Nattens tankar

Med anledning av mitt förra inlägg, där jag var så arg och frustrerad, så måste jag bara resonera lite till för jag har nämligen funderat en hel del i natt igen.

Jag är inte så dum att jag inte förstår varför jag blir trött. Det måste vara tröttsamt som bara den för hjärnan att ständigt plocka ihop min bild av omvärlden utifrån små fragment som dessutom är suddiga och dimmiga. Jag förstår att det är tröttsamt och att jag ständigt anstränger resulterar i huvudvärk, det förstår jag med. Jag vet att jag spänner mig i hela kroppen så fort jag inte är i en miljö där jag känner mig trygg och säker och vet exakt hur det ser ut, som hemma eller hos C. Jag spänner mig så fort jag inte är tillsammans med någon som får mig att känna mig trygg i omgivningar där jag inte är hemma. Jag förstår att detta tillsammans blir jobbigt för hjärnan att hantera och att jag blir trött…

Däremot så förstår jag inte varför jag inte kan vänja mig. Jag är övertygad om att det är en inlärningssak för hjärnan för jag har sett andra som ser sämre än jag klara sig bättre än jag gör. När jag pluggade hade jag ett sommarjobb en gång för evigheter sedan. Där fanns det en kvinna som hade diabetes och var helt blind. Hon skötte sitt jobb och arbetade heltid, hon skötte sin familj och sina barn på kvällarna. Det måste ju vara betydligt svårare än vad det är för mig som varken är blind eller har barn att ta hand om.

Det är ju inte så att min syn försvunnit över natten, jag har haft en lång period att gradvis vänja mig vid en gradvis försämring. Jag borde ha gjort just det vid det här laget tycker jag. Vant mig och lärt mig att hantera vardagssysslor, arbete och andra miljöer på ett sådant sätt att jag inte behöver bli som igår. Varför har jag inte gjort det? Varför tar det sådan tid och känns så jobbigt? Det är detta som stör mig och gör mig ledsen. Det får mig att tvivla på min egen förmåga.

Jag kan acceptera att jag ser dålig och att jag inte klarar av att göra vissa saker eller behöver hjälp… eller åtminstone tror jag att jag kommer att lära mig att acceptera det någon gång snart, men jag kan inte riktigt acceptera att jag inte klarar av att göra saker som jag faktiskt klarar att göra oavsett min syn. Jag kan sitta med på ett möte och lyssna, jag behöver inte se för det men ändå blir jag trött och mår dåligt efteråt, det är det som gör mig så besviken och ledsen. Det måste ju gå att träna upp sig, lära sig… Och jag borde ha gjort det för länge sedan.

Jag var inne på någon hemsida som jag hamnade på från Försäkringskassan, där beskrevs flera personer i samma situation som mig som arbetade precis som vanligt. Så klart jag blir ledsen när jag läser hur duktiga andra är men inte jag. Så klart jag jämför mig. Det går inte att inte jämför sig, att inte sätta upp mål och hoppas på att klara av dem.

För mig har det tankemässigt hela tiden handlat om att klara av mitt jobb och vardagen trots att jag ser dåligt, att lära mig knep och nu till slut efter många om och men, lära mig använda hjälpmedel. Tanken att det är denna trötthet och dessa huvudvärk som får mig att inte klara av det jag föresätter mig att göra har helt enkelt aldrig slagit mig in och mot detta har jag absolut ingen plan eller vapen alls. Jag har ändå… ibland bara visserligen, men ändå kommit så långt att jag insett att jag måste lära mig att göra saker på andra sätt och förlita mig till hjälpmedel istället för min syn, jag har börjat lära mig till och med. Men jag vet inte vad jag ska göra för att jag inte ska hamna där jag var igår. För det har jag absolut ingen plan alls…

Jag vet… jag kanske borde ge det mer tid… men hur mycket? Detta har ju hållit på så länge nu. Som sagt, jag borde ha vant mig redan då när jag först började känna mig trött, när jag såg bättre än nu… Eller? Jag är inte en person med stort tålamod. Jag litar inte på att saker, bra saker, händer utan att man gör en plan och arbetar för det, inte ens då litar jag på det. Det ska helst ske redan nu, idag, för att jag ska tro på en förbättring.