Nära

Det har inte blivit så många besök i cyberrymden de senaste dagarna. All min energi går åt till att… hålla nästippgen över vattenytan, inte sjunka ner till botten och samtidigt inte låta dem som finns runt mig ana hur nära jag är att tappa taget.

Bäst är att försöka undvika alla tankar och koncentrera mig på ögonblicket för så fort jag tillåter mig själv att minnas eller tänka framåt så blir det så svårt att hålla fast, eller ens vilja hålla fast. Då vill jag bara släppa taget och sjunka till botten och jag vet att därifrån finns kanske ingen väg tillbaka den här gången.

Det är svårt att stänga tankar och minnen ute. Det går inte att låsa in känslor för de hittar alltid en väg upp till ytan, hur noggrant jag än försöker låsa dörren om dem. Minsta ord, ljud, doft eller smak tycks öppna dörren på vid gavel och när de där känslorna smiter ut så gör det så ont att jag vill sätta mig och skrika.

Jag gör inte det. Jag håller istället krampaktigt fast i det där lilla sköra grässtrået som håller mig uppe tillräckligt för att min näsa ska vara över vattenytan. Jag gör det inte så mycket för mig själv som för dem. För jag vet att det gör dem illa att se mig gråta och vara ledsen. Så jag ler. Och skrattar. Och deltar i samtalet. Jag tar på mig en mask. Så gott jag kan.

Mer än så här vågar jag inte skriva just nu.

Min önskelista

Mina önskelistor inför jular som passerat har alltid varit… omfattande för att utrycka mig milt. Jag vet inte varför men jag växte nog aldrig ifrån barnet i mig när det gäller julklappar.

Jag tror inte någon skulle bli förvånad om jag nu skrev att jag bara har en enda önskan i år. Jag tror inte heller att någon hyser minsta tvekan om vad den önskan är så jag ska inte gå in på den igen. Däremot ska jag skriva ner mina andra önskningar, för jag har faktiskt fler än en önskan.

Min första och största önskan är den samma som stod på första plats i fjol; att få leva tillsammans med, älska och bli älskad av C.

Min andra önskan är att de jag älskar ska få vara friska och lyckliga.

Min tredje önskan går till mina bloggvänner, jag vet att en del har det svårt på ett eller annat sätt och att julen som står för dörren kanske inte blir den jul de önskat. Så mina tankar och önskningar går till alla er (mig själv inbegripen). Förutom att julen trots allt blir vacker och kärleksfull önskar jag oss alla lycka och hälsa och ett nytt år utan de sorger som det gamla bjudit på.

Min fjärde önskan går även i år till världen. Jag önskar mig fred på jorden, mat på borden, mediciner till alla som behöver och ett större förstånd till våra makthavare så att de både förstår att vi inte har fler än ett jordklot och att alla människor är lika värda.

Min femte önskan… hör och häpna jag har en femte önskan också… är en ny morgonrock, en mysdress och ett par CD-skivor.... eller var det åtta önskningar?

Och sist, men inte minst… ett större, betydligt större, tålamod.

Julstress

Igår bestämde C att vi skulle handla de sista julklapparna till barnen och han vägrade gå med på att jag skulle stanna hemma… Vilket jag gärna gjort. Men han har fått för sig att jag inte ska slippa undan alla de där situationerna jag vet är jobbiga utan ge mig på dem genast, helst när de är som jobbigast. Som att följa med till den lite större byhålans stora leksaksaffär mitt i julruschen. Han tror helt klart på att om man ramlat av hästen så ska man sätta sig på den genast…

På ett sätt har han ju rätt, för även om jag inte precis har någon större behållning av att shoppa (inte av en massa andra saker heller för den delen) så betyder det väl inte att jag inte kan följa med och om inte annat vara ett besvärligt bihang som måste vallas runt som en gammal halt kossa. Nä… okej, jag vet det där var lite väl bittert men det känns ganska bittert att stå i en butik och inte ha en aning om vad de säljer utan att någon förklarar. Det känns lite... ovärdigt helt enkelt.

Det är helt klart inte en favoritsyssla direkt… speciellt inte i julruschen när folk verkar vara helt tokiga och näst intill beredda att mörda för att komma fram till hyllorna där just deras julklapp ligger.

Igår stod vi där och funderade och valde mellan två leksaker. Jag håller hårt om hans armbåge och står nära intill med käppen så nära mig som möjligt så folk inte ska behöva snubbla över den. Plötsligt kommer någon från tomma intet, stöter till mig så jag håller på att ramla rakt in i hyllorna och dessutom tappar jag käppen. Det är inget att klaga över, sådant händer när affären är full till bristningsgränsen, alla har bråttom, alla är koncentrerade på sitt, jag själv kan inte parera och blir knuffad hit och dit. Det i sig är obehagligt. Men inget att gnälla över utan snarare något jag måste vänja mig vid. Men… Den här människan knuffades inte i normal knuffart, han hade bråttom och gick som en ångvält (i alla fall kändes det så på mig, och jag är medveten om att min känsla säkerligen är överdriven). När han nästan knuffat omkull mig och slagit käppen ur min hand så sa han inte ”ursäkta” så som de allra flesta skulle gjort utan istället muttrade han en hel massa fula ord, och en lång harang om att vissa borde inte befinna sig i en affär vid den här tiden på året, mm, mm.

Jag behöver inte säga att C blev förbannad va? Själv blev jag inte ens förvånad för på något sätt så tyckte jag att den där personen hade rätt. Jag borde inte stå och uppta värdefull plats när jag ändå inte har någon behållning av den… eller hur? Just så kände han nog. Och jag med.

Grejen är att… mitt självförtroende är ju inte så stort nuförtiden. För honom var säkert hela episoden bortglömd inom tre minuter. För mig… är den inte det. För mig så blev detta ett kvitto på vad alla andra som ser mig tycker. Vad jag själv tycker. Och det gör det inte lättare att våga sig ut nästa gång när jag ska ta mig an min stora skräck – att vistas bland människor, och då många människor samtidigt, utan att ha minsta kontroll.



Fast sedan finns det roliga människor också. Speciellt barn. Dem kan jag faktiskt uppskatta fortfarande...

Nuförtiden har jag alltid mörka glasögon på mig. Kanske inte för att det behövs utan snarare för att det på något märkligt sätt känns tryggt. Jag vet att det kan verka löjligt men så löjlig är jag…
Igår stod vi i kassakön, en oändlig kö, oändligt trångt, oändligt varmt, oändligt trist, fullt med gnälliga barn och stressade föräldrar.

De som stod bakom mig hade ett lite mindre barn, jag vet inte exakt hur gamal men plötsligt säger hon högt och ljudligt: ”Titta mamma, den där flickan har solglasögon på sig fast inte solen skiner”. Mamman måste varit med förr för snabbt svarade hon; ”Ja, men du vet väl att man inte pratar högt om hur andra ser ut och vad de har på sig?” fast det lugnade ju inte barnet som bara fortsatte och undrade varför ”den flickan” (jag alltså) hade solglasögon på sig inne. Och då började det bli pinsamt för mamman förstod jag men jag kom faktiskt inte på något att säga för att underlätta. Som tur var så gjorde C det, han är en trogen julkalendertittare så han förklarade att jag var som den där tomtenissan i julkalendern som är så duktig, Nummer ett eller vad hon heter. Jag tror att det stackars barnet trodde att jag var en tomtenissa efter det. Jag tyckte det lät himla kul när den lilla kallade mig för ”den flickan”. Flicka har jag inte blivit kallad på länge.

Mail, blogg och bloggvänner

De senaste dagarna har jag fått ett par mail från bloggvänner som gjort mig både glad och rörd. Jag blir alltid lika rörd över all omtanke jag får genom bloggen, men när människor som bara känner mig via min blogg förmår att dela med sig av sin omtanke trots att de själva kanske har det svårt… ja då känner jag mig väldigt liten och väldigt förundrad.

Jag borde naturligtvis besvara mina mail och sanningen är att jag börjat göra det ett antal gånger men… så fort jag börjar skriva ens de enklaste ord så känns det… som om jag inte hittar orden helt plötsligt. Allt jag skriver blir konstigt. Jag vet inte varför. Samma fenomen inträffar när jag hälsar på hos mina bloggvänner och ska börja skriva något vettig… fast där ska jag kanske erkänna att jag oftast inte ens kommer så långt att jag orkar börja skriva.

Jag vet att det mesta jag själv skrivit i min egen blogg på sista tiden kanske inte går att kommentera. Jag förväntar mig inte att du ska kommentera, och om du gör det så räcker det med att skriva att du läst för jag vet att jag själv inte skulle kunna kommentera det jag skriver, så hur ska någon annan?

Men… egentligen så var det något annat jag ville skriva om. Jag vet bara inte hur jag ska börja.

Jag har aldrig haft ambitioner med min blogg, även om jag alltid är glad när någon läser och kommenterar. Jag skriver för min egen skull och har egentligen aldrig tänkt att det jag skriver kan göra nytta för någon annan än mig. Men idag när jag läste min kära kloka väns mail så insåg jag att jag kanske faktiskt har påverkat någon och att det kanske faktiskt har lett till en förbättring för någon annan. Det känns… ganska märkligt, på ett bra sätt.

Jag menar, själv tyckte jag, och tycker, att jag bara klagar över mörkret, både nu och tidigare när jag ständigt ältade hur besvärligt allt blir när belysningen är dålig. Jag klagar över allt annat som är besvärligt också och undrar ofta varför någon ens vill läsa… men tydligen har mitt klagande gjort liiite nytta. Den som skrev mailet berättade om hur vissa på hennes jobb gillar att släcka belysningen och tända ljus om vintrarna och ha mysigt, samtidigt som de har en synskadad kollega som med stor sannolikhet är minst lika besvärad av mörkret som jag… var. Eftersom jag klagat så högt och ljudligt i mon blogg har nu min kloka vän börjat uppfostra sina kolleger. Bra va? För jag antar att hennes synskadade kollega, i likhet med mig, ganska snabbt tröttnat på att be människor tända, och ständigt vara den som ställer krav. Om hon ens gjort det någonsin.

Så vad jag egentligen försöker säga är att jag är förvånad och glad för att min lilla egotrippade blogg faktiskt har gjort en liten skillnad, någonstans där jag aldrig ens varit. Tanken är egentligen ganska märklig, att jag kunnat påverka människor som jag inte känner.

Jag antar att det finns en del som anser att jag är ganska knäpp som delar med mig av mitt innersta till främlingar, som berättar detaljer som andra, inklusive mig själv, knappt skulle uttala högt. Jag antar att det finns en hel del människor som inte har minsta förstående för bloggandet som fenomen och som fortfarande anser att bloggare är ett märkligt släkte, och till viss del kan jag faktiskt förstå dem. Vad är det som gör att man vill dela med sig av sitt liv till främlingar egentligen? Vad är nyttan?

Samtidigt, när jag läste mailet idag, så insåg jag att hur märklig bloggen än är i allmänhet och jag i synnerhet så har jag ändå genom den påverkat någon. Om så bara en enda människa… så är det ju ändå en mer än vad jag någonsin trodde från början…

Juletid?

Jag har smugit runt lite bland mina bloggvänner. Överallt handlar det om jul i alla dess former. Julönskningar, julgranar, jultomtar, julskinka… ja allt som hör julen till.

Elisabeth på Himlastigen skrev om julkort som inte blir skrivna i år. Själv slutade jag att skriva riktiga julkort för länge sedan och har bara skickat via e-post de senaste åren, med några få undantag. I år har jag inte ens tänkt tanken på julkort.

Jag måste erkänna att varje gång jag läser om julen och stressen runt den så blir jag nästan lite… förvånad eller överraskad. På något sätt har hela den stundande julhelgens storhet gått mig spårlöst förbi. Eller kanske har jag bara medvetet försökt att inte tänka på den. Visst har vi julpyntat och hängt upp julstjärnor, ställt fram ljusstakar, diskuterat vilka paket som ska köpas, till vem och till och med varit och handlat en hel del… men… på något sätt vill inte julen bli riktigt verklig och närvarande i år för mig.

Det känns som om jag inte finns närvarande. Som om jag hör någon berätta utan att själv vara där. Jag vet att det finns men… jag ser det inte.

