Både ock

C körde mig idag. Han påstod att han kände sig frisk och kry. Jag trodde inte riktigt på det där men när jag kände honom på pannan hade han inte feber i alla fall. Hostig och rosslig är han men kanske är han på bättringsvägen nu. Jag är i alla fall lycklig över att han kunde följa med. Vi åkte lite före sju och hamnade mitt i rusningstrafiken och fick krypköra i säkert närmare en timme. Jag fattar inte att Stockholmarna orkar med detta! Vilket slöseri på tid, pengar och naturresurser, speciellt som det bara sitter en enda person i varje bil. Tack och lov för att jag slipper ha det så varje dag. Vi hade inte riktigt tänkt på det här med rusningstrafik så det var nätt och jämt att vi hann i tid.

Efter dagens läkarbesök så finns det som vanligt goda nyheter och dåliga nyheter. Frågan är vilka jag ska börja med. Doktorn konstaterade igen att det såg så fint ut i mina ögon (uhum, operationen lyckades, patienten dog?). Synfältet hade inte heller minskat sedan innan operationen och trycket låg som det skulle. Vi frågade självklart hur länge det här resultatet skulle hålla men det hade hon givetvis inget svar på. Läkare nuförtiden verkar inte kunna svara på något. Hon sa att hon kanske skulle kunna ge en bättre uppskattning nästa gång… vilket innebär att jag tyvärr måste träffa henne igen. Fy sjutton vad jag hatar att åka till Stockholm!

Men så var det det här med det suddiga. Det var mindre roligt. Jag fick visserligen recept på två par nya glasögon men ingen av dem kommer att göra någon jättestor skillnad så vitt jag märkte då när jag provade. C frågade vad det beror på och naturligtvis fick vi en förklaring men jag vet inte om jag blev så mycket klokare på den. Slutresultatet är i alla fall att det kommer att förbli ganska suddigt även i framtiden.

Nu har vi varit hos optikern och valt nya bågar och lämnat in receptet. Jag får glasögonen om en-två veckor och det är väl då jag egentligen kan bedöma skillnaden på riktigt.

Jag vet inte hur jag ska känna riktigt. Å ena sidan är jag fruktansvärt besviken och rädd för jag vet ju egentligen inte hur det kommer att bli rent praktiskt, efter två veckor till med denna dessa suddiga ögon så kanske jag kommer att märka en enorm skillnad. Eller så kommer mina förväntningar vara så höga att jag blir grymt besviken. Just nu är jag nog mest besviken över att det ska ta så lång tid att få de nya glasögonen. Det känns lite som om livet får vänta tills de kommer för det är först då jag vet vad jag har att rätta mig efter även om jag inte har några stora förhoppningar. Just nu orkar jag inte riktigt tänka på det hela, jag är alldeles för trött och det är alldeles för behagligt att bara sticka huvudet i sanden och låtsas att allt ska bli bra.