Fanfarer och trumpeter tack!

Jag har gjort min andra arbetsvecka nu. Den här veckan har jag arbetat över fyra timmar varje dag och det utan att stupa efteråt! Duktigt va? Det där ärironi för jag tycker inte det är speciellt duktigt men tydligen kan jag inte ställa större krav än så på min kropp just nu (svär en ramsa i tysthet). Men, faktum är att jag är glad över ett antal saker i sammanhanget.

För det första börjar jag faktiskt ana ett mönster i min trötthet och jag kan nästan förutse när jag kommer få den där sprängande huvudvärken. Egentligen är det inte så märkvärdigt, så länge det är lugnt omkring mig, inte för många människor och annat att hålla reda på så går det riktigt bra, men så fort det är dags för långa möten med många människor så blir det jobbigt. Nackdelen är bara att jag inte kan sluta vara med på möten…

För det andra så har jag faktiskt klarat av att jobba riktigt hyfsat effektivt. Mer effektivt än jag trodde det skulle vara möjligt. Det kanske mest beror på Nisse iof men ändå. Och nej, jag är inte lika effektiv som jag brukade vara, det mesta tar längre tid men jag börjar faktiskt tro att resultatet i slutändan ändå kommer att bli lika bra som förr. Jag menar att jag kommer att kunna göra mitt jobb lika bra som förr, fast annorlunda och med andra metoder.

För det tredje så måste jag skratta mig lycklig över mina närmaste arbetskamrater och även andra jag kommer i kontakt med. Jag vet inte varför men jag hade inte ens i min vidaste fantasi anat att människor skulle kunna vara så hjälpsamma och fyllda med så mycket välvilja när man är beroende av en vit käpp (som jag faktiskt använder hyfsat flitigt).

Därmed inte sagt att just det här bara fyller mig med lycka. Tvärt om. Jag har varit orolig för, är orolig för, att folk skulle… på något sätt behandla mig annorlunda när jag använder käppen. Att de liksom skulle se mig som ”å hon den där stackaren, vi kan inte förvänta oss så mycket av henne”. I viss mån hade jag rätt till min stora sorg. De första dagarna var det så på jobbet, men efter ett tag försvann det och jag upptäckte plötsligt, i måndags tror jag, att folk nästan glömde bort att jag inte ser så bra. Det tråkiga är bara att folk jag samarbetar med som inte jobbar på kontoret inte har kommit lika långt. Jag tror och hoppas att det kommer att ändra sig och att de också snart inser att jag är samma Ella som förut fast med lite suddigare syn. Jag hoppas att de inser det mycket snabbt för den där särbehandlingssituationen är inte det minsta kul… även om det till äventyrs bara finns i huvudet på mig…

I vilket fall som helst så tycker jag att jag kan vara hyfsat nöjd med min arbetsvecka. Det känns som att mycket är på rätt väg åtminstone.

Förresten...
Jag kommer under helgen att göra ännu ett inlägg med samma rubrik så skynda dig och gissa svaret på min tävlingsfråga som jag ställde i ett tidigare inlägg.