om att vi kunde ta det reserverade fönsterbordet som var ledigt.

Äh… va? Tänkte jag. Men när vi väl satt vid bordet fick jag förklaringen från mina vänner och jag vet inte om jag gillar den som sagt var.

Hur som helst så var maten supergod och servicen riktigt bra och trevlig dessutom. Inte billig men men… det kvittar väl hur mycket mer ruinerad jag blev?

När vi kom hem vid halv fem så satt killarna i soffan och drack öl. Alla möbler stod på sin rätta plats så allt som är kvar är att packa upp alla kartonger, något som jag däremot lär bli tvungen att göra själv… med C:s hjälp så klart.