Innan vi somnade i natt

”Men lämna återbud då. Förklara hur det ligger till och säg att du inte känner att du är mogen än. Ingen kommer att klandra dig.”
”Det kan jag inte, det är taskigt”
”Det är inte värt att må dåligt över”.
”Okej, jag lämnar återbud.”

Vi säger god natt igen, och jag försöker verkligen somna men det går inte. Efter en lång stund av skruvande och suckande;

”Förklara igen varför jag inte kan följa med?”
”För det skulle se löjligt ut komma dit och hålla dig i handen… fegt.”
”Om jag inte vore din chef ja. Om det vore vem som helst annan än du skulle jag helt självklart följa med”
”Varför?”
”Äh… glöm det. Avboka.”

Och så skruvas det en hel del till, täcket byter sida, jag går upp en stund. Lägger mig en stund. Försöker verkligen somna men det går bara inte.

”Men för guds skull, ta med någon annan då, vem som helst. Gå in gör ditt föredrag och gå därifrån innan de reser sig.”
”Om jag inte kan klara av mitt jobb själv är det ingen större idé att jag har ett jobb.”

Tystnad. Han vänder ryggen mot mig, demonstrativt. Argt.

Jag fortsätter att fundera. Tankarna gör kullerbyttor både framlänges och baklänges och natten känns riktigt mörk. Sista gången jag trycker på den talande klockans knapp säger hon 03 23 (jo, jag behöll den).

Idag gick jag senare än vanligt till jobbet. När jag öppnade e-posten låg det ett mail från C i den.

”Jag har avbokat mötet på torsdag och följer med dig.”
Undertecknat: C som i chefen.

Jag blev givetvis förbannad. Jag vill inte behöva en barnvakt, hur ska det se ut? Så jag gjorde som så många gånger förr när jag blir förbannad, rusade in på hans kontor för att säga min ärliga mening.

Han var inte där!

Men det kanske var lika bra det för jag har sansat mig nu.
Jag fick faktiskt ett väldigt klokt mail från en väldigt klok person som fick mig att tänka till lite.

”Om du ser det "långt utifrån", inte tänker att det handlar om dig - vore det inte naturligt att en chef stöttade upp sin närmaste kollega i ett så pass nytt, annorlunda och "offentligt krävande" läge?”

(hoppas att du inte har något emot att jag citerar dig)

Jo, jag har funderat en hel del och kommit fram till att det kanske inte alls vore knepigt eller uppfattas märkligt. Det vore garanterat enklare. Kanske för enkelt? Lite fegt? Som att gömma sig bakom sin chef?

Fast det är inte särskilt många, om ens någon, som vet att vi bor ihop. Och hade jag haft en annan chef hade jag kanske inte ens tvekat… Jag kanske tvärt om tagit det som en självklarhet att han skulle följa med som moralisk stöd.