En helt vanlig morgon

Min hjärna har fortfarande inte förstått. Det är som om den helt enkelt inte vill begripa, komma ihåg, anpassa sig.

Varje morgon, när jag börjar vakna, du vet, när man fortfarande är mitt i mellan sömn och verklighet… så är min hjärna övertygad om att allt är som förut. Som innan. När jag började dagen med att sträcka ut handen och tända lampan innan jag slog upp ögonen för att jag skulle slippa tillbringa en enda sekund i det mörker som gryningsljuset skapade. Ibland får min hjärna fortfarande min hand att sträcka sig mot lampan.

För en tiotusendels sekund tror jag att allt är som förut…

Sedan. Plötsligt, som ett knytnävsslag rakt i magen kommer insikten över mig. Ett knytnävsslag så hårt att det går rakt in i magen och pressar ihop alla organ där inne så att jag knappt kan andas av smärtan. Jag kämpar för att få in luft i lungorna, och sedan kämpar jag för att få ur den igen. Varje gång funderar jag på att helt enkelt sluta kämpa och sluta andas, men att andas är en reflex och den är visst så stark att den fungerar även när det gör så ont. Så jag fortsätter att andas och stirra rakt ut i mörkret.

Efter en stund, när jag lugnat mig, fått ordning på andningen så kryper jag närmare C. Hans armar håller mig mjukt och får mig att för en stund känna mig nästan normal. Som förr. Som vem som helst. Han vaknar långsamt, håller om mig, smeker mig och just då, i den sekunden är allt perfekt. Min hjärna lyckas förtränga och glömma igen.

Så småningom, när det är dags för honom att gå upp så ligger jag kvar en stund och faktiskt njuter av värmen… ända tills jag hör ljuset tändas och inser… igen… att den här dagen är exakt likadan som gårdagen, och som alla andra dagar framöver…