Ombytta roller

Idag vaknade min älskling med 40 graders feber, halsont, hosta och nästäppa, bara för att nämna några saker han klagade på sådär genast. Fast där stannar likheten med resten av det manliga könet (i alla fall om vi pratar förutfattade meningar), han var fast besluten att detta är inget som två alvedon inte fixar. Pyttsan. Efter en halvtimme låg han i soffan och snarkade medan vi andra åt frukost.

Vi hade egentligen bestämt oss för att gå ut och äta idag men istället fick det bli en promenad för mig och barnen bort till affären för att köpa Felix delikatessköttbullar (eller om det var Findus) och diverse annat smått och gott som sjuklingen önskade sig.

Det är inte jättenära till affären direkt för C bor precis så långt ifrån centrum (om man nu kan kalla denna byhålas stadskärna för centrum) som man kan komma så det tar väl ca 20 minuter att promenera (i långsam takt). Barnen gnällde hela vägen, det var jobbigt, det var tråkigt, de var trötta och varma. Jag tyckte också att det var jobbigt men av en helt annan anledning som stavas solsken. Men… alltså. Jag kan inte komma ihåg att jag var så här orkeslös som barn? Eller har jag bara förträngt det? Ska inte barn vara piggare än vi vuxna? Hur som helst så slutade vår shoppingpromenad med att vi tog taxi hem.

När maten var avklarad var jag också helt avklarad. Eller slut som det heter. Jag har lite svårt att begripa detta, min kropp är inte det minsta trött, jag längtar efter att börja träna och känna mig fysiskt trött men huvudet verkar stänga av efter minsta ansträngning. Och jag tyckte inte det var speciellt ansträngande att gå, att handla ja, men inte själva promenaden… Fy vad jag hatar detta, jag känner mig hundra år gammal. Jag slocknade i soffan efter maten och vaknade inte förrän C:s föräldrar ringde på dörren två timmar senare. Hur pinsamt som helst, de var gulliga och skulle skjutsa hem barnen för att C inte var i form och jag hade lovat dem fika innan, det var bara det att jag somnade istället för att baka den där kakan jag skulle baka. Så där stod jag och försökte att inte skämmas ihjäl medan jag serverade en yttepytteliten bit gammal kladdkaka som genom ett mirakel blivit kvar sedan i fredags.

Det är synd om min älskling. Han har ingen som helst talang att vara sjukt. Han vill vara frisk. Jag tror han lider mer av att inte kunna göra något än av själva sjukdomen.

För egen del måste jag vara lite fruktansvärt hemsk och säga att det finns fördelar med att han är sjuk. För det första så kan han få känna på hur det är att vilja men inte kunna. Sådär har jag det varje dag och allt han säger är att jag ska ta det lugnt. Väldigt frustrerande.

För det andra så måste jag erkänna något som ständigt gnager i mig och som jag tycker är vansinnigt jobbigt, men jag kanske inte direkt berättat om det, mest med hänsyn till en viss person. Det här är förmodligen första gången i vårt förhållande som det är jag som ger och han som tar emot. För en gångs skull så är det inte jag och mina problem som står i focus utan han och det känns ganska bra. Det är så skönt att äntligen få vara den som tar hand om istället för att ständigt bli omhändertagen med allt vad det innebär. Visst är jag hemsk? Men… det är sanningen och jag måste bara tala om att det är oerhört jobbigt att ständigt vara den som tar emot och aldrig kunna återgälda… Inte för att jag för den sakens skull önskar att han ska fortsätta att vara sjuk… Absolut inte. Men ändå… Jag har aldrig förut varit i en situation, förhållande, där jag alltid är den som måste tas hänsyn till, som måste tas om hand, som alltid behöver hjälp och inte klarar av något själv, jag har aldrig vart så… beroende som nu. Tvärt om har jag nog varit den som oftast ställt och styrt i tidigare förhållanden, vetat exakt vart jag vill och hur det ska gå till, så långt ifrån beroende man kan komma. I alla fall utåt sett. Sedan att man alltid blir beroende när man älskar någon, det är en annan sak… Hur som helst, det är lite skönt med ombytta roller för ögonblicket. Skönt att jag får pyssla om istället för att bli ompysslad.

Vad som inte är skönt, och nu är jag världens egoist igen, är att på tisdag ska jag till doktorn och om C inte är frisk så… Oj oj oj… så synd om mig.