Jag måste bara få säga

Den här bloggen har hittills varit fullständigt befriad från allt vad politik och samhällsengagemang heter. Det betyder inte att jag inte är intresserad eller är för självupptagen för att bry mig om min omvärld, det betyder bara att det finns så många andra som engagerar sig och skriver bättre än jag. Idag måste jag dock göra ett avsteg från min princip och skriva ned några tankar om en artikel som Aftonbladet har i sin nätupplaga idag.

Först av allt vill jag säga att jag inte hyser några högre tankar om nämnda tidning, dock kan man ge dem kredit för att de gärna försvarar den lilla människan, om den lilla människan är beredd på att vara med på bild och blottlägga sin historia för allmänt beskådande. Gärna sensationellt beskådande. Vad var och en väljer att göra är upp till var och en och jag tänker inte lägga någon värdering däri.

Men… ämnet för detta inlägg är inte Aftonbladets så kallade journalistik. Ämnet är Linda. En dövblind kvinna som av Örebro kommun vägras personlig assistent.

Jag är inte förvånad över kommunens agerande.
Vi sägs ha ett välfärdssamhälle där det bland annat finns lagar och regler som ska skydda de svaga. I Lindas fall skulle en normalt funtad människa med vanlig enkel normal inlevelseförmåga, även utan att kunna något om lagen om särskilt stöd till funktionshindrade, förmodligen anse att hon självklart ska ha en personlig assistent. Problemet är att kommunen tolkar lagen och deras tolkning stämmer inte överens med vanligt sunt förnuft. Problemet är också att lagen lämnar utrymme för tolkning. Alla lagar lämnar utrymme för tolkning och det är därför vi tex gång efter annan ser domstolar frikänna våldtäktsmän som begått övergrepp mot unga flickor som enligt lagen fortfarande är att betrakta som barn.

Som sagt, jag är inte förvånad över kommunens agerande. Alla kommuner har en budget att följa och varje tjänsteman är ålagd att spara. Sparar gör man enklast genom att ta medel och resurser från de svagaste grupperna i samhället, de grupper man absolut inte räknar med ska vända sig till Aftonbladet för att väcka opinion och känslor bland normala människor. I det här fallet kan man lugnt påstå att Örebro kommun begick ett stort misstag när det tog för givet att dövblinda Linda skulle göra som de räknat med att hon ska göra. Vara tyst och snäll och inte föra väsen. Så som handikappade människor förväntas att göra.

Nu kommer jag dock motsäga mig själv.
Jag är däremot förvånad över de människor som fattar beslut av liknande art. Jag är förvånad att man kan uppnå en maktposition, antingen som politiker eller tjänsteman, och totalt och fullständigt sakna allt vad empati, medkänsla och förmåga att tänka efter heter. För om man inte saknar de egenskaperna har man också förmåga att tänka sig in i Lindas situation och kan man det så finns det ingen mänskig möjlighet att neka henne en personlig assistent.

Skadeglädjen är största glädjen i det här fallet. Så mycket goodwill som kommunen just förlorar i och med medias uppmärksammande av fallet, så mycket hade det förmodligen inte kostat kommunen att genast bevilja henne en personlig assistent. Något de nu med största sannolikhet ändå kommer få göra. För villken kommun vill ha sådan uppmärksamhet i media?