En helt vanlig dag på IKEA

Vi har länge planerat att ta en sväng till IKEA och inhandla en byrå, ett nytt och större skrivbord till mig och en ny kontorsstol till C. Som de tokiga, solskygga personer vi är valde vi just denna lördag av alla att göra detta på. Vi hade en baktanke, att det kanske skulle vara mindre folk idag eftersom alla givetvis sitter ute och lapar sol. Hur fel hade vi? På en skala? 110.

Men jag ska inte skriva så mycket om IKEA som sådant idag. Däremot ska jag återigen skriva om samma sak som jag så ofta gör men funderingarna tycks aldrig ta slut och idag var en bra påminnelse. Igen. Så om du är trött på mitt ältande så är det bara att scrolla vidare…

Jag är för alltid och evigt en optimist. Eller önsketänkare. Jag inbillar mig, ibland så bra att jag tror mig själv, att om jag inte tar fram mitt stora plakat som skyltar att jag ser dåligt så är det ingen som märker det. Eller rättare sagt, så länge ingen vet så är det inte så illa. Då ser jag bara lite dåligt. Tar jag fram skylten, dvs den vita käppen, så ser jag inte längre lite dåligt, då är jag redan blind. Jag blir uttittad och pekad på. Jag blir den blinda, inte den blonda eller den smala eller hon i brun kappa. Jag blir inte Ella, en i mängden utan en som avviker. Jag vill inte avvika. Jag vill inte skylta med mina brister. Jag vill inte att folk genast ska se och förstå.
Jag vill helt enkelt vara en helt vanlig medelsvensson. Som alla andra.

Så jag stoppar ner käppen i väskan, den går inte ner helt, den sticker upp lite men det syns inte för jag döljer den under armen. Jag tänker att jag kan hålla C i handen ifall jag skulle behöva, men jag behöver inte, jag klarar mig. Och det gör jag ofta, men inte när det är mängder med människor, små barn, lösa föremål, rulltrappor, motljus, skumt ljus mm, mm. Allt det där som är utmärkande för IKEA. Så jag tar C:s armbåge. Han säger inget, bara ruskar på huvudet. Det där är en ny taktik han har, att inte säga något. Förmodligen för att jag beklagade mig över hans tjat en gång för ofta. Jag vet inte vilket som är värst, när han tjatar eller när han bara håller tyst och låter mig hållas. Vi går in på IKEA och jag lyckas bara med nöd och näppe att inte landa på alla fyra i rulltrappan, trots att jag håller krampaktigt i C. Nåja, i ärlighetens namn har rulltrappor aldrig roat mig, vi har bara en rulltrappa här i Byhålan och den levererades hit när H&M öppnade för 6 år sedan, så vanan sitter liksom inte i ryggmärgen även om jag nu förmodligen låter som jag kommer från världens ände. Inte ens helt vanliga trappor roar mig numera om jag ska vara ärlig. Vi kommer upp i alla fall, och börjar gå runt. Jag går så nära C som möjligt för att inte riskera att slå omkull en liten varelse eller snubbla över något annat men det tar bara ungefär noll sekunder för mig att bli nästan helt hysterisk över alla människor, trängsel och annat smått och gott. Jag gör som vanligt, nu börjar jag till och med märka när jag gör det – spänner mig. Alla muskler är liksom i försvarsställning, redo för att springa därifrån. C märker det naturligtvis men han låtsas fortfarande som inget.

Det är inte det att jag faktiskt krockar med någon eller snubblar över något, det ser ju C till att jag inte gör. Det är det där med att vara på helspänn hela tiden, att ständigt söka av omgivningen, att det hela tiden dyker upp saker och personer på platser där jag just för en sekund sedan inte sett något. Det är det som gör att det blir så oerhört jobbigt. Naturligtvis händer det ju betydligt mer frekvent på en fullpackad IKEA än ute på en skogspromenad. Dessutom är sakerna och personerna inte alltid tillräckligt tydliga för att jag genast ska veta om der är just saker eller personer. Det är en fördel att veta sådant, för sakerna flyttar sig inte i lika stor utsträckning som människorna gör.

Slutligen, när jag spänt mig alldeles tillräckligt så gör jag det jag inte vill. Tar fram den förbannade käppen… och märkligt nog kan jag slappna av lite. Och ändå inte för nu känner jag mig inte bara stressad av alla människor utan obehaglig och obekväm… som om jag tagit på mig fel kläder. Uttittad.

Det sitter givetvis i mitt eget huvud. Folk tittar förmodligen inte mer på mig nu än de gjorde förut. Men känslan sitter där. Obehaget finns kvar och blir ännu större när vi ställer oss och ska välja mellan två byråer som vi redan från början funderat på. ”Den vita eller den betsade?” frågar C och jag säger ”Den vita ser bättre ut i verkligheten än på bild tycker jag”. När jag sagt det får jag hålla tillbaka en impuls att se mig omkring ifall någon hört vårt samtal för vad säger de då om mig? Att jag låtsas något jag inte är. Vad ska jag med en vit käpp till. Jag känner mig som en bedragare. Igen.

Min syn är helt klart inte konsekvent. Ibland ser jag vissa saker medan andra går mig totalt förbi. Ibland är det lättare att se byrån på bild, helst i datorn, men i verkligheten blir det svårare, samtidigt som jag ser detaljerna bättre i verkligheten. Dessutom kan jag känna på materialet… jag kan inte ens för mig själv med ord beskriva skillnaderna och nyanserna så hur ska andra förstå?

Och vad ska jag egentligen använda käppen till?
I början kändes den bara som en reklampelare för något jag inte vill skylta med. Mer till för andra än för mig själv. Inte ett hjälpmedel.

De sista veckorna har jag mer och mer ofta faktiskt använt den som den är tänkt att användas. Eller i alla fall har jag haft känslan av att jag gjort det och det kanske bara ligger i mitt huvud det med, men fortfarande; Varför måste jag signalera mina brister? Den som har dåliga tänder behöver inte ha en skylt på sig… Å andra sidan är jag inte så naiv eller dum att jag inte inser att det har sina fördelar att folk vet att jag inte ser. Jag behöver inte hålla lika stor uppsikt över vad andra gör och kan koncentrera mig på det jag gör. Men det är lätt att tänka logiskt. Det är betydligt svårare att känna logiskt. För mig är käppen en… symbol för allt jag tar avstånd ifrån, allt jag hatar, allt jag inte vill vara. Den placerar in mig i ett fack som jag inte kan känna att jag hör hemma i.

En dag… snart hoppas jag, så ska det hela kännas annorlunda, kanske helt naturligt, men just idag gör det inte det.

Vi handlar färdigt ganska snabbt, vi går inte och tittar på allt så som jag hade gjort för ett halvår sedan, istället skyndar vi oss för även om vi inte säger något så vet vi båda hur en sådan här utflykt påverkar mig. Ytterligare en sak jag hatar, allt detta daltande och hänsynstagande till min bristande ork. Tänk den som finge vara normal en halv dag ändå… Och återigen ställer sig samma fråga i mitt huvud; hur länge ska detta pågå? Hur länge ska han orka med? Och snälla, bry dig inte om att kommentera den frågan. Det hjälper inte.