Igår

...efter det att jag kom hem, sov jag en lång stund. Sedan låg jag kvar i sängen och funderade.
Tyckte synd om mig själv.

Dels tyckte jag inte att jag hade gjort en bra presentation. Dels var det som sagt en massa känslor och tankar som rördes upp igen.
Jämförelser gjordes, ord blev sagda.
Tar det aldrig slut? Går det aldrig över?

C ringde några gånger men jag ljög. Jag sa att jag var trött och ville sova, ville inte prata med honom, ville inte höra vad han hade att säga om morgonen. Ville inte riskera att han skulle säga saker för att vara snäll… Att det gick bra när det inte gjorde det… trots att jag egentligen kände att själva presentationen av projektet gick bra. Jag var så trött att inget kändes bra på hela dagen och den goda maten han lagade och favoritglassen kändes bara som plåster på såren. Tröst till förloraren.

Hela förmiddagen gick oavbrutet i repris i huvudet på mig. Ena sekunden kunde jag tycka att jag gjorde det bra och i nästa sekund ville jag bara gråta över hur dåligt det hade gått… hur jag hade gjort bort mig totalt. Det hjälpte lite att skriva ner allt… det blev liksom en stoppknapp för alla repriser.

Men det var igår, idag känns det bättre.
Inte bra men bättre.
Jag tror jag ser mer objektivt på det hela och jag tror inte jag gjorde bort mig egntligen.

Det var kul att göra presentationen, men som sagt, inledningen var jobbig. Den vill jag inte göra om… Även om jag vet att jag säkert kommer bli tvungen, i diverse olika sammanhang ett tag framöver. Det känns bara som jag inte vill det ska vara ”ett tag framöver” riktigt än. Jag är inte redo. Om jag någonsin hinner bli det innan det blir nya bud, fler förändringar… försämringar. Nya saker att lära sig… vänja sig... acceptera...

Idag har jag skolkat från jobbet. Jag har fortfarande ont i huvudet men nu ska jag strax iväg på den obligatoriska fredagslunchen. Idag ska KD:n vara med. Jag fastar redan för hans uttalanden och frågor. Fast ska jag vara helt ärlig har han vuxit lite i mina ögon den senaste tiden. Vi får väl se vad som händer nu på lunchen för han bjöd, som vanligt, in sig själv så jag gissar att han har ett ärende också.