Gnagande oro

Det är lite annorlunda med blogspot, helt klart. Allt ser annorlunda ut men efter dagens pysslande så börjar jag hitta riktigt bra. Jag måste passa på att tacka alla för all hjälp.

Vi har haft en ganska lugn dag idag. Barnen är fortfarande lite halvkrassliga efter influensan, C har börjat klaga på ”lite ont i halsen” och själv har jag århundradets huvudvärk efter allt pysslande med bloggen och turen till färghandeln där vi efter långa diskussioner lyckades enas om färger till båda barnens rum och till en fondvägg i allrummet. Själv höll jag mig utanför diskussionen så gott jag kunde men barnen hade svårt att komma överens. Storebror vill ha ett rum i svart och neongrönt! Gissa om C gick med på det? Inte. Lillasyster ville ha rosa, lila och orange. Fast det är en kombination som jag faktiskt tror på men jag sa som sagt inget för det var struligt nog. Allrummet däremot får vita väggar och en fondvägg i lite guldgul/beige nyans. Väldigt snygg och varm tycker jag själv och passar perfekt till möblerna där. Det är en himla tur att man inte behöver se klart för att se färger. Jag börjar helt ärligt bli aningen trött på detta suddiga dis.

Efter färghandeln var vi alla trötta fast av olika anledningar. Jag tror faktiskt att jag är friskast av alla just nu. Jag hoppas att C inte blir allvarligt sjuk. Dels gillar jag inte när han mår dåligt, det gör liksom ont i mig själv då, dels så är jag egoistisk, på tisdag ska jag till doktorn och om han ligger med feber så kan han inte följa med. Jag behöver honom som stöd i fall om att… Jag behöver honom i vilket fall som helst för jag verkar sakna all förmåga att kommunicera med denna läkare och det vore skönt att ha honom med som… tolk.

Jo, jag börjar bli orolig. Jag börjar måla fan på väggarna och inbilla mig det värsta. Tänk om… si och tänk om så… Just nu är jag inte lika orolig över att jag ska bli blind igen helt plötsligt som över att det här suddiga suddet inte ska gå att kompensera med glasögon. Då kommer jag bli ganska ledsen kan jag berätta redan nu. Tyvärr finns det några saker som gör att jag inte bara kan slå bort min oro och rycka på axlarna, för det första så är jag ganska säker på att doktorn nämnde något om detta innan operationen, vad minns jag inte riktigt, förmodligen för att jag inte vill. För det andra så såg jag tydligare direkt efter det att synen kom tillbaka, sedan har det gradvis blivit suddigare och nu de senaste dagarna har det liksom varit lika stabilt suddigt, varken bättre eller sämre alltså. Det känns inte som helt bra tecken… men å andra sidan sa hon, vill jag minnas, att det kunde ta ett tag för synen att stabiliseras… Hm. Vad det nu innebär. Är det ett bra eller dåligt tecken tro?

Egentligen skulle jag bara sticka huvudet i sanden som vanligt och inte oroa mig men då och då smyger tankarna sig på. Det känns lite… ja alltså, jag såg illa nog innan operationen, men ska det lilla jag såg dessutom förbli suddigt… det komplicerar ju saken ytterligare för att uttrycka det milt. När jag tänker på det, och inte på att jag nyss trodde att jag skulle förbli blind, så känner jag mig bara så trött på det hela. Jag vill bara inte vara med längre. Måste jag det? Å… shitt. Jag vet, jag borde tänka på vilken tur jag har, jag skulle ju lika gärna kunna vara helt blind… Visst är jag otacksam?