Livet utanför gör sig påmint

På något märkligt sätt tycks det fortsätta, precis som förut, utan att ta minsta hänsyn till att min värld just rasat samman.

På fredag till exempel… då är det dags för den stora festen. Kommunens årliga personalfest. Förra årets fest mins jag nästan som det vore igår för trots att jag redan då såg ganska begränsat på kvällstid så var det nog ändå lite som en… askungesaga. Vi hade gått och smygit omkring ett bra tag med våra känslor och förhållande, det var på festen alla våra kolleger fick veta… även om somliga inte ens efteråt trodde på att det var på riktigt… för… ”vem med sunda förnuftet i behåll skulle vilja ha ett förhållande med henne?”.

Just det där kan jag fundera över än idag.

Fast nu, när jag suttit och bläddrat bakåt i min blogg och läst några av mina tidigaste inlägg så inser jag att han hade ganska många och goda chanser att gå iväg från vårt förhållande, redan när han insåg hur det skulle bli i framtiden… för det fick han göra ganska tidigt ändå…

Men, min älskling är en märklig man. En ganska fantastisk man. Som inte flyr från svårigheter. Jag undrar hur många av dem jag känt innan honom som hade vågat stanna. Eller ens vågat starta ett förhållande med mig med vetskapen om vad som kanske kan hända.

Men… hur underbart behagligt det än är att drömma sig tillbaka… så… går livet som sagt vidare. På fredag är det dags för årets fest. Vi hade för länge sedan bestämt oss för att gå på den och för att våra kolleger skulle komma hit på förfest, precis som förra året… men det var då. Innan. När jag bara var deppig och missnöjd med livet utan att egentligen ha en vettig anledning. Nu är ju saken helt annorlunda.

Jag är inte precis på festhumör, blotta tanken på att möta människor skrämmer mig för att inte tala om att jag under inga omständigheter tänker äta offentligt det närmaste århundradet. Bara för att nämna några saker.

Men… jag inser ju att det finns en logik också i det hela. Förr eller senare måste ju även mitt liv gå vidare och jag måste på något sätt klara av att hantera allt som skrämmer vettet ur mig nu. Som till exempel att möta människor. Mina kolleger i det här fallet. Och det kanske inte finns ett bättre tillfälle än att göra det hemma hos oss för första gången. Där jag är trygg, där jag kan röra mig någotsånär utan att slå ihjäl mig eller något av inredningen… På mina villkor lite alltså… även om jag förstås vet att risken med att bjuda in en massa människor är just att mitt hem kommer att förändras till oigenkännlighet och jag kommer bli lika vilsen som på alla andra ställen. Människor har ju en förmåga att röra på sig, och på saker de kommer i kontakt med.

Sedan finns så klart den mentala biten. Den är alltid värst. Att prata med människor för första gången efter… för första gången så här… Att höra deras medlidande eller eventuella andra reaktioner. Eller att… liksom sitta och förstöra stämningen på en fest… Risken finns ju att de andra tycker det är lika pinsamt att träffa mig som jag tycker det är hemskt att träffa dem.

Och sedan har vi det där med utseendet…. Smink. Hår. Kläder. Jag vågar knappt tänka på hur jag ser ut. Det är inte så att jag tillåter mig själv att hasa runt i morgonrock hela dagen och förfalla totalt men… jag vet ju knappt vad jag har på mig och hur det matchar ihop. Det känns inte alls lockande att famla runt i mörkret och försöka göra mig själv presentabel… och presentabel räcker inte i det här fallet. Visst kan C hjälpa till och se… men inte som jag.