Dagens surtant

Idag hann jag faktiskt med att ha en dust till med växeltanten. Du vet den där trevliga, hjälpsamma varelsen som så gärna kopplade fram mina samtal när jag inte såg så mycket. Idag fick hon rycka in igen. Den här kommunen skulle kunna vara från stenåldern när det gäller vissa saker. Den har till exempel ingen digital internkatalog, vill man ringa någon måste man slå upp numret i en mapp som är allt annat än logiskt utformad och som dessutom, för att ha minsta möjliga format är förminskad till A5 vilket ger en punktstorlek på... kanske tio?

Lata lilla jag hade ingen som helst avsikt att börja slå i katalogen, möjligen för att det ändå inte skulle ge någon resultat (jag har inte fått någon förstoringsmanick än som funkar) så jag beslöt mig för att gå genom växeln alla tre gångerna som jag skulle ringa idag.

Samtal 1.
”Hej, kan du vara snäll och koppla mig till AA på NN?”
”Varsågod”


Samtal 2
”Hej igen, kan du vara snäll och koppla mig till AA på NN?”
”Du igen.” (Sk*tsurt)
”Japp, och jag kommer ringa igen”
”Du kan ta interkatalogen” (Sk*tsurare)
”Det lovar jag att göra, så snart den finns i digital version.”
”Vart skulle du?” (Sk*tsurast)
”Till AA på NN”
En smäll i luren.
Lång tystnad.
Slutligen ringsignal som går fram.

Samtal 3
”Hej, hej, nu är det jag igen. Tredje gången. Nu vill jag till CC på NN”
”Växeln är inte till för att koppla fram internsamtal, du kan ta internkatalogen.” (surare än en citron nu)
”Ja men…”
”Jag skickar en om du inte har någon, låna en kollegas så länge”.
”Ja gör gärna det, jag vill ha en med teckenstorlek extra large.”
”Du får en likadan som alla andra.”
En smäll i luren.
Linjen bröts.

Hm… där satt jag och stirrade på luren rätt länge kan jag tala om. Nog för att den här kvinnan har ett problem, det vet alla, eller snarare så är hon ett problem, och nog för att de inte sitter i våra byggnader utan långtbortibyn men ändå. Lite vanligt folkhyfs?

Jag behöver tyvärr hennes tjänster så det gäller att lösa problemet.

Tillvägagångssätt A: att ringa igen och förklara situationen – inte ett dugg lockande vid den tidpunkten på dagen (strax innan jag skulle gå hem).

Tillvägagångssätt B: ringa hennes chef, som jag känner mycket väl, och förklara för honom att det är dags att göra något åt damen i växeln – inte ett dugg lockande det heller.

Tillvägagångssätt C: fråga min chef vad han har för lösning – ett av de sämsta och fegaste alternativen…

Så vad gjorde jag? Jag använde alternativ D och gjorde inget. Imorgon ska jag fundera på vad jag ska göra.


Jag vet att detta är en petitess men det blev lite… smolk i bägaren eller vad jag ska kalla det. Det är inte kul att behöva en tjänst av någon som inte vill.
Det är absolut inte kul att förklara varför jag inte kan slå i telefonkatalogen för någon som är så sur och vresig jämnt.
Det är inte kul att be om hjälp när jag dessutom har känslan av att jag bara är lat som inte slår upp själv samtidigt som jag vet att jag inte kan.