Jag kan inte ge mig ut i julshoppingen, istället får jag skicka bud. Jag tänker inte baka eller laga mat och jag hängde upp en kula i granen som barnen klädde när de var här. Visst finns dofterna. Julgranen som är äkta i år, hyacinterna som blommar i köket, lussebullarna mamma kom med, glöggen, pepparkakor… Och så klart all denna julmusik som finns i varje radiokanal och i varje tv-reklam. Men… att höra och läsa om andras julstress, när man själv inte deltar blir lite… som att just stå utanför. Att sedan inte se alla tecken på julen, de skira ljusen från julgranen, glittret, julgranskulorna, tomtarna och allt annat… Tja. Det blir bara inte samma sak.

Jag vet att det är jul snart. Årets största högtid, men jag står på något sätt utanför, avskärmad. Utestängd. Så jag fortsätter att förvånas över vännernas julstress och hoppas att julkänslan infinner sig hos mig också snart. Samtidigt som jag hoppas att jag ska kunna fortsätta att förtränga alla tankar på julen för om jag börjar tänka så kommer minnen från andra helger och jämförelser som jag absolut inte ska göra.

En hel massa svammel

När jag kom hem från sjukhuset var en av mina stora rädslor att jag skulle ledas ihjäl. För vad gör man egentligen när man inte kan se alls? Sitter framför datorn och bloggar hela dagen? Lyssnar på TV:n? Talböcker? Även det blir ju trist i längden.

Men… till min egen förvåning så verkar dagarna knappt börja innan de tar slut. Eller, snarare så är det jag som tar slut för det här med att jag blir trött efter varje liten sak jag gör har inte helt gått över. Fast det är märkligt. Den där bedövande, förlamande tröttheten har lättat lite, kanske för att jag faktiskt inte ens försöker göra hälften av det jag gjort jag vet inte. Nu är jag mer… normaltrött fast väldigt mycket mer än vanligt. Om det nu går att begripa.

Hur som helst så går tiden fortare än jag trodde att den skulle göra. Det är förvånansvärt få stunder jag är sysslolös nu, vilket är tur för det blir mindre tid för alla tankar och känslor.

Jag åker till Syncentralen tre gånger i veckan. De är helt fantastiska där och har verkligen ställt upp de sista veckorna. Jag har faktiskt till och med lärt mig en del punktskrift även om jag inte kan kalla det för att läsa direkt och kanske aldrig ens kommer att kunna kalla det så.

Vi har också, sedan förra veckan, satt upp ett schema på hur jag ska jobba, eller rättare sagt vara på jobbet. Tre timmar, två dagar i veckan och hittills har det också gått bättre än jag trott… på ett sätt… samtidigt så är det oerhört mycket svårare och jobbigare än jag någonsin trodde att det skulle vara och efter varje gång så känner jag mig snarare död än levande när jag kommer hem… men jag tror ändå att jag måste, för annars kanske det blir svårare och svårare för var dag jag tillåter mig själv att sitta och tycka synd om mig själv.

Jag går också fortfarande på samtalsterapi och det… är ett kapitel i sig självt. Svårt, smärtsamt och jobbigt, fast på något sätt ändå bra.

Det låter ju inte precis som om de här få timmarna av daglig aktivitet kan fylla en hel dag men om man betänker hur mycket mer tid allt tar så kanske… Att gå upp, duscha, klä på sig är mitt första projekt. Det är inte bara att hoppa i duschen och sedan sätta på sig kläder som man snabbt och enkelt river ur garderoben. Till och med det måste planeras så att C hinner kontrollera åt mig innan han går. Så jag inte har matchat ihop fel färger eller fått fläckar på något. Färgerna kan jag i och för sig kolla själv med hjälp av en behändig liten apparat, en det tar, ursäkta uttrycket, fan så mycket längre tid att välja rätt då...

Att ”sminka” mig är ett vågspel eftersom jag omöjligt kan kontrollera resultatet.

Att äta frukost är nästa projekt för det räcker inte med att fixa frukosten, hälla upp kaffe utan att bränna sig mm, först måste jag hitta den, och sedan komma ihåg att ställa tillbaka den… allt på rätt ställe.

Att ringa efter en taxi går ganska enkelt men sedan gäller det att klä på sig ytterkläder, stövlar, samla ihop och hitta allt som ska vara med och helst se till att släcka där det ska vara släckt. Jag tänder ljusen på ren reflex och ibland släcker jag reflexmässigt när jag går ut ur ett rum, men problemet är ju bara att jag inte vet hur det var från början och att gå runt med min lilla manick som känner av det där… tar tid. Nu är det ju inte hela världen om taklamporna är tända i och för sig… men, det är bara ett exempel på hur mycket längre tid allt tar. Eller snarare på hur lite kontroll jag har över tillvaron.

Att hitta saker är en av de saker som går mig mest på nerverna. Hur jag än försöker och försöker igen så är jag ingen strukturerad och ordningsam person. Jag lägger ifrån mig saker och glömmer vart jag lagt dem. Att hitta dem sedan är som att leta efter en nål i en höstack när man bara har händerna till hjälp. I förmiddags fick jag be taxichauffören komma in och se efter om han hittade min halsduk. Den hade bara ramlat ner på golvet, alldeles intill väggen, ett ställe där jag garanterat aldrig skulle ha letat själv.

Taxichaufförerna i den här byhålan är helt fantastiska. De är otroligt hjälpsamma och jag behöver aldrig ens be dem om att hjälpa mig, de kliver ur, ringer på dörren om jag inte redan står ute, de följer mig ända in, fram till den dörr dit jag ska och jag har hittills aldrig någonsin behövt känna att det är ett besvär för dem. Jag vet att det ingår i det avtal de har med kommunen men ett avtal kan följas på olika sätt… Och ändå så kan jag ibland sitta och tänka att egentligen skulle den här chauffören som jag inte känner mer än till rösten kunna köra mig vart som helst och släppa av mig precis var som helst utan att jag ens skulle ha minsta aning om att han eller hon kört mig någon annan stans än dit jag skulle. Det är ju faktiskt så till och med att vem som helst skulle kunna utge sig för att vara taxichaufför och jag har ingen som helst möjlighet att kolla att så verkligen är fallet.

Missuppfatta mig inte nu, jag tror inte alls att någon skulle vilja röva bort mig eller något sådant och jag litar helt och fullt på taxi men… tanken bara slog mig… Jag misstänker att det finns, kommer att finnas, många andra situationer då jag är helt utlämnad.

Den här ständiga osäkerheten har jag inte heller vant mig vid. Jag undrar om jag kommer att göra det någonsin? Jag är alldeles för mycket en kontrollmänniska för att känna mig välbehaglig till mods med att lita på andra, och lita på mig själv utan att se beviset så att säga.

Jag hatar den här tillvaron. Jag hatar det så intensivt att när jag tänker efter så skulle jag kunna spy över det. Det är då det blir sådär svårt att andas och magen får kramp. Ibland skulle jag bara helt enkelt vilja sluta leva för jag vet inte hur man kan vänja sig vid allt det här…

Men som sagt. Tiden går snabbare än jag trodde att den skulle göra. Igår när jag pratade med min läkare per telefon sa hon att jag skulle få en tid för operation i mitten av januari. Det är faktiskt inte så långt kvar dit. Nästa vecka är jul, i mellandagarna kommer barnen hit och vi ska förmodligen åka bort några dagar då, sedan är det nyår och sen är det januari…

Fast det är klart… jag inser ju att jag inte ska hoppas för mycket. Eller helst inte alls så att jag blir besviken. Men å andra sidan, hoppet tar mig igenom de här dagarna… Frågan är bara vad som kommer att ta mig igenom de dagarna som kommer efter operationen… oavsett hur den går.

Grattis på födelsedagen...

...min älskling!

En helt vanlig morgon

Min hjärna har fortfarande inte förstått. Det är som om den helt enkelt inte vill begripa, komma ihåg, anpassa sig.

Varje morgon, när jag börjar vakna, du vet, när man fortfarande är mitt i mellan sömn och verklighet… så är min hjärna övertygad om att allt är som förut. Som innan. När jag började dagen med att sträcka ut handen och tända lampan innan jag slog upp ögonen för att jag skulle slippa tillbringa en enda sekund i det mörker som gryningsljuset skapade. Ibland får min hjärna fortfarande min hand att sträcka sig mot lampan.

För en tiotusendels sekund tror jag att allt är som förut…

Sedan. Plötsligt, som ett knytnävsslag rakt i magen kommer insikten över mig. Ett knytnävsslag så hårt att det går rakt in i magen och pressar ihop alla organ där inne så att jag knappt kan andas av smärtan. Jag kämpar för att få in luft i lungorna, och sedan kämpar jag för att få ur den igen. Varje gång funderar jag på att helt enkelt sluta kämpa och sluta andas, men att andas är en reflex och den är visst så stark att den fungerar även när det gör så ont. Så jag fortsätter att andas och stirra rakt ut i mörkret.

Efter en stund, när jag lugnat mig, fått ordning på andningen så kryper jag närmare C. Hans armar håller mig mjukt och får mig att för en stund känna mig nästan normal. Som förr. Som vem som helst. Han vaknar långsamt, håller om mig, smeker mig och just då, i den sekunden är allt perfekt. Min hjärna lyckas förtränga och glömma igen.

Så småningom, när det är dags för honom att gå upp så ligger jag kvar en stund och faktiskt njuter av värmen… ända tills jag hör ljuset tändas och inser… igen… att den här dagen är exakt likadan som gårdagen, och som alla andra dagar framöver…

Gud?

Jag tror inte att jag tror på Gud. Jag kanske gjorde det en gång för länge sedan men nu… nej. Inte på den där goda Guden som folk talar om i alla fall…

En god vän till mig brukar säga att människan måste ha något att tro på, Gud, ödet, Allah eller varför inte jultomten. Bara man tror på något, för om man inte gör det så blir man ihålig.

Förr trodde jag på mig själv. Att vad som än händer skulle jag vara jag… Idag känner jag inte den jag som jag är nu.

Så vad tror jag på egentligen?
Vad tror man på när man inte känner igen sitt eget liv? När det där enda problemet man har överskuggar allt annat och gör att inget längre känns viktigt eller meningsfullt? När man inte längre ser framtiden?

Hjälper det att tro över huvudtaget eller är tron starkt överreklamerad?

Jag vet inte.

Jag hittade den här vackra bönen hos En Liten Tant:

Gud, ge mig sinnesroatt acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam.

Vad jag än tror på så gör jag som En Liten Tant och instämmer i varenda rad.

Och så önskar jag henne (och alla andra) en riktigt varm och torr Advent och jul.

Helgen som varit

Det var några dagar sedan. Längre uppehåll än jag brukar ha och längre än vad jag tänkt. Men det verkar vara så nuförtiden. Tankar och känslor är bara för svåra att uttala eller ens skriva ner. Eller så skriver jag ner dem, bara för att genast inse att de mår bäst av att vara osagda, oskrivna, olästa. Deliteknappen används flitigt numera.

Helgen har varit regnig. Det regnar i och för sig ofta men oftast låter det inte speciellt mycket om det. Igår slog regnet mot rutorna och förde ett himla väsen. Märkligt nog hade C inte hälften så ont av det som jag. Eller… det kanske inte alls är märkligt förresten.

Vi har inte varit så särdeles aktiva i helgen. Jag har inte alls varit på humör, fast det brukar C inte bry sig speciellt mycket om, men just den här helgen verkade han inte heller vara i form för några aktiviteter när det väl kom till kritan. Kanske var det vädret eller den här förkylningen vi båda haft ett tag nu. Jag var hur som helst tacksam för ibland blir minsta sak för mycket.

Egentligen är det ganska praktiskt att inte se. I alla fall om man är lat av naturen för det är inte många som ber mig göra saker nuförtiden. Och även om de skulle be mig så har jag en bra ursäkt. Jag kan alltid tala om att jag inte kan, eller att jag helt enkelt inte har lust för att jag inte har någon behållning av det hela. Det finns bara en person som inte tror på de där ursäkterna (inte för att jag ens behövt prova dem än) eller bara helt enkelt givit sig den på att det inte finns något i denna värld som en icke seende person inte kan klara av.

Denna någon är C. Självklart. Ibland verkar han helt enkelt glömt bort att jag inte ser ens så mycket som jag gjorde tidigare. Han tar helt och hållet för givet att jag fixar allt. Skala potatis, fixa frukost, se på film, julpynta…. Och så vidare… Eller som igår, när han frågade om vi BEHÖVER städa. Jag har faktiskt försökt hålla efter här hemma och tagit lite städning varje dag, lite - för minsta lilla tar en evig tid och jag har ingen aning om hur det ser ut efteråt,vilket gör en redan deprimerand syssla än mer motbjudande. Rent logiskt skulle vi alltså inte behöva städa, men jag har ju ingen aning för damråttorna annonserar inte precis sin närvaro högt. Så varför fråga mig om det finns ett BEHOV?

Eller som i fredags kväll då han planerade lördagen. Med julklappsshopping. Jag skulle inte tro det. Inte andra helgen i december i shoppingcentret som är överfullt av människor. Det är ju inte så att jag känner mig mindre osäker och utsatt i folksamlingar nu än vad jag gjorde förra året, och redan då var det allt annat än kul. Frågan är bara hur jag ska bära mig åt för att köpa mina julklappar… jag menar, prova själv att beställa något från tex Ellos och blunda samtidigt.

Men… hur det än är, så är jag oerhört glad över att C är så envis med att låtsas som om allt är sig likt och på så vis tvinga mig att göra allt precis som förut, även om det inte funkade så bra i helgen. För… tänk om han varit lika hänsynsfull som mina vänner och mina föräldrar… då skulle det vara än svårare att ha något slags liv alls… Så, även om jag gnäller högt och ljudligt över vissa av hans idéer (somliga betydligt mer svåra än de jag just nämnt) så inser jag nyttan med hans strategi. Om det inte vore för honom skulle jag vara totalt isolerad i mitt mörker och vägen tillbaka… eller, ja, det finns ju ingen tillbakaväg, men vägen framåt, skulle vara vansinnigt mycket svårare.


Så till en helt annan sak.
Jag har först nu begripit att Blogger gjort om kommentarsfunktionen. Om man inte är registrerad användare av blogger så visas inte adressen till ens blogg eller så blir man anonym. Jag vet ärligt sagt inte exakt hur det hela verkar för er som ser men, jag skulle uppskatta om ni inte var anonyma utan i så fall lade in er adress någonstans så jag kan hitta till er ändå. Kanske går det att lägga in i själva kommentaren, som en signatur, eller istället för smeknamnet.

Tre timmar

Igår var jag på jobbet en stund. Tre timmar närmare bestämt.

Tre timmar är inget och det är ju inte precis så att jag direkt överansträngde mig med att faktiskt arbeta men ändå kändes det nästan mer som jag hade varit där i tre dygn, oavbrutet, utan sömn i mellan.

Det var… konstigt… att vara tillbaka igen. Det är ju länge sedan jag var där, till och med innan operationen.

På något sätt har allt blivit annorlunda för mig. Det är en märklig känsla att plötsligt befinna sig på en plats man känner så väl med människor man känner nästan utan och innan och… inte se. Det är som en hel dimension av verkligheten plötsligt faller bort och ändå… är ju allt sig likt. På ett sätt.

Den där konstiga känslan i maggropen och runt axlarna, för det är märkligt nog där det sitter, liksom pirrar och får mig att känna mig obehaglig till mods och iakttagen även när jag inte är det, finns där hela tiden. Den har inget med det rent praktiska att göra utan är helt och hållet en känsla… av otrygghet, osäkerhet… Till och med när jag sitter och pratar i fikarummet, omgiven av människor som alla talat om för mig att de finns där, jag vet var de sitter… så känns det som om… jag var iakttagen av någon annan, någon som bara smyger sig fram utan att ge sig till känna. Någon som bara stirrar… som vet att det är fritt fram att göra vad som helst, flytta på saker, ställa saker i vägen eller bara göra fula miner för… jag kommer ju ändå inte mäka. Det får mig att känna mig dum, utanför, mindre vetande…

Givetvis finns allt det där bara i min egen fantasi men… det är ändå den känslan jag har. Hela tiden när jag är bland människor. Ibland även när jag är ensam hemma. Jag vet aldrig vad som finns där ute i mörkret…

En annan sak som kändes märklig… om jag nu kan sätta ord på det…
På jobbet var allt sig likt. Alla behandlade mig exakt som innan operationen. Som då jag fortfarande såg lite. För mig är det en skillnad mellan då och nu som inte ens kan beskrivas på samma dag. Jag vet att människor vet om skillnaden också… men på något sätt så är det ingen som verkar förstå hur stor skillnaden är Som om… det enda påtagliga för det som förändrats är för alla runt mig hur jag löser de praktiska detaljerna, och de är ju utåt sett de samma som förut. Jag har samma hjälpmedel för att hantera datorn, samma vita käpp… det är som om det är de sakerna som gör mitt handikapp för alla… utom mig själv. För mig är skillnaden fruktansvärd, men för mina kolleger är skillnaden marginell… I alla fall verkar det så på alla…

Förstår du hur jag menar?

Fast det är ju inte riktigt sant att de praktiska detaljerna fungerar som förut. Inte mer än när det gäller datorn… för allt annat är skillnaderna enorma. Jag tror inte jag kan beskriva hur fruktansvärt instängd, frustrerad och hjälplös jag känner mig när jag behöver hjälp med enkla saker, som att ta mig från punkt a till b. Speciellt när jag gjort det tusentals gånger innan, själv, utan hjälp. Och än mer när jag måste be arbetskamrater om hjälp… Jag har nog en lång väg att gå innan jag kan acceptera att jag måste be om hjälp och sluta skämmas över det. För just nu är nog just det där med at be om hjälp det mest pinsamma…

Märkligt

Blogg.se är ett av de svenska bloggverktygen som diskriminerar mig genom sitt spamskydd som inte kan läsas av mitt skärmläsningsprogram. Bland annat därför flyttade jag min blogg till blogspot, men mina tidigare inlägg finns ju kvar där och när någon gör en kommentar så kommer det till min mail.

Blogg.se har gjort stor möda för att stänga mig ute från både min egen blogg och mina bloggvänners bloggar. Nu är det i och för sig lätt att stänga sådana som mig ute, överallt i samhället men det är en helt annan sak. Vad som däremot är märkligt är att jag de senaste dagarna fått flera spam-kommentarer i min blogg på blogg.se, på engelska, i stil med: ” Great site. Keep doing.”

Jag funderar bara på vad som är så bra med min site, speciellt när personen i fråga inte ens kan läsa innehållet och förstå det. Och vad är meningen att jag göra? Vad förväntar de sig att uppnå??? Jag är totalförvirrad på detta. Någon som kan förklara vitsen med dessa inlägg?

Sedan kan jag också, i ett anfall av bitterhet, konstatera att jag tydligen har lägre status än ett spam, i alla fall hos de svenska bloggverktygen. Om jag börjar fundera på det så blir jag riktigt förbannad... för jag vet ju att jag faktiskt inte är ensam om att bli diskriminerad. Undrar om det finns en diskrimineringsombudsman?

En av de saker jag saknar mest...

... är att inte kunna kommentera hos er...

Jag sitter och funderar

Över bloggens vara eller inte vara.

Å ena sidan, vem vill läsa mina inlägg som är så tragiska och tunga och mörka och helt hopplöst svåra att kommentera?

Å andra sidan har jag ju alltid sagt att jag skriver för min egen skull. Men det kanske inte är sant, för det är ju inte bara skrivandet som är ett utlopp för alla känslor utan även kommentarerna gör att det ofta känns lite bättre, lite mindre… ensamt… men när inte mina inlägg går att kommentera… Varför då skriva alls?

Jag kanske borde sluta här och nu och återkomma om några århundraden när jag tycker att det är helt okej att det är som det är...

Å… jag vet inte. Jag vet inte något dessa dagar. Vakuum. Det är vad det känns som. Fast… när jag inte skriver har jag tusen tankar som behöver skrivas ner… för att komma ut liksom. Och jag vill veta att någon läser dem, delar dem. Finns där och hör. Även om de inget säger...

Och dessutom… Om jag inte ens skriver, vad ska jag då göra för att få vara kreativ? Fläta korgar?

En perfekt dag

Vissa dagar… är tyngre än andra. Ibland av helt oförklarliga anledningar och trots att allt egentligen var helt perfekt. Min mamma var underbar, pappa också, pepparkakor kan man faktiskt baka utan att se vad man gör och att slippa se resultatet är ett stort plus får jag förmoda. En dag som var helt perfekt, egentligen. Nästan som förr, för länge sedan. Kanske just för att vi har gjort dagen till en tradition…

Och kanske just därför… blir skillnaden så stor, i känslan. För även om allt är sig likt så har allt förändrats. Och inget kommer att bli sig likt igen. Någonsin. Allt det vackra är borta. Ljusen, glittret, ja till och med förväntan. All skönhet. Och… jag känner mig ensam och övergiven i detta mörka, utan någon väg ut… tillbaka.

Och jag vill inte vara här.

Dagar som denna är det sååå svårt att se allt det som ändå är bra, att inse att livet kommer att gå vidare… eller så är det just den insikten som gör det hela så svårt. Att jag inser att livet kommer att gå vidare. Så här.

Och just idag… vill jag inte.

Igår och idag

Igår blev konstig. Allt känns i och för sig konstigt och kusligt nuförtiden och mina känslor åker alltid jojo och karusell men, igår blev det ännu mer av det.
Vi hade ju bestämt oss för att ha förfest som planerat och mina kolleger skulle dyka upp vid tvåtiden. C kom redan vid lunchtid och vi hjälptes åt att fixa med drinkar och tilltugg. Hm… när jag skriver hjälptes åt låter det precis som om jag faktiskt hjälpte till, eller att VI gjorde något tillsammans. I själva verket var min insats försvinnande liten. Jag bara… stod i vägen mest…

Jag gjorde mig i ordning så gott jag kunde, sminkade mig så gott jag kunde, satte upp håret och tog på mig klänningen C köpte åt mig i onsdags. Den där som gjorde oss så ledsna. Eller i alla fall mig. För att jag för första gången i mitt liv var tvungen att helt förlita mig på ord och känsla och tro att det vi köpte var något även jag skulle ha valt. C tyckte jag såg bra ut. Mina kolleger tyckte jag såg väldigt pigg ut och någon undrade var jag hade köpt klänningen för den var så ”läcker”. C gillade den kommentaren, det vet jag.

Klänningen förresten… Svart, kort och urringad. Känns ganska avklädd för den sitter inte åt någonstans mer än över brösten och känns liksom… glansig. Fast den är inte det säger C. Jag hatar glansigt. När vi valde den hade C först fastnat för något mönstrat men han kunde inte beskriva mönstret. Jag vägrar sätta på mig något som jag inte kan göra mig en bild av. Det kanske blir annorlunda längre fram men absolut inte just nu. Svart är lättare att göra sig en bild av.

Hur som helst så var förfesten trevlig. Alla var glada och avslappnade och såg fram emot kvällen och även om alla vet hur jag mår och så vidare så var det inget som kändes jobbigt. Det var liksom lagom mycket medlidande och förståelse för mig utan att lägga ”sordin” på festen så att säga. Det kändes behagligt. Tryggt. Trots att vi var några stycken. Så jag förstår inte varför jag hela tiden, samtidigt som jag trivdes med situationen, ändå kände att allra helst, om jag bara vågade, skulle jag vilja springa in i sovrummet och gömma mig under täcket. Jag gjorde inte det. Jag stannade och log och hade trevligt. Och efteråt när de gick så var det en liten, yttepytteliten del av mig som längtade efter att följa med. I en tusendels sekund, tills tankarna gick till middagen, alla människor och så jag… ensam i detta förbannade mörker.. Så vi gjorde som planerat, stannade kvar hemma, tog ett glas vin till, lagade mat (jag skalade potatis) och lyssnade på Lugna favoriter… jag börjar definitivt bli gammal. Lugna favoriter… Milda makter!

Idag har vi städat. Efter festen och i största allmänhet. Vi har städat bort ett par saker för gott dessutom (läs vi med en stor nypa salt). Saker som står i vägen för mig och bara utgör onödiga hinder. Som vi inte ens egentligen har reflekterat över och som egentligen inte ens passar in i resten av huset. Som till exempel ett gammalt sidobord C ärvt som ingen av oss tycker är snyggt men som bara stått kvar för att vi slutat lägga märke till det… ända tills jag slutade se det och började gå in i ett av hörnen… som är av det vassa slaget...

Jag har egentligen hyfsad koll på saker nu. Det går inte precis fort när jag förflyttar mig men just innan jag går på något brukar jag komma på att jag ska stanna och känna mig för. Men sedan är det vissa saker, från vissa håll som jag bara inte kan lära mig. Och märkligt nog är nästan alltid de tomma ytorna värst. Hur mycket jag än tränar… För jag börjar ju inse att det mesta handlar om träning. I alla fall i mina positiva stunder.

Imorgon är det traditionsenlig förstaadventsmiddag hos min mamma. Med tillhörande pepparkaksbak… tror jag. Hon har iof inte nämnt något om det i år, jag vet inte, hon kanske skippar allt för min skull? Det vore ganska dumt. Jag hoppas att hon inte gör det… Vi lär få veta imorgon…

Nu får jag önska er alla en riktigt skön helg. Jag önskar jag kunde gå runt och lämna ett meddelande till alla, för jag uppskattar och gläds åt alla kommentarer jag får, men det går ju som sagt inte. Hoppas att ni förlåter mig.

Jag försöker faktiskt

Nu när jag tänker efter så inser jag att det nog verkar som om allt kretsar runt… min syn… eller ja, brist på den… Det finns ett annat ord på det där som jag inte kan skriva. Jag tror att de flesta tror att jag inte gör annat än tycker synd om mig själv 24-7 och tvingar C att göra likadant… I alla fall om man dömer av vad som står i bloggen.

Mentalt kanske det är så men livet fortsätter ju faktiskt. Jag försöker att ta mig upp ur soffan och tränar varje dag på att klara av det praktiska. Åker till vårdcentralen med jämna mellanrum, träffar shrinken, tjejen på syncentralen och det händer faktiskt att vi gör saker tillsammans, jag och C, sådant som normala par gör alltså. Förra helgen var barnen här och vi julpyntade här tillsammans. Jo… till och med jag försökte hjälpa till även om jag mest bara rev ner saker och även om det var bland det jobbigaste jag gjort… efter operationen. Inte att riva ner saker då utan att... konstatera än en gång att julpyntet jag älskar så varken doftar eller känns... Jag vet att jag klagade rätt friskt redan förra året vid den här tiden men så här efteråt inser jag att jag inte borde gjort det.

Jag försöker också att hitta ett sätt att inte glömma av världen utanför detta mörker. Min stora fasa är att jag inte kommer att minnas hur saker ser ut... inte höra till i samtal och i annat socialt. För hur det än är så bygger våra vardagsrutiner, vårt umgänge och våra samtal till väldigt stor del på det visuella. Jaf inser det också, mer och mer för varje dag. Sedan finns de små detaljerna... som att komma ihåg enkla saker. Som att tända lamporna i fönstren innan C kommer hem. .. ,) och släcka på toaletten efter mig… och plocka bort hela frukosten från matbordet, in i kylen, ställa allt på samma plats igen och komma ihåg det till nästa gång jag behöver något... Detaljer. Som kräver vana, struktur, tålamod... Allt det där jag aldrig behövt ha. Inte i så stor utsträckning i alla fall.

Jag försöker verkligen att hitta något sätt att leva på som åtminstone avlägset liknar det liv jag hade förut… Men det märks nog inte här på bloggen… Det märks nog inte i verkligheten heller för… för varje liten detalj jag lär mig att behärska så dyker det upp tusen andra… svårare, mer skrämmande, jobbigare… Som jag säkert aldrig kommer att klara av igen…

Och smärtan över det som inte finns... är för stpr...

Det blev en natt

Fast inte så mycket sömn. Mycket prat och en hel del tårar i vanlig ordning. Undrar varför det alltid är på nätterna som vi pratar bäst? Kanske är det lättare i mörkret… eller ja… då borde det ju vara hur lätt som helst, hela tiden… I alla fall för en av oss.

Vi är nog ganska knäppa egentligen. Båda två. Så ivriga att underlätta för den andre att det går överstyr och snarare stjälper än hjälper. Mina känslor är så mörka och smärtsamma att jag knappt vågar känna efter och för de inte ska slippa ut och skrämma honom så gör jag mitt bästa för att dölja dem… det är bara det att jag går till överdrift och det blir bara jobbigt… för han vet ju att den lilla glädje jag försöker visa är en mask och inte är äkta. Han känner mig.

Han å sin sida… är lika orolig och rädd och ledsen som jag nästan… men om han visar det så gör det mig ledsen tror han. Jag förlorar hoppet… Han är min styrka. Om han tappar tron så gör jag det med… Det är omöjliga krav som ingen kan leva upp till och ändå har han ju rätt för det är precis vad jag förväntar mig av honom. Jag tror att det bara är jag som är rädd och vilsen. Att jag har ensamrätt på smärtan. Att detta är något som drabbar bara mig. Han är så duktig på att visa sig vara hoppfull, tro på att allt kommer att ordna sig, att detta kommer att bli bra och livet kommer att bli perfekt att jag nästan tror att han inte förstår… inte inser att världen just har gått under för mig. Och ändå är det ju just det jag inte vill att han ska inse…

Och så är vi inne i ett ekorrhjul som vi inte kan ta oss ur… inte utan nätter som denna. Men man kan inte ha nätter som denna varje natt. Och livet måste gå vidare. Och spelet måste fortsätta att spelas av oss båda, för att skydda oss själva från våra känslor, skydda varandra fån oss själva och skydda alla andra. För just nu är känslorna jag har inom mig så svarta att… ingen kan så se dem. Och hela den här situationen är så jobbig för oss båda att vi inte riktigt orkar hantera det på något annat sätt…

Gömma huvudet i sanden. En väl beprövad metod av mig, nu testar vi den båda.

Omöjligt

Jag insåg ganska tidigt på den här resan att det kommer att finnas vissa saker som är oundvikliga. Som kommer att inträffa förr eller senare. Varken jag vill eller inte. Ändå… varje gång jag nått fram till de här oundvikliga sakerna så har de känts som en slags enorm milsten som passerats. Ytterligare en förlust, en resignation… ännu ett steg utför, till ett ställe som jag inte ens vet att jag kan överleva på.

Idag hände en av de där sakerna och just det här var nog det första som jag greps av panik över, kanske redan den där första gången jag var hos doktorn och fick min dom. Löjligt för det kanske bara är en petitess i det stora hela. Förmodligen för de allra flesta men inte för mig.

C ringde hem en halvtimme innan han skulle sluta, bad mig att klä på mig för vi skulle åka någonstans. En överraskning. Jag tycker om hans överaskningar, de är alltid till för att glädja mig. Som den här. I bästa välmening. För att han känner mig så väl… vet mina behov och önskningar… och ändå… blev det inte rätt, bara fel, bara smärtsamt och sorgligt och jag försökte verkligen att inte visa det. Jag försökte verkligen att låtsas vara glad, inte gråta... men… jag tror inte jag lyckades. Hans glada humör kändes inte alls så äkta när vi kom hem som när vi åkte. Vi kändes inte äkta. För första gången fanns en tomhet mellan oss... Som om... detta lilla, som kanske är en petitess påminde oss om hur framtiden kommer att bli nu... för alltid...

Kanske skrämde det honom lika mycket som mig...

Eller så fick han bara nog... Nog av att alltid försöka men aldrig lyckas... Det måste vara hemskt att leva med en person som man aldrig lyckas glädja. Hur man än försöker… Man ger och ger och får aldrig något tillbaka, bara påklistrade leenden och tårar. I bästa fall...

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade fötts med fler skådespelartalanger… för även om man delar allt med en person, även om man älskar honom över allt annat och vet att han förstår… så finns det ju tillfällen då man vill glädja honom… precis som han ville glädja mig… och det finns tillfällen då man vill ge, istället för att ta emot…

Jag ska berätta vad vi gjorde. Men inte ikväll.

Livet utanför gör sig påmint

På något märkligt sätt tycks det fortsätta, precis som förut, utan att ta minsta hänsyn till att min värld just rasat samman.

På fredag till exempel… då är det dags för den stora festen. Kommunens årliga personalfest. Förra årets fest mins jag nästan som det vore igår för trots att jag redan då såg ganska begränsat på kvällstid så var det nog ändå lite som en… askungesaga. Vi hade gått och smygit omkring ett bra tag med våra känslor och förhållande, det var på festen alla våra kolleger fick veta… även om somliga inte ens efteråt trodde på att det var på riktigt… för… ”vem med sunda förnuftet i behåll skulle vilja ha ett förhållande med henne?”.

Just det där kan jag fundera över än idag.

Fast nu, när jag suttit och bläddrat bakåt i min blogg och läst några av mina tidigaste inlägg så inser jag att han hade ganska många och goda chanser att gå iväg från vårt förhållande, redan när han insåg hur det skulle bli i framtiden… för det fick han göra ganska tidigt ändå…

Men, min älskling är en märklig man. En ganska fantastisk man. Som inte flyr från svårigheter. Jag undrar hur många av dem jag känt innan honom som hade vågat stanna. Eller ens vågat starta ett förhållande med mig med vetskapen om vad som kanske kan hända.

Men… hur underbart behagligt det än är att drömma sig tillbaka… så… går livet som sagt vidare. På fredag är det dags för årets fest. Vi hade för länge sedan bestämt oss för att gå på den och för att våra kolleger skulle komma hit på förfest, precis som förra året… men det var då. Innan. När jag bara var deppig och missnöjd med livet utan att egentligen ha en vettig anledning. Nu är ju saken helt annorlunda.

Jag är inte precis på festhumör, blotta tanken på att möta människor skrämmer mig för att inte tala om att jag under inga omständigheter tänker äta offentligt det närmaste århundradet. Bara för att nämna några saker.

Men… jag inser ju att det finns en logik också i det hela. Förr eller senare måste ju även mitt liv gå vidare och jag måste på något sätt klara av att hantera allt som skrämmer vettet ur mig nu. Som till exempel att möta människor. Mina kolleger i det här fallet. Och det kanske inte finns ett bättre tillfälle än att göra det hemma hos oss för första gången. Där jag är trygg, där jag kan röra mig någotsånär utan att slå ihjäl mig eller något av inredningen… På mina villkor lite alltså… även om jag förstås vet att risken med att bjuda in en massa människor är just att mitt hem kommer att förändras till oigenkännlighet och jag kommer bli lika vilsen som på alla andra ställen. Människor har ju en förmåga att röra på sig, och på saker de kommer i kontakt med.

Sedan finns så klart den mentala biten. Den är alltid värst. Att prata med människor för första gången efter… för första gången så här… Att höra deras medlidande eller eventuella andra reaktioner. Eller att… liksom sitta och förstöra stämningen på en fest… Risken finns ju att de andra tycker det är lika pinsamt att träffa mig som jag tycker det är hemskt att träffa dem.

Och sedan har vi det där med utseendet…. Smink. Hår. Kläder. Jag vågar knappt tänka på hur jag ser ut. Det är inte så att jag tillåter mig själv att hasa runt i morgonrock hela dagen och förfalla totalt men… jag vet ju knappt vad jag har på mig och hur det matchar ihop. Det känns inte alls lockande att famla runt i mörkret och försöka göra mig själv presentabel… och presentabel räcker inte i det här fallet. Visst kan C hjälpa till och se… men inte som jag.

Solsken

Min mamma ringde för en stund sedan och berättade att solen skiner hos oss från en klarblå himmel.

Jag försöker föreställa mig solsken. Och en klarblå himmel. När jag blundar går det riktigt bra. Så bra att jag blir nästan lite besviken när jag öppnar ögonen.

Efter samtalet går jag ut på altanen. Jag vet inte varför. Kanske för att instinkens äger mig att till och med jag kommer att bländas av det starka solljuset som jag föreställer mig ska finnas där ute. Kanske tror jag bara att jag åtminstone ska känna solstrålarnas värme mot kinden… men inget av det händer. Bara en iskall vind i ett totalt och ofantligt mörker. Känslan går inte att förklara. Kanske är det så här astronauter känner sig när de ramlar ur sin rymdfarkost, ut i tomma rymden?

Jag går in och förstår inte… hur världen kan te sig så olika för mig och min mamma… när det bara är några mil mellan oss.

Vill bara tala om...

... att det finns något viktigt till vänster.

Det finns ett liv utanför

Tänka sig… jag har gjort nytta idag. Inget stort eller världsomvälvande, men jag har i alla fall jobbat lite. Tjejen som är min assistent ringde och undrade så försynt om jag möjligen trodde att jag orkade svara på några frågor. Det lät på henne som om hon tyckte att hon störde mig i mitt sista andetag.

Först var det nästan så att jag trodde att jag inte ens kom ihåg vad hon frågade om men märkligt nog så var det som om jag plötsligt slutade vara den där patetiska, självömkande, deppiga Ella och gick över till professionella versionen av mig själv, den där som tänker logiskt, är effektiv och har svar på det mesta… Det kändes ganska märkligt, skönt… för några sekunder var det nästan som om… jag slapp ut ur min fångenskap och fick vara lite fri från detta förbannade mörker.

Sedan kom ju allt tillbaka, så snart jag lade på luren… men… jag började fundera lite mer på jobbet och loggade in mig på e-posten, svarade på några mail och kände att det var väldigt skönt att ta en paus från att vara ensam i mörkret och istället vara del av en verklighet som jag knappt trodde fanns längre. Jag har bestämt mig för att försöka jobba lite varje dag, precis som jag gjorde innan. Hemifrån. Fast inte hur länge som helst för jag måste nog snart ta steget utanför dörren också. Även om blotta tanken på det skrämmer livet ur mig just nu. Men en sak i taget. Ett litet tag till ska jag tillåta mig själv att känna mig liiiite nyttig hemifrån.

Vi får se hur det känns när telefonen börjar ringa igen. Eller om en kvart... för så snabbt växlar mitt humör nu.

Instängd

Det har varit tyst ett par dagar här. Det är inte så att jag inte har haft behov av att skriva… det är nog mer så att jag inte vill fylla bloggen med alla känslor jag har och att skriva om andra mer vardagliga detaljer är lika svårt för vad jag än tar mig för så hamnar jag i de begränsningar som just nu är min vardag.

Ju längre tiden går desto mindre förstår jag hur man kan stå ut med detta. Jag vet att det finns andra som har det så här, som lever ett rikt och lyckligt liv… men jag kan inte för egen del begripa hur jag ska stå ut. För var dag som går känner jag mig mer och mer instängd i detta mörker, mer handikappad, mer rädd och… jag fattar inte när jag ska vänja mig. Hur? Hur vänjer man sig vid att aldrig veta vilken tid det är på dygnet? Att aldrig… klara av något själv utan att ständigt undra om det blev rätt…

Det är inte det att jag inte hoppas, för det gör jag. Jag vill så gärna tro på den där doktorn. Ibland klarar jag det i flera minuter åt gången… bara för att sedan genast tänka på alla andra misslyckade operationer… och på att även om jag får tillbaka det som varit så är det knappast något att hurra för. Många av de problem jag har nu, med det praktiska, hade jag ju redan innan…

Att det närmar sig jul gör inte saken lättare heller...

Spela pingpong…

…med mina känslor. Det är tydligen nya innegrejen på sjukhuset. Den ena säger si, den andre säger inget och den tredje säger så.

Jag vet ärligt sagt inte vad jag ska tro på. Om jag ens kan tro på någon… Jag vill så gärna tro på den här doktorn som vi träffade idag. Som vi aldrig träffat förr och som var så trevlig och noggrann och… så hoppfull… och så säker på att han hade rätt.

Frågan är bara vad som händer med mig… om jag tillåter mig själv att hoppas, och sedan vaknar upp efter operationen i januari till samma mörker jag har runt mig nu…

Hur många gånger klarar en pingisboll att bli slängd i betongväggen av en kanon?

Och hur slutar man att hoppas… eller rättare sagt bara hoppas lite lagom. Inte för mycket för att bi för grymt besviken, inte för litet så att dagarna känns helt meningslösa?

Och hur lever man i detta vakuum av väntan, hopp, förtvivlan… utan att bli fullständigt tokig? Ska jag fortsätta att leva, planera för ett liv så här eller ska jag vänta, hoppas och tro att det blir lite, lite bättre? Eller ska jag… som alltid… planera för det värsta och hoppas på det bästa? För… när det väl kommer till kritan så kommer ju detta att bli min verklighet för alltid. Även om det kanske, kanske, kanske inte sker nu.

Apropå min mamma

Så har du Annika kanske rätt…

”… Å eftersom du är vuxen så "törs" inte din mamma sätta sig ner och krama om dig och låta både dina och sina tårar rinna?! För jag tror - utifrån mammaperspektivet - att hon gärna skulle bära din sorg och din börda hellre än att den drabbade dig!Å det är ju lite svårt att ordna s a s….”

Jag inser… varje dag, hur hemskt, hur påfrestande och jobbigt detta är för dem som står bredvid. Som älskar mig. För min mamma i synnerhet. Men just nu orkar jag inte bära hennes sorg eller… försöka som jag alltid gör, förminska min egen för att göra hennes lättare att bära… Jag kan inte vara ett stöd för henne i hennes känslor inför det som händer mig. Jag behöver... jag är självisk, jag behöver hennes stöd...

Jag vägrar!

Det finns alltid nya saker att frukta. Just nu blev jag alldeles kall när jag kom ihåg något jag läst för länge sedan… att om man inte ser orden så tappar man dem… eller rättare sagt stavningen. Jag tappar redan bokstäver, det har jag nog gjort sedan jag började skriva så mycket som jag gör både i yrket och privat, vilket är flera år sedan. På något sätt hinner inte tanken koppla ihop med fingrarna och i snabbheten försvinner rättstavningen… men… om det blir värre… Ingen kommer att begripa mig!

Och så tänker jag att… NEJ!!!! Det där ska inte hända mig. Jag vägrar att finna mig i det. Och sedan kommer jag på mig själv att jag sagt så om hur många saker som helst det senaste året. Jag vägrar att finna mig i att andra väljer kläder åt mig, att andra talar om för mig hur jag ser ut, att jag måste ha en dator som pratar… sällskap när jag handlar… Vara BEROENDE! Jag hatar det ordet! Gud! listan kan bli hur lång som helst… och det är exakt där jag är. Där jag vägrar att befinna mig. Hur går man vidare från den platsen? När det inte finns någon väg ut, bort, fram, tillbaka? Det finns bara här och nu?

I slutändan måste jag lära mig att leva med att vara där jag vägrar att vara. Acceptera. Jag hatar det ordet. Jag kommer aldrig att acceptera! Jag kanske lär mig men… inte acceptera. Jag vägrar…

Jag står inte ut…

Inte ensam

Det är inte många minuter jag varit ensam sedan vi kom hem från sjukhuset. Faktum är att jag förmodligen bara varit själv på toaletten. C var hemma igår och vi var på vårdcentralen där jag tog tryck enligt doktorns ordination, vilket för ovanlighetens skull låg alldeles perfekt… det är så dags nu… och så var vi på Syncentralen.

Jag kommer allt för väl ihåg hur det var efter förra operationen, då åkte jag själv till vårdcentralen. Det var allt annat än trevligt så det var skönt att C följde med… även om jag vet att jag måste lära mig att hantera sådana situationer själv. Snart.

Jag vet inte… egentligen är det kanske bäst att ta tag i allt praktiskt genast och börja vänja sig för när man skjuter saker på framtiden så blir de antingen inte gjorda alls… vilket är ganska uteslutet, eller så… har de en tendens att liksom bli större och mer skrämmande än de egentligen visar sig att vara.

Idag är min mamma här och just nu lagar hon mat… men… ärligt talat. Jag önskar att hon gick för jag orkar inte med hennes sätt att hantera allt det här på. Det är som om jag vore tre år igen… och visst, på sätt och vis är jag det i mångt och mycket för den enklaste lilla sak ställer till med världens besvär men… I huvudet är jag fortfarande jag. Vuxen. Hyfsat intelligent. Med en förmåga att tänka helt själv. Jag vet inte hur man hanterar människor som tror att jag blivit barn och inte blind. Jag vet inte om jag orkar med dem… Och jag vet inte om jag orkar höra henne ge mig ännu en väderleksrapport, eller tala om att det börjar bli lite skumt ute nu…

Tänk om alla vore som C… även om jag svor ve och förbannelse över honom igår när han tvingade mig att skala potatis, duka bord och allt annat… nå ja, han hade ju rätt, jag måste ju göra saker själv men jag blev inte mindre förbannad av att jag snubblade… och krossade porslin. Och sedan krossade jag porslin av bara farten i rena ilskan. Tur att vi har en del i reserv...

Fast nu när jag jämför med mammas inställning så inser jag blixtsnabbt vilken metod som är mest lämplig… Som gör att jag mår bäst… Kanske är det ren uträkning från C att be min mamma komma hit mot min vilja. Så jag liksom fattar mitt eget bästa. Inte vet jag. Och just nu har jag inte ens förmågan att tänka efter själv… För jag är fortfarande kvar i det där vakuumet där allt tycks liksom gå i ultrarapid, vara bortdomnat… Inte egentligen spela någon som helst roll…

Inte ens det faktum att jag ska på återbesök imorgon spelar någon roll… jag har nog aldrig brytt mig så lite som jag gör nu… Nu har de ju inget mer sätt att göra mig illa… inget mer att ta ifrån mig…

Vakuum

Det har gått en hel vecka nu. Sedan jag åkte in på sjukhuset förra söndagen. Tiden känns ur led, ibland känns det som om jag levt en evighet sedan jag sist såg genom mitt suddiga hål, och ibland så är det bara en tusendels sekund sedan.

Tiden är inte relevant, inte riktigt verklig på något sätt när man inte längre är medveten om det som utmärker dagens gång.

Under de här sju dagarna har mina känslor befunnit sig i en centrifug och jag har varit på så många mörka platser att jag inte ens visste att de fanns… eller att man kan överleva där.

Just nu… är jag mer som i ett vakuum. Efter alla känslor så är det som om det uppstått en härdsmälta i huvudet och plötsligt är jag i ett enda stort ingenstans där alla krafter går åt till att ta mig igenom en sekund i taget. Utan att skrika. Utan att bryta ihop.

Tiden saknar mening och jag vet knappt vad jag gjort idag för i detta vakuum finns inga minnen alls för alla minnen känns för smärtsamma. Här finns inte heller någon framtid, för framtiden är allt för skrämmande…

Tack igen.. och lite till

Inte på hela dagen har jag orkat ens starta datorn men nu när jag legat sömlös en god stund så drogs jag hit ändå.

Jag har inga ord heller… för att beskriva vad jag känner när jag läser era kommentarer, inklusive den i min gästbok.

Jag tror att ni alla förstår hur mycket det betyder för mig… att ni finns. Varendaste liten bokstav, varje ord, varje kommentar… får mig att känna mig… Jag vet inte. Förstådd. Mindre ensam i detta. För även om man inte kan förstå något sådant här förrän man befinner sig här så känns det ändå som… att ni alla ändå försöker, och förstår i viss mån mina känslor även om kanske ingen som inte är i samma situation kan förstå mina känslor för just själva mörkret i sig.

Jag ska nog inte försöka förklara mer. Jag tror att ni vet. Och jag hoppas att ni förstår att det här är det enda svar jag kan ge alla underbara kommentarer, för hur glad jag än är över alla tankar och känslor som kommentarerna förmedlar så… när jag försöker svara er personligen så… kan jag bara inte sluta gråta.

Jag måste vara självisk nu, skriva för min egen skull, eller inte skriva, ta till mig alla kommentarer och må lite bättre av dem utan att ge så mycket tillbaka. Bloggen får bli min spyhink. Just nu klarar jag nog inte mer. Just nu känns det som om världen, tillvaron balanserar på en tunn tråd ovanför ett bråddjup och det gäller att undvika allt som kan få tillvaron i minsta lilla rörelse för jag är inte säker på att det finns en väg tillbaka ur djupet.

Så… jag gör inget just nu. Jag undviker allt som får min fruktansvärda klump i magen att göra än mer ont, jag tillåter mig själv att… bara göra sådant som… inte gör saker värre. Att med alla medel försöka låta bli att tänka efter och känna efter, för gör jag det så faller jag. Även om det som idag innebär att jag ber C att bara köra, så långt bort han kan, för jag inbillar mig att det som gör så ont gör mindre on någon annan stans. Jag vet inte var vi var, för mig hade det kvittat om han kört runt och runt, timme efter timme i byhålans enda rondell… bara jag kände hjulen snurra. Bort. Bort från allt… precis som när man har riktigt ont någonstans i kroppen och tror att det ska hjälpa att byta ställning… men… det gick inte. Det hjälpte inte. Allt fanns kvar när vi kom hem. Det mörka huset, lamporna som C eller jag tänder, för jag gör det alltid, som en reflex. De tysta knäppen som låter som ett hån. Som… Satan som skrattar.

Mardrömmen fortsätter

Den här dagen har förflutit någon typ av dvala. C har varit hemma med mig och vi har… bara varit. Gråtit. Jag har stått för de flesta av tårarna. Pratat. Hållit om varandra. Jag har pendlat mellan vakenhet och sömn, eller snarare dvala och overklighet. Det som någon slags självförsvar. När verkligheten blir för outhärdlig så försvinner jag i drömmar. Kanske är det därför det hela känns så overkligt… som om jag hamnat i en mardröm, en slags Kafkamardröm där ingenting längre är logiskt. I förmiddags bad jag C tända lamporna för jag var fullkomligt säker på att det skulle skingra mörkret. Sedan bad jag honom släcka. Nyss när jag vaknade till efter att ha sovit en stund i hans armar och han reste sig upp för att tända blev jag fullständigt förvirrad. Jag har tappat allt vad tidsuppfattning heter och min föreställning av omvärlden tycks suddas ut…redan… när jag vaknade var jag så säker på att det var ljust ute. Klockan var ju bara sju på kvällen…

Jag hakar upp mig på detta med att veta skillnad på ljus och mörker. På något sätt var det lättare förra gången för då visste jag om det var ljust eller mörkt. Allt var liksom som en tjock gröt men ändå fanns det gradskillnader mellan ljus och mörker. Nu finns det inte det och ändå är jag märkligt nog inte riktigt omgiven av ett kolsvart mörker hela tiden. Ibland är det som om mina ögon vill håna mig, spela mig hemska spratt och plötsligt ser jag mönster och färger fara förbi, helt utan rim och reson. Nyss var det bokstäver på en datorskärm. Men så fort jag försöker fånga dem, se vad de föreställer eller var de finns så försvinner de in i ett mörker som är helt ogenomträngligt. Förra gången var det inte riktigt så… och just därför har jag än mindre hopp nu än då. Även om jag ärligt ska erkänna att vi egentligen inte vet något. Inte förrän efter nästa operation som blir i mitten av januari.

En annan sak som är annorlunda den här gången är att doktorn inte alls låter speciellt optimistisk som jag ändå tyckte att hon den där gången. Nu vill hon inte ens uttala sig om chanserna… Det jag däremot vet är att detta har inte att göra med min ”vanliga” sjukdom.


Jag försöker greppa verkligheten men jag vet inte ens var jag ska börja. Det är ju inte så att jag glömt bort eller ens lyckats förtränga att detta som hänt nu är oundvikligt. Däremot hade jag på något sätt tagit för givet att det liksom skulle vara som att sakta vrida ner en dimmer, inte allt på en gång. Aldrig hade jag anat att det skulle liksom hända från ena dagen till den andra. Jag var helt oförberedd.

Fast jag vet inte… om jag egentligen hade kunnat förbereda mig. Kanske åtminstone rent praktiskt. Övat. Lärt mig att hitta, sorterat upp saker och ting på ett logiskt sätt… Lärt mig punktskrift bättre. Nog för att jag hade problem även innan men jag gick aldrig helt vilse i mitt eget hem. Varje gång jag ska någonstans så är det som att ge sig ut i det okända. Har jag sedan inga möbler eller väggar att följa, som när jag ska gå från soffan i vardagsrummet… så är det som att befinna sig mitt i en ocean utan kompass. Jag försöker att inte gripas av panik och ropa på C. Jag kommer inte ihåg att det var såhär sist…

Jag kan inte minnas att jag var så rädd… att mörkret var så skrämmande, så… ensamt. Att det gjorde mig fullt så handikappad. Även om jag då inte ens kunde hantera datorn själv… vilket jag kan nu… men jag stöter ju på problem hela tiden och jag inser att inte ens här, i min trygga cybervärld kommer livet att fungera smärtfritt.

Jag kommer ideligen på mig själv med att försöka fästa blicken på saker jag vet ska finnas i min närhet. Blomkrukorna i fönstret, vasen bredvid, mattan på golvet, bordet, tavlorna… varje gång vet jag mentalt vad jag borde se och varje gång… inser jag att allt är borta. Jag vet inte hur många gånger jag tittat mot fönstret och sedan blundat hårt för att än en gång förvissa mig om att jag fortfarande inte ser någon skillnad. Det är som om min hjärna helt enkelt inte vill begripa. Som om verkligheten helt enkelt inte stämmer med den mentala bilden och avvikelsen är så stor att hela systemet kraschar. Det här med att inte se skillnad på ljus och mörker är något som… gör mig mer ensam, mer… vilsen, det gör att jag känner mig helt utestängd från verkligheten…

Det enda som är verkligt just nu är C. Mitt i denna Kafkamardröm finns han där, som det enda normala. Så länge han håller om mig så finns det en värld utanför detta förbannade mörker. Och ändå… jag vet inte hur många gånger jag undrat idag varför han är här, varför han inte tar den enkla vägen, han kan ju trots allt välja. Han måste inte följa mig på den här vägen… jag däremot… har inget val…

Och sedan, samtidigt så tänker jag på hur jag skulle känna om situationen vore den omvända och jag inser att… Jag är glad att den inte är det. För… för mig skulle det vara värre att stå bredvid och inte kunna göra något mer än bara finnas än att faktiskt gå igenom detta.

Tack

Tack snälla för alla vackra ord. Precis som En liten tant skriver så är er närvaro en tröst och jag känner all värme ni försöker förmedla. För varje kommentar har jag fällt en tår. Både för kommentarer från nya och gamla vänner.

Tack. Tusen tackför alla ord och tankar.

En lång natt

I natt somnade C i fåtöljen bredvid mig. Hans dagar har inte varit lätta den här veckan, försöka sköta jobbet och samtidigt se till att hans fru inte får nervsammanbrott. Ett evigt farande har det varit mellan Byhålan och storstan. Stackarn, jag förstår inte att han orkar. Han borde inte behöva… det här var inte det han så att säga köpte.

Jag gör det hela inte lättare heller. Jag borde ha sett till att han kom iväg till hotellet så att han åtminstone fick sova bekvämt i natt. Istället satt jag här och lät honom snarka i fåtöljen för att hans andetag får mig att känna mig en liten, liten aning mindre ensam i mörkret, mindre panikslagen och mindre förtvivlad. Nu har han åkt iväg för att duscha och byta om. Och checka ut, för vi hoppas att jag får åka hem idag, i eftermiddag när de tar bort bandaget. Fast vi vet ju att det inte är helt säkert… det kan bli som förra gången. Den där hemska gången.

Just nu är jag… ganska... tom på känslor skulle man kunna säga. Limbo. Jag vågar inte känna efter, försöker bara undvika att ens tänka. Jag fick lugnade i natt att sova på och effekten sitter i fortfarande och gör mig liksom lite… avtrubbad. Jag kan motstå impulsen att skrika och gråta och den där klumpen av förlamande iskyla i magen gör inte fullt så ont. Det är nästan som att befinna sig i ett gränsland.

Trots sömntabletterna sov jag inte många timmar i natt, istället lyssnade jag på C som sagt. Funderade. Försökte tänka på framtiden utan att gripas av panik. Någon gång mitt i natten, när mina tankar var som mest vilsna bestämde jag mig. Å ena sidan ger ovissheten en möjlighet att hoppas. Å andra sidan så är ovissheten bedräglig för jag hade ju egentligen redan gissat. Varje sekund av falskt hopp gör bara sanningen så mycket hemskare att bli ställd inför. Eller… jag vet inte varför jag gjorde det. Kanske trodde jag att jag på så vis skulle kunna förbereda mig för eftermiddagen så att eftermiddagens besked inte skulle komma som ett slag från ovan. Kanske trodde jag att det inte skulle kännas alls… där inne på toaletten. Att det skulle vara som en av mina mardrömmar. Och på sätt och vis hade jag rätt. För sömtabletterna i kombinationen med nattens ensamhet och de föregående tankarna gjorde att allt kändes lite overkligt. Som om jag inte alls var där utan betraktade mig själv utifrån, som när man ser på film. Jag såg mig själv stå där, med halvöppna ögon. Tända och släcka ljuset så många gånger att jag till slut inte visste vad som var vilket….

Kanske hade det varit bättre med ovisshet, för nu... nu är det definitivt. Och det är bara jag som vet. Och jag försöker med all min kraft att inte veta. Att låtsas som nattens toalettbesök verkligen bara var en dröm. Låtsas att det finns hopp…

Jag lyssnar...

...på era kommentarer och blir så rörd... och tacksam för att ni finns.

Hjälp, jag är inte redo

Doktorn har varit här. Jag vet inte vad hon sa. Hon pratade och förklarade länge och väl… och jag vet att hon sa något viktig men allt jag hörde var att… imorgon ska bandaget tas bort. Då får jag veta hur det gått… eller får jag? Jag borde lyssnat. Sa hon att det kan ta ett tag innan resultatet syns? Som förra gången?

Åååå älskade C, du får inte lämna mig ensam så här, inte nu när min hjärna är fylld av panik som lagt sig som en gröt runt varje förnuftig tanke.

Jag är inte redo. Jag är inte beredd. Att inte veta inger ju ändå lite hopp… att veta… är värre.

Sist… när jag öppnade ögonen och inte såg något. Jag kommer aldrig glömma den känslan. Jag kan inte ens beskriva den. Varken paniken eller den rent fysiska känslan. När man vet så säkert att något borde vara på ett visst sätt och gång efter gång slås av att det inte är så. När man anstränger sig tills det gör ont. Eller ständigt måste tänka efter… känna efter… öppna ögon som redan är öppna. Detta ständiga sökande efter hålet som ska släppa fram ljuset. Att ständigt, om och om igen, påminna sig själv om att det inte finns något hål…

Jag klarar inte av att gå igenom det igen…
Kanske dag efter dag, resten av mitt liv…

Mörker

En av personalen var här nyss och sa godmorgon. Själv har jag knappt någon aning om det är natt eller dag. Tiden har stannat i limbo. Slutat att räknas. Timmarna har flutit ihop och ibland blir efter före och före efter. Jag hänger upp den sköra verkligheten på händelser. Först var det antal ögondroppar, sedan operation, därefter smärtan och smärtstillande och antal dropp, antal sprutor. Personalen som kommer och går. C som är här och så när han inte är här. Inget känns riktigt verkligt. Mina tankar är inte verkliga men drömmarna känns som allt annat än dröm.

Mörkret som omger mig är lika svart, dag som natt. Rädslan släpper aldrig taget om mig.

Oron och ovissheten gör mina tankar osammanhängande. De förirrar sig bort ibland. Långt bort. Till ett helt annat liv. Där det inte gör ont.

Och sedan kommer verkligheten, överfaller mig när jag är som minst förberedd. Slår mig hårt till marken.

Jag befinner mig ständigt mellan slummer och vakenhet. Jag drömmer verkliga drömmar och verkligheten är en mardröm. I drömmarna ser jag ljuset, färgerna och de utsuddade detaljerna som jag slutade se för länge sedan. Jag vaknar, fortfarande i drömmens värld och försöker.
Än en gång.
Att SE.
Men jag kan inte ens öppna ögonen.
Mörkret ligger lika tätt som förut.

Min klaraste, logiska tanke är att jag måste stålsätta mig. Jag måste förbereda mig på besvikelse. Om jag gör det nu så kanske det inte kommer att göra så förlamande ont som det gjorde sist. För det är exakt där jag befinner mig nu, där jag befann mig i vintras, för snart ett år sedan.

Samma ovisshet.
Samma skräck.

Skillnaden är att den här gången…

Finns det inte lika mycket hopp. Inte hos mig, inte hos doktorn. Inte ens hos C.

Att skilja dag från natt kommer att vara en gåva. Något mer är ett mirakel.

Chris skriver

Ella har inte bett mig att skriva den här gången men jag tar mig friheten att göra det ändå, helt kort. Vi åkte in akut till sjukhuset i söndags. Igår eftermiddag beslutade hennes läkare att det var nödvändigt med en ny operation som också genomfördes. Nu väntar vi återigen på resultatet.

Tjejsnack

Veckans tjejsnack handlar om jämlikhet. Jag är normalt inte speciellt intresserad av jämlikhet men på sista tiden har jag av någon anledning haft lite funderingar.

Vad är jämlikhet för dig?
För mig är jämlikhet i grund och botten att alla människor, oavsett kön, ålder, hudfärg och handikapp, har lika stort värde. Om man har den inställningen i samhället så innebär det också att alla får samma lön för lika arbete, alla har samma möjligheter att få ett arbete, en utbildning, en bostad och så vidare.

Kallar du dig för feminist? Motivera gärna!
Jämlikhet handlar inte om feminism. Jag är inte feminist men jag är för jämlikhet.

Är det viktigt att det är 50/50 manliga och kvinnliga chefer?
Nej, det viktiga är att rätt person är på rätt plats. Däremot är det viktigt att kvinnor har lika goda möjligheter att skaffa sig arbetslivserfarenhet och utbildning som män. Så är inte fallet idag då kvinnor fortfarande i högre utsträckning än män stannar hemma när barnen är sjuka, när barnen är nyfödda mm. Detta bottnar naturligtvis i många fall i den lönemässiga ojämlikhet som existerar och som gör det omöjligt för många att dela lika på barnens uppfostran. Med andra ord har vårt samhälle försatt människor i ett slags moment 22 där man är ganska maktlös som individ.

Har du någon gång blivit diskriminerad på grund av att du är tjej?
Kvinnor diskrimineras rutinmässigt av försäkringsbolag. Kvinnor får lägre pension då de har lägre inkomster och kortare yrkesverksam tid till exempel så ja, alla kvinnor har nog blivit diskriminerade.


Är det viktigt att föräldrarna delar 50/50 på föräldraledigheten?
Jag vet inte…
I ett optimalt samhälle skulle det inte spela någon roll och man skulle kunna välja själv utifrån familjens önskningar och behov. Som det är nu styrs valet, vad jag förstår, många gånger av ekonomiska förutsättningar och det anser jag är fel. Skulle föräldraledighet värderas på samma vis som förvärvsarbete, både när det gäller lön och merit, så skulle man effektivt komma ifrån ojämnlikheten och det skulle också bli ett viktigt steg för att skapa jämlikhet även på andra punkter i samhället.
Jag tror samtidigt att det finns tillfällen då det faktiskt är bättre att mamman är hemma med barnet än pappan. Men vad vet jag?


Tillägg:
Jag måste bara återigen säga att ägarna av Bloggagratis.se, Blogg.se samt Aftonbladets bloggverktyg inte har den blekaste aning om vad jämnlikhet är. De diskriminerar systematiskt alla synskadade och andra funktionshindrade som inte kan läsa på vanligt sätt! Vi i Sverige som påstår oss vara ett föregångsland när det gäller både handikappanpassning och jämnlikhet är sämre än de flesta andra länder!

Längtar

Jag längtar ihjäl mig efter min man. Jag saknar honom. Har det undgått någon?
Men nu känns det bra.
Han är på väg hem.
Till mig...

Kan du fatta? Till mig... av alla.

Galen

När man är sådär halvt galen, eller… om sanningen ska fram nästan så galen att det är läge för en tröja med mycket långa ärmar så… har man en tendens att låta fantasierna flöda fritt och jag lovar. Fantasierna är inte alls trevliga.

Svartsjuka kallas det visst…

Fast ingen normal sund svartsjuka utan den där typen där alla känslor liksom riktas mot mig själv och min egen… otillräcklighet. Mina brister. Allt jag inte längre är. Allt som alla andra är… så mycket bättre än jag själv. Så mycket mer värda. Alla andra som… har rätt till saker jag själv inte borde ha, inte förtjänar och som jag bara har för att det är så synd om mig.

Ganska patetiskt. Jag vet.

Men känslan finns där. Betydligt starkare och tydligare än någonsin.

För vad spelar det för roll vad jag känner, hur mycket jag älskar när… när det finns andra som… som är så mycket bättre än jag. Jag menar… det är en sak att inte ha alternativ men… när man ser alternativen så inser man också vad man har… och jämför… och vid en jämförelse…


Men just när jag ska göra jämförelsen igen, för hundratrettonde gången och alla spöken och demoner hotar med att slita mig i tu helt så ringer det på dörren. Utanför i mörkret står blomsterbudet. Med de längsta och rödaste rosor jag någonsin sett. Och jag står och rodnar. Och känner mig ganska fånig, precis så fånig som man bör känna sig när man tvivlar på det bästa jag har i livet.


” Det finns ingen som lockat
mitt hjärta så underbart
Med all din ömhet får du sorg och smärta
att sakta försvinna
Alla skuggor,
allt mörker som förr var så uppenbart
Det skingras, och tillsammans ser vi ljuset,
som stiger med solens fart

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Och alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött”

Mörker

Överallt.
Inne, ute...
Vart jag än ser är det svart.
Tunga mörka moln har skymt solen hela dagen.
Skuggorna är svarta och ogenomträngliga.
Humöret åkte ner i skosulan... eller än längre ner.

Jag ska köpa lycka

Nu har ännu en studie bekräftat vad jag redan visste. Choklad är bra för hälsan. Ingen större nyhet. Eller snarare ingen nyhet vi inte redan läst. Ett antal gånger. Men så är det Aftonbladet som skriver.

Bäst jag tar vägen om affären och köper ett par kilo så kanske jag blir lycklig…

Ugah… vilken natt!

Undrar om jag sovit alls? Eller om jag bara snurrat runt som en takfläkt i mörkret? Du anar inte hur många konstiga och skrämmande ljud det bor i ett ensamt hus.

Till slut tände jag överallt och satte mig för att skriva. Jag skrev och skrev… och raderade. För ingen av oss är betjänt av att jag återigen beskriver spöken som bor i garderoben och vars existens vi båda är allt för medvetna om. Det kändes bra att skriva. Orden bara ramlade ur mig och efteråt somnade jag med ljusen tända.

Häromdagen hamnade jag i en nystartad ”hemlig dagbok”-blogg. Författaren skrev fritt ur hjärtat fast anonymt. Ungefär som jag gjorde innan C hittade hit. Ibland undrar jag om det inte är en sådan blogg jag borde ha igen. För även om det tjänar ett syfte att skriva och radera så… inbillar jag mig att det är tusen gånger bättre att spara det jag skrivit och låta andra läsa. Jag inbillar mig att vissa av mina tokiga tankar ändå delas av andra och ibland är det skönt med igenkännande… att bli igenkänd…

Nu menar jag inte att inte C ska få läsa, för det tjänar ju också ett syfte och det har ju funnits tillfällen då… bloggen varit till hjälp. Men samtidigt så finns det ju vissa saker som han inte behöver läsa om och om igen.

Annars kan jag ju återigen konstatera att det är ganska så praktiskt att ha C att ropa på när saker och ting försvinner. Som i morse när hårspännet ramlade ner på mattan som har nästan samma färg. Hårspännen som ramlar på mattor låter inte men de rullar ganska långt kan jag meddela. Efter tio minuters letande tappade jag tålamodet (som jag alltid gör). Nu är det bara en tidsfråga innan jag hittar det med en helt annan del av min kropp… och då kommer det att göra ont, för att inte tala om att hårspännet inte kommer att överleva.

Ibland… nej, ganska ofta… undrar jag hur andra gör? Jag menar, det finns ju många som ser än mindre än jag och jag misstänker att inte alla har en C att ropa på.
”Älskling, ser du mitt hårspänne?” eller ”Kan du vara snäll och tala om vad det står i det j*la spamfiltret?”

Jag antar att de kanske har större tålamod än jag? För uppriktigt sagt så kan jag bli riktigt riktigt ologiskt förbannad när sådant här händer…

Ibland… nej, varje dag, undrar jag också vad jag skulle ta mig till om jag inte hade C… eller snarare… den dagen när han inser att han kan få ett bättre liv med någon annan… Fast det är klart. I det läget skiter jag nog i hårspännet och allt annat praktiskt för det är ju ändå inte anledningen till att jag är så rädd för att förlora honom.

Ikväll är jag ensam

Ikväll är jag ensam. C har åkt på konferens och han kommer inte hem förrän på onsdag kväll.

Tre dagar utan honom, för även om han var på jobbet och sedan en sväng här hemma innan han åkte så känns det som tre dagar. Jag kan inte komma ihåg att vi någonsin varit borta från varandra så länge, såvida jag inte legat på sjukhus förstås. Men kanske inte ens då.

Det känns konstigt. Ensamt. Mörkt. Tyst.

Jag känner mig deppig och nere. Som om jag blivit övergiven på riktigt. För gott. Tusen tankar snurrar i huvudet och ingen är direkt trevlig. Alla mina normala tvivel som ständigt finns där och som jag alltid måste anstränga mig för att tränga bort och inte ge utlopp för känns liksom… större… verkligare. Mer realistiska.

Snart kommer en av mina väninnor, vi ska prata en massa strunt och äta gott, vi har beställt mat från Stadshotellet. Det är tur att hon kommer, annars skulle nog den här kvällen kännas allt annat än uppmuntrande.

En vanlig dag

Det blev en ganska lugn dag igår. Vi lagade inte ens mat utan beställde hem pizza. Jag som inte ens gillar pizza… men på något sätt smakar det alltid bättre dagen efter.

Idag vaknade jag med en molande huvudvärk som sitter i än. Jag känner mig liksom dimmig i huvudet och lite okoncentrerad. En ursäkt som dög så gott som någon för att åka med C till jobbet istället för att ta morgonpromenaden. Jag jobbar inte min vanliga deltid nu, det orkar jag inte men jag går dit varje dag och går hem (utom när jag är lat). Jag försöker vara där vid fikat så att jag får höra vad som är på g, sedan har jag oftast en träff med min assistent och därefter går jag hem… om jag inte är lat som idag och tar taxi.

På eftermiddagarna jobbar jag hemma och får faktiskt förvånansvärt mycket gjort, nästan lika mycket som jag fick på jobbet den sista tiden. Den största skillnaden är väl kanske att jag försöker att undvika alla möten i möjligaste mån. Jag har konstaterat att det är dem jag har störst problem med så istället för att vara tillgänglig och finnas med överallt så sker mycket av kommunikationen via telefon och mail.

Ibland känner jag mig nästan som en eremit och jag är lite rädd för att folk ska tro att jag har någon slags social fobi. Eller att jag ska utveckla en sådan. Men, än så länge är jag helt normal, jag VILL gå på mina möten och träffa människor. Jag mår bara inte bra av det efteråt och… jag har kanske kommit till en punkt då jag inte längre anser att det är värt priset.

Jag hoppas att det snart ska bli bättre, att jag inte ska behöva känna mig som ett tomt badkar så snart jag gör något vettigt, jag vill återgå till mitt normala liv för det här… det är inte så kul direkt. Men jag antar att jag kanske ska ta det lite lugnt…. ett tag i alla fall.

Party

Igår kväll var vi bjudna på Halloweenfest. Jag är ofta fortfarande bjuden på fester men det är en evighet sedan jag faktiskt var på en. Sist tror jag var på min möhippa.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att vänja mig vid detta mörker som på något sätt alltid känns så mycket mer begränsande på fester när många är samlade, alla är glada och de flesta lite överförfriskade. Då blir det liksom så mycket svårare att hänga med i samtalen för det verkar som så mycket mer av kommunikationen bygger på miner och gester... eller så är det bara helt enkelt stimmet som gör att det blir svårare.

Igår hade jag förberett mig, vilat och tagit det lugnt hela dagen för att jag skulle orka…. Fast jag vet att vila i förväg aldrig egentligen hjälper av någon märklig anledning.

Vi kom i alla fall iväg, jag var utklädd till djävulen själv i sexig röd blåsa, cape, horn och treudd. C var min stiliga lieman. Mycket snygg. Hur de andra såg ut vet jag inte men vi vann förstapriset för bästa kostym så de kan ju inte gjort sig så stort besvär. Det var ju inget stort pris men det var ganska kul ändå.

Det är märkligt… eller så är det egentligen inte men… igår insåg jag igen att det som inte syns inte finns. Jag hade ingen käpp med (tanken på en blind djävul kändes ganska… patetisk). På något sätt verkade det som en del av mina vänner med ens glömde bort att jag inte ser så bra och ständigt fick påminna sig själva... om de ens kom på det.

På sätt och vis var det en ganska skön känsla att få vara som alla andra. Smälta in liksom. Nu menar jag inte att jag känner mig utanför eller inte som alla andra men det finns ju ändå alltid där, något som gör att jag inte helt är som andra och som på något märkligt sätt smittar av sig på samtalet… förmodligen ligger allt i min inbillning men ändå… På något sätt var det annorlunda igår. Och det kändes både bra och ledsamt.

Jag menar nu naturligtvis inte att folk ständigt behandlar mig annorlunda eller något men däremot så är det ändå min synskada de märker först och alla har någon typ av reaktion även om de gör sitt bästa för att låtsas som om det inte är något som påverkar dem. När de inte påminns om min syn så… försvinner de där… hm… hämningarna? Hänsynen? Jag vet inte exakt vad det är , men igår försvann mycket av det.

Hur som helst så kvittar det egentligen för 99% av det hela finns bara i mitt huvud tror jag. Fast där är det å andra sidan väldigt verkligt.

Vi hade i alla fall en trevlig men ganska kort kväll. Vi hann dansa några danser innan jag kände att nu går det inte mer, men fram till dess var det trevligt. Jag hade inga förväntningar alls innan, tvärt om så var det som alltid, jag kände inte alls för att åka men väl där så var det kul. Även om det var kul på ett lite avslaget sätt… som om jag inte riktigt hörde hemma där, bland alla glada och skrattande vänner som fortfarande föredrar en förfest och dans på diskot före en fest som är helt privat som gårdagens, för på diskot eller pubben har de chans att flirta och ragga på andra än dem de redan ratat.

Helt ärligt var jag lite orolig för att C skulle tycka att det var fruktansvärt tråkigt och kanske känna sig utanför men han hade nog roligare än jag till och med. Han var uppe och dansade utan mig!!! Är inte det lite otrevligt? Bara lämna sin fru helt ensam och roa sig själv? Med andra kvinnor? Hrm…

Fast jag ska inte klaga, jag var inte själv, och jag kan förstå att han tröttnade på allt tjejsnack varvat med nostalgi.

En sak som däremot är ganska bra med att behöva sina sinnen klara och opåverkade är att man inte är bakfull dagen efter… som vissa andra i den här familjen är.

Rösta på mig

Betraktelser från en lövhög

Varm och soligt är det hos oss idag. Nästan lite vår över det hela. Jag njöt riktigt länge av min promenad till jobbet idag.

Ända tills det var något som började störa tystnaden, ett ilsket ljud som jag först inte kunde placera och som liksom tycktes komma från flera ställen. Väldigt irriterande. Och distraherande. Så distraherande att jag lyckades göra en bilist fly förbannad och själv hamna i en lövhög eller något annat slemmigt och fuktigt.... vilket förmodligen ändå var att föredra framför alternativet...

Det var ungefär där jag insåg var ljudet kom ifrån och det var då jag lyckades reta upp mig riktigt ordentligt! Förr i världen var lövkrattande en tyst och fridfull sysselsättning men nu när vi är så väldigt moderna så ska man inte kratta eller sopa löv utan BLÅSA bort dem! Blåsa med en maskin som för lika mycket väsen som ett mindre jetplan och som säkerligen dessutom förorenar vår luft ungefär lika mycket!

Snacka om att göra ett helt fridfullt naturarbete till jordens miljöbov!

Dessutom måste jag vara särdeles enfaldig men jag kan inte riktigt förstå vitsen med att BLÅSA bort löven när de ändå själva blåser vart de vill.

Rösta på mig

Jag står här med ett tomt badkar

Idag har solen skinit men det har varit kallt! Jättekallt. Jag vet för jag tog en promenad till jobbet och tillbaka. Jag fikade med arbetskamraterna, pratade en del med min nya assistent och tog med mig lite jobb hem. När jag kom innanför dörren hemma så hände det där som tycks hända så ofta… nej, nästan alltid numera. Plötsligt så är det som om… som när man drar ur proppen ur ett fullt badkar. Vattnet bara forsar ut, fast i det här fallet var det mest min energi som försvann spårlöst.

Jag börjar förstå mer och mer nu. Jag blir inte förvånad längre. Det enda som gör mig förvånad är tiden det tar för mig att känna mig normal… are… igen. Jag börjar liksom acceptera att jag inte mår bra… psykiskt .

Även om det bär mig emot.

Någonstans vet jag också logiskt varför.

Jag tror att det har att göra med mig själv som person. Jag har alltid, så länge jag kan minnas, velat bli bättre, vara bäst, göra mer, göra bättre än andra. Vid varje problem jag ställts inför har jag hittat en väg runt, eller över, eller under. Jag har aldrig erkänt nederlag och aldrig heller behövt göra det… Inte förrän nu. Nu plötsligt har jag hittat ett problem som inte går att gå runt, jag måste helt enkelt lära mig att leva med det. Anpassa mig till det för det går inte att lösa, det går bara att lära sig att leva med… Och det går inte så fort som jag trodde, som jag hoppats på. Kanske inte för att jag inte vill utan för att min kropp helt enkelt inte hänger med. Varken mentalt eller rent fysiskt.

Det är bara det att jag vägrat att ta hänsyn till ”problemet” och istället för att fokusera på att lära mig att leva med det har jag ägnat all min energi åt att låtsas som det inte existerar och förväntat mig att jag kan fortsätta i exakt samma takt och med exakt samma resultat som förut. Innan ”problemet” fanns.

Visst låter jag klok och insiktsfull???

Det är jag. I ungefär så lång tid som det tar att skriva detta och sedan försvinner logiken och jag är tillbaka i samma spår…

Men jag försöker… för varje gång jag kommer innanför dörren och vattnet försvinner ner i avloppet så inser jag att alla andra kanske ändå har rätt. Sedan är det en helt annan sak att jag dagen därpå tänker att ”NU! – nu har jag väl ändå blivit lite bättre, vant mig lite till, lärt mig och kommit en bit på vägen. Vilat ut.” Så jag försöker igen att gå till jobbet eller vad det är, och… sedan är jag tillbaka där jag startade. Med ett tomt badkar.

Jag ser inga framsteg än… Eller så är framsteget just att inse att det finns ett problem som inte går att strunta i…

Bloggregistret

När man går in på bloggregistret så kan man idag hitta min blogg på sjunde plats. Jag hade en dröm om att den skulle hamna på första plats där en vacker dag men så blir det nog aldrig. Istället innehas första plats av en annan blogg som verkligen SKA ligga på första plats. Grattis Mona!

Fast om man klickar på statistiken för min blogg hamnar man på en sida där mina läsare kan gå in och recensera min blogg och när jag läser recensionerna så känner jag mig absolut som en vinnare!

Dagens klipp

Förr i världen fanns det små öglor av sidenband vid varje axel på en tröja eller top. Dem kunde man liksom haka fast i galgarna så att inte toppen gled ner… om man nu till äventyrs förvarade sina tröjor och toppar på galgar och tyckte det var snyggt att gå omkring med tröjor vars axlar blivit uttöjda av galgen… Kommer någon ihåg öglorna? Vart tog de vägen? Numera är det ett enda band, som går från ena axeln till andra axeln på varenda plagg jag köper.

Jag har inget emot effektiviseringar men när jag för tredje morgonen i rad kör huvudet igenom bandet på en ny topp med resultat att jag känner sig som någon försökte strypa mig med pianotråd så kan jag tappa tålamodet för mindre. Inte på bandet, för det hade jag ju kunnat klippa bort för länge sedan. I synnerhet som jag förvarar sina toppar hopvikta i garderoben. Nej, jag blev mest förbannad på mig själv för att jag behövde köra mitt nysminkade ansikte rakt igenom bandet en gång till och få hela nya vita tröjan nedkletad med rouge (jag antar i alla fall att det är så) innan jag fick tummen ur.

Så jag tog fram stora saxen, du vet den där man har bland alla köksredskap och använder för att klippa riktigt stora och grova saker. Sedan tog jag fram resten av mina nya toppar och klippte till… Jag kan ju meddela att det kan vara en fördel att se var man klipper. Allra helst om man klipper med en sax som är större än man ser. Och ser man inte så bör man avhålla sig från att klippa på känn eller åtminstone inte ta i för kung och fosterland… Å andra sidan så är rött ganska snyggt mot vitt… och rosa… och ljusblått… och syns inte alls på svart…

Ljusa nätter, nattsvarta dagar

SVD:s insidan startar en ny serie idag om mörkrets goda sidor.

Tom Callen tycker att "vi ska bejaka mörkret och sluta förorena natten med mängder av konstgjort ljus". Han är välkommen att byta plats med mig ett tag. Vilken dag som helst, så får vi se om han har lust att bejaka mörkret sedan.

För övrigt håller jag med honom:
"Frånvaron av en ren och klar stjärnhimmel har också betydelse för människors själsliv, hävdar han.
– Folk som bor i städer med ett ständigt töcken som döljer stjärnorna går miste om en viktig inspirationskälla. Se bara på litteraturen och annan konst där det finns gott om referenser till stjärnhimlen."

Nu när jag tänker efter så kommer jag inte ens ihåg när jag såg stjärnhimmelen sist. Numera blir det… mest ett töcken som allt annat.

Däremot kommer jag ihåg hur många nätter jag stannat bilen på vägen hem efter jag varit ute och festat. Oftast var festerna i samma lite större byhåla som mina föräldrar bor i och mellan min och deras håla är det bara skog och odlad mark. Där kan man se alla himlabilder, vintergatan och har man tur, ett och annat stjärnfall. Märkligt nog blev jag nästan alltid lite nostalgisk, eller drömsk, eller fylld av längtan eller kanske bara romantisk efter utekvällarna. Det kändes så rätt att stanna upp en stund och begrunda livet. Livet begrundas bäst mitt i natten, när man är lite lagom besviken och trött...

Då begrundade jag bara den smärtsamma ensamheten i mitt liv och frånvaron av kärleken med stort K och mannen med stort M. Det var allt jag längtade efter. Om jag bara hade det så skulle mitt liv vara fulländat. Perfekt. Underbart. Bekymmersfritt.

Men bekymren verkar ha en tendens att liksom… vara jämt fördelade över livet. Som lasterna. Summan är alltid lika så att säga... Är det inte det ena man saknar så är det det andra… Det kanske helt enkelt är en fråga om inställning, så som jag skrev i det förra inlägget.

Hur det än är så är jag djupt och innerligt tacksam över att jag åtminstone slipper känslan av ensamhet mitt i allt detta… och om jag skulle behöva göra ett val - att atingen gå tillbaka till de ensamma nätterna med vintergatan som sällskap eller stanna här där de nattsvarta nätterna snart kommer att sträcka sig över alla dygnets timmar så skulle jag ändå välja de sistnämnda, för jag behöver inte vintergatan som sällskap, men C kan jag inte leva utan.

Ett långt svammel om bloggens innehåll

Varför bestämde jag mig egentligen för att ta en paus? Man kan ju undra, för… jag mår bra av att skriva. Känslorna behöver ut, behöver få ord…

Samtidigt så… skäms jag. När jag bläddrar bakåt bland mina inlägg så inser jag att min blogg, som jag älskar så, har blivit en sorglig och patetisk plats till bredden fylld med självmedlidande… ett slags… skrik på ”Tyck synd om mig nu!” Som om medlidande var mitt största behov. För det är så synd om mig…

Fast sanningen är ju att det inte är mer synd om mig än om dig. Livet blir ju vad man gör det till. Man kan välja att vara ett offer eller att vare en fighter. Man behöver ju inte acceptera och finna sig i sitt öde, man kan välja att kämpa emot. På det viset så… kanske de förutsättningar som är givna leder till att det blir lite bättre än vad man trodde att det kunde bli från början. Kanske. En dag i framtiden så kanske jag till och med kommer att känna det där.

Det är inte syd om mig.
Jag har egentligen ett bra liv, en massa kärlek och en familj som är underbar, fantastisk. Som accepterar mig vart jag än befinner mig.

Och det finns bra dagar.
Som igår. När barnen var här och vi hade en underbar morgon med en lång stund tillsammans framför tv:n, gemensam frukost, pyssel, matlagning och sedan… när det nästan inte kan bli bättre knackar det på dörren och barnens farföräldrar står utanför med fikabröd.

Livet fortsätter ju även om det inte känns bra inuti. Livets glädjeämnen kommer och går, liksom sorgerna och besvikelserna. Sedan finns ju alltid sorgen kvar inom mig. Vissa dagar och stunder mer än andra.

Jag antar att jag tillåtit mig själv att ösa urskiljningslöst ur mitt inre, där sorgen ibland huserar ohämmat. Det är därför bloggen blivit så nattsvart att inte ens jag orkar med den längre. Den fina balansgången jag alltid ägnar mig åt i verkliga livet försvann här och jag tillät mig att ramla ner helt. Och sätta ord på känslorna. Jag delade med mig av det som kändes jobbigt och glömde av att även det positiva och vackra behöver ord för att bli ihågkommet.

Syftet med bloggen har alltid varit att få en fristad, ett rum där jag får ösa ur mig. Men… någonstans blev det fel. Jag öste ur mig så mycket att det inte längre var en fristad utan ett mausoleum över all sorg inom mig.

Jag behöver fortfarande min fristad, men jag måste börja fylla den med glädjeämnena också, även om de vissa dagar känns aldrig så avlägsna. Jag behöver göra det, för att påminna mig själv om att det finns skönhet även i en mörk värld. Någonstans måste man respektera sin sorg, låta den komma ut och rasa men… det finns skratt även i den djupaste sorg, för någonstans finns det ju ett liv även efter detta. Eller???

Risken finns ju att om jag slutar se, uppmärksamma och sätta ord på det vackra… så glömmer jag av att det existerar. Jag vill inte glömma...