Dagens berg

Idag är C förmodligen ännu sämre än igår. Själv är jag oförskämt pigg, i alla fall om man jämför med honom. Jag har känt efter väldigt noga, i fall om att, men nej, ingen feber, inte det minsta ont någonstans. Bara det vanliga diset framför ögonen. Så detta innebär att jag fortsätter att agera sjuksyster och försöker se till att sjuklingen dricker mycket, äter och mår så gott han kan. Och håller sig borta från min blogg.

Trodde du förresten att han snällt fann sig i att stanna hemma idag? Inte då! När jag vaknade var han i full färd med att duscha. Jag kände honom på pannan och konstaterade att han har 40 graders feber och ska stanna hemma. ”nje men jag har…” säger han då varpå jag avbröt och sa; ”går du till jobbet så måste jag också gå, du är chefen och du sätter ribban, då kan du inte förvänta dig att jag ska sitta hemma och rulla tummarna”. Han gick och lade sig i sängen utan vidare diskussioner efter det. Inte för att jag tror att det spelade någon roll vad jag sa, snarare insåg han väl att han inte var i form för annat än sängläge.

Detta innebär däremot ett liiiitet problem… Eller snarare utmaning för mig. Igår tänkte inte jag på att han skulle vara utslagen idag med och att vi skulle stanna hemma båda två, och hemma hos honom till råga på allt. Alltså handlade jag inte och eftersom vi mest har bott hos mig den sista tiden (för att det är lättast för mig) så är inte kyl och frys överfullt här. Det innebär att vill vi ha lunch idag så måste jag åka och handla. Gå… eller något. Utmaningen ligger naturligtvis inte i själva promenaden eller att beställa taxi, snarare i att hitta rätt saker i affären… Jag har faktiskt inte handlat matvaror på egen hand sedan efter operationen, faktiskt inte ens innan på bra länge för C har funnits till hands så länge. Jag kan riktigt se mig själv stå med näsan tryckt mot toapappret och brödet… Tanken är inte alls lockade. Jag borde självklart tänkt på detta igår när jag hade två par ögon med, som visserligen motvilligt, men ändå ganska bra hjälpte mig att se rätt… välja rätt. Frågan är vad jag ska göra… eller hur snarare. Jag skulle kunna beställa pizza, eller ringa affären och be dem packa ihop det jag ska ha men å andra sidan, någon gång måste ju bli den första? Skrämmande...

Det lämpliga är väl att skriva en shoppinglista till att börja med gissar jag. Företrädelsevis en som jag kan läsa också. Klä på mig är en bra start... vilket påminner mig att jag måste åka hem och hämta mer kläder. Ännu en sak att lägga på "att göra listan" för dagen.

Alltså, tanken slog mig för någon dag sedan, det finns faktiskt en viss procent analfabeter i vårt samhälle, hur klarar de sig? Det måste vara ett fruktansvärt handikapp…