Oups I did it again…

…eller snarare Hjäääälp! Vad har jag gjort?!?!? Eller Varför har jag gjort något så korkat?

Jag satt och förde över min gamla kalender till den nya och insåg plötsligt att jag bokat in en sak på torsdag, och trots att jag hoppats att det som genom ett magiskt under skulle försvinna om jag inte tänkte på det så finns det kvar! Det är inte borta. Det står där, svart på vitt, ”föredrag i Den Något Större Byhålan”. Gissa vem som ska hålla föredraget? Jag.

Jag dör. Garanterat. Helt säkert.

Jag blev tillfrågad redan före jul och då föll det mig tydligen aldrig in att jag kanske inte skulle tycka det vara så himla kul att prata inför ett fullsatt rum med diverse chefspersoner i slutet av mars. Jag tror inte ens jag övervägde det faktum att jag förmodligen skulle se betydligt mindre nu än då, eller så föll det mig inte in att skillnaden skulle vara så stor. Fast det är ju iof kanske bara är bra för nu slipper jag se om de håller på att somna eller har fullt upp med att hålla sig för skratt.

Ska jag vara helt ärlig har jag alltid lite ångest inför tillfällen som dessa, det händer då och då att jag måste prata inför stora grupper för vi håller på med ett rätt så intressant sätt att göra en viss sak på, men nu… Det är inte lite ångest vi snackar om. Ingen nyttig ångest som försvinner när jag står där. Himmel, jag tror inte jag klarar av detta. Eller… jo, naturligtvis kan jag klara det, jag kan själva ämnet utan och innan, jag har ett bra presentationsmaterial, jag har gjort det förr, men själva tanken på att träffa den här gruppen, ensam, nu…

Hjälp jag dööör!

Det är närmare 50 anmälda till det här seminariet, jag känner alla till namnet och har mer eller mindre sällsynt men regelbunden kontakt med dem men jag har naturligtvis inte träffat någon av dem sedan… ja typ i september tror jag. Naturligtvis vet ingen av dem något om att jag varit sjuk, eller är… eller egentligen ska jag använda ett annat uttryck här men du fattar. På torsdag ska jag inte bara gå dit ensam, jag ska inte bara sitta där och lyssna utan dessutom stå och prata inför dem. Jag ska mingla med dem innan, jag ska besvara frågor, förklara, vara social… Och så ska jag sedan ställa mig och prata inför dem.

Det finns egentligen tre sätt att göra detta på.
Ett är att inte gå dit. Säga att jag fått maginfluensa eller något. Inget alternativ jag gillar, dels för att jag har svårt för att ljuga, dels för att jag vet vilket besvär det blir om jag avbokar nu, och sist men inte minst, jag har ingen giltig ursäkt egentligen, jag kan gå dit, jag kan mitt föredrag men det kommer att bli vansinnigt jobbigt och ansträngande och pinsamt och jobbigt och tröttsamt och pinsamt och läskigt och obehagligt och helt enkelt fruktansvärt.

Ett annat alternativ är att gå dit och lita på turen. Stoppa den vita käppen i väskan och låtsas att jag bara är helt otroligtklantig och vansinnigt korkad som inte känner igen folk, ramlar och famlar. Ganska jobbigt alternativ det med.

Sista alternativet är naturligtvis att låtsas att jag är van vid att använda den förbannade käppen, att det inte stör mig det minsta att folk undrar vad som hänt sedan sist, att det inte är det minsta ansträngande att stå inför ett rum fullt med folk som jag bara ser diffusa konturer av… Alltså… jag är inte rädd för själva tanken hålla föredraget, det är allt det andra som skrämmer livet ur mig och jag är inte helt säker på att jag är mogen för detta än. Jag vet att jag måste lära mig och vänja mig förr eller senare och allt det där men… redan på torsdag??? Hjäääääälp… Måste jag verkligen? Är det inte minsta lilla mycket begärt? Är jag sjåpig? Är jag för… vad ska jag kalla det, mesig, daltig, svag, bekväm?

Ha, nu spelar radion snart The ark, The worrying kind... Det är jag det.

Och skriv nu inga hurtfriska kommentarer om att "det här går nog bra" för det tror jag inte på. Så det så... Eller visst går det säkert bra, det är bara det att jag inte vill vara där då.