Jag vägrar!

Det finns alltid nya saker att frukta. Just nu blev jag alldeles kall när jag kom ihåg något jag läst för länge sedan… att om man inte ser orden så tappar man dem… eller rättare sagt stavningen. Jag tappar redan bokstäver, det har jag nog gjort sedan jag började skriva så mycket som jag gör både i yrket och privat, vilket är flera år sedan. På något sätt hinner inte tanken koppla ihop med fingrarna och i snabbheten försvinner rättstavningen… men… om det blir värre… Ingen kommer att begripa mig!

Och så tänker jag att… NEJ!!!! Det där ska inte hända mig. Jag vägrar att finna mig i det. Och sedan kommer jag på mig själv att jag sagt så om hur många saker som helst det senaste året. Jag vägrar att finna mig i att andra väljer kläder åt mig, att andra talar om för mig hur jag ser ut, att jag måste ha en dator som pratar… sällskap när jag handlar… Vara BEROENDE! Jag hatar det ordet! Gud! listan kan bli hur lång som helst… och det är exakt där jag är. Där jag vägrar att befinna mig. Hur går man vidare från den platsen? När det inte finns någon väg ut, bort, fram, tillbaka? Det finns bara här och nu?

I slutändan måste jag lära mig att leva med att vara där jag vägrar att vara. