Dags för tvivel igen

Detta med att flytta ihop…
Det är inte helt självklart egentligen.
Nu när jag packat ner det mesta och mitt eget hem ser ut som ett bombnedslag så till den milda grad att jag knappt klarar av att ta mig från sovrummet till badrummet utan att snubbla över ett antal kartonger så börjar det smyga sig in vissa tankar i mitt medvetande som jag lyckats skicka tillbaka långt ned i undermedvetandet väldigt länge.

Det är inte det att jag inte är säker på att jag älskar C. Det är jag. Säker alltså.
Men, jag kan bara svara för mina egna känslor. Jag vet med säkerhet att de inte är någon lättare förälskelse som så småningom kommer att rinna ut i tomma intet. Jag vet för jag har varit förälskad förr men såhär har jag aldrig känt tidigare.

Jag kan däremot inte svara för hans känslor. Han säger att han älskar mig men att älska eller att vara förälskad är en milsvid skillnad i min värld. Blandar man ihop förälskelse med att älska någon så finns det enligt min erfarenhet ganska stora utsikter till att förhållandet ligger risigt till så snart förälskelsen passerar. I 90% av fallen, enligt min alldeles egen teori, så övergår förälskelsen nämligen inte i kärlek. Istället är man fast i ett förhållande som tråkar ut en, där partnerns varenda olat blir ett irritationsmoment så till den milda grad att man vill skrika och partnern tycks i det läget inte ha annat än olater. Om man känner så för en helt vanlig människa när förälskelsen tar slut, vad känner man då för en person som inte bara har en massa olater utan dessutom är i behov av en massa hjälp på alla möjliga plan ständigt och jämt?

Missuppfatta mig inte. Jag tror, i alla fall till ungefär 75%, att hans känslor inte är en enkel förälskelse. Jag vill inte tro att en liten förälskelse skulle klara av att gå igenom allt som vårt förhållande har fått gå igenom hittills. Om någon skulle sluta vara förälskad i någon så hade det perfekta tillfället varit direkt efter min operation när jag mådde som jag gjorde. Eller, egentligen långt innan vid vilken annan tidpunkt som helst eftersom inte ett enda ögonblick av det här förhållandet har hittills varit helt normalt. Men som sagt, jag är som jag är och jag kan inte låta bli att tvivla lite. För vem vid sina sinnens fulla bruk orkar stå ut med mig i längden? Nu, ja kanske, men om ett år eller två när det gått slentrian i förhållandet och mina brister inte längre är en nyhet utan något vi tvingas leva med varenda sekund? När romantiken bleknat och allt bara är vardag. Besvärlig vardag dessutom. Besvärigare än idag. Besvärligast för honom troligen.

Å, jag inser att känslor förändras. Att förhållanden förändras. Alldeles utan att den ena av parterna är… som jag. Ett förhållande kan ta slut även under bästa förutsättningar. Egentligen är det märkligt, vissa förhållanden består år efter år trots att alla dömt ut dem på förhand medan andra, ”perfekta” förhållanden tar slut. Jag vill inte att vårt förhållande ska förändras. Det är bra som det är. Men jag är rädd för att det kommer att förändras nu när vi ska bo ihop på heltid. Inte för att vi egentligen inte gör det redan nu men ändå. Det blir skillnad att dela ett hem fullt ut. Att leva tillsammans på riktigt. Jag är rädd för att han ska inse vilket misstag han gjort, att livet inte är en saga med mig. Även om sunda förnuftet samtidigt säger mig att det är något han borde insett för länge sedan.

Ibland händer det att jag försöker se oss tillsammans framför mig så som andra ser oss. Jag är ganska säker på att vi är ett rätt så fint par. Jag menar inte att någon av oss är speciellt vacker men vi passar ihop. Jag brukar tycka om den där föreställningen, bilden av oss som andra ser oss. Ända tills jag ser mig själv och inser att för främlingar så ser vi inte ut som det perfekta paret som kompletterar varandras motsatser utan som ett par där den ena är… underlägsen den andra, där den ena behöver hjälp och den andre hjälper. Ett förhållande som inte är jämlikt utan där den ena får dra det tunga lasset medan den andre… ja… tar emot. Jag kan höra kommentarerna ”han kan inte ha det lätt med henne, stackarn”, ”Det kan inte vara lätt att ha henne som flickvän”, "Det är ett tufft jobb han gör".

Ändå kan jag inse att det finns olika sätt att vara jämlika på i ett förhållande. Jag hade en kille en gång som jag var ihop med länge och nästan bodde ihop med. Jag strök hans skjortor, sydde i knappar och fixade med en matlåda till både honom och mig då och då. Han tvättade min bil, bytte däck och fixade med mycket annat som skulle anses som typiskt manligt. Inte för att jag inte kunde göra det själv utan för vi helt enkelt trivdes med den uppdelningen av tjänster och gentjänster. Vi gjorde det vi var bäst på och tyckte var roligast. Men det är just det, vad är jag bra på? Hur ska vårt förhållande bli jämlikt? Okej, visst, just nu funkar det ganska bra för jag kan faktiskt både stryka och laga mat om det behövs. Men sedan? Den tiden kommer allt för snart och vad händer då? Visst, jag ska lära mig men… alla saker som bara inte går? Jag inbillar mig, utifrån den erfarenhet jag har nu, att det kommer vara många saker som bara inte kommer att gå. Som han kommer att få göra. Hur får man ett jämlikt förhållande när den ene ger och den andre måste ta emot? Hur länge orkar den som ger?

Okej…
Jag ska sluta nu.
Detta blev alldeles för långt för att någon skulle orka läsa till slutet. Dessutom är det mesta av detta redan skrivet en eller ett par gånger i den här bloggen så jag tar absolut inte illa upp om du inte kommenterar. Tvärt om.