Arg och frustrerad

Planen för idag såg ju bra ut. Tre enkla saker att göra, inget som borde vara speciellt märkvärdigt för en frisk och normal 32-åring, eller hur? Inte ens för en 70-åring skulle jag tro… men för mig spårade det givetvis ut.

Okej, det blev lite mer än tre enkla saker men ändå…

Detta är vad jag gjorde idag, utöver det mest grundläggande, att duscha och klä mig;

Först ringde jag ett samtal till sc och kom överens med dem om en tid då de kommer till jobbet och gör en bedömning av arbetsplatsen, pratar med chefen och installerar mitt program. Det hela tog tio minuter eftersom de redan tidigare erbjudit sig att komma och hjälpa till. Därefter ringde jag nästa samtal som var till Fk. Där hade jag ingen tur för ”min” handläggare, tydligen har jag en sådan, var inte på plats men hon som tog emot samtalet bokade in mig för ett personligt möte redan idag på förmiddagen, innan lunch. Jag bara gapade i luren, inte trodde jag att man kunde få träffa deras personal så snabbt! Trodde att väntetiden för ett personligt möte var minst åtta månader…

Jag gick till Fk, en promenix på ca 10-15 minuter, inte speciellt långt alltså. Hade ett jättebra samtal med en trevlig kvinna som verkar vilja hjälpa till. Hade därefter tur och fick skjuts till Stadshotellet där jag hade bestämt träff med jobbet för lunch.

När jag kom fram hade jag dessutom tio minuter till godo. Underbara tio minuter tänkte jag och satte mig i en bekväm fåtölj för jag tänkte faktiskt vila en stund… det skulle jag inte tänkt, och inte där för genast dök det upp en gammal bekant som arbetar där och gav sig den på att vara social och ställa alla frågor som gör att jag bara har lust att dra ett gammalt täcke över huvudet och hålla för öronen. Frågor som helt enkelt gör för ont att svara på. Fortfarande.

Resten av eftermiddagen var däremot riktigt trevlig på många sätt. Det kändes skönt att vara del av ett sammanhang, det var kul att prata med jobbarkompisar, både om privata saker och om jobb. Det som inte var så kul var att jag redan vid lunchtid kände hur jag började få ont i huvudet men jag hade ju bestämt mig, jag skulle vara med på mötet. Jag tänkte inte ge upp nu. Träning handlar ju om att göra sådant som är svårt, det är när musklerna börjar skaka av utmattning som man kan räkna med att träningen ger effekt. Alltså följde jag med på mötet och satt och lyssnade till klockan tre då det blev fikadags. Jag skulle ju inte ge upp men vid tresnåret ångrade jag verkligen att jag inte hade gått hem efter lunch. Jag tror inte jag kan komma ihåg att jag någonsin haft så ont i huvudet som då… Jag vågade knappt ställa mig upp för jag var säker på att jag skulle spy över någon…

Men… jag är oerhört lyckligt lottad. Bortskämd och bortklemad. Jag har fått mer än jag förtjänar i form av en pojkvän som verkar ha ett sjätte sinne. Utan ett ord gick han nämligen och hämtade min kappa och såg till att jag kom hem. Den här gången skällde han inte ens på mig. Jag undrar hur jag hade klarat resten av dagen om han inte hade gjort det (kört hem mig alltså). Jag hade garanterat fått svälja min stolthet och erkänna mig slagen - ve och fasa! Däremot fick jag veta hans åsikt när han kom hem efter jobbet och jag fortfarande hade sprängande huvudvärk. Vi blev faktiskt lite osams. Men jag erkänner, jag var inte så smart idag…

. . . . . . .

Eller…
Smart.
Varför ska jag behöva vara smart egentligen?

Jag hatar det här. Jag är så arg och frustrerad på mitt huvud som inte orkar hänga med, jag känner mig färdig för döden fast jag borde vara ute och festa varje kväll… eller uppfostra tre ungar med högerhand och göra karriär med vänster. Det är vad mina vänner gör, de som är i min ålder. Själv orkar jag inte ens ta en promenad, äta lunch på hotellet och sitta på ett två timmar långt möte på en och samma dag. Jag är besviken på mig själv. Jag vill inte ha det så här, det måste ju gå att leva ett normalt liv? Det finns människor som gör mer än jag fast de är helt blinda så varför sjutton orkar inte jag? Är det något fel på min vilja? Är jag inte lika uthållig? Jag är så trött på detta. På allt strul som varit så här länge och som verkar fortsätta utan ände. Jag vill leva normalt, även om jag nu måste vänja mig vid att bara se lite suddigt.

Okej, hör på nu vem det än är som bestämmer, jag köper suddet, jag köper det där lilla mesiga hålet jag ser ut genom man jag köper inte dessa huvudvärk och denna ständiga trötthet! Och hör sedan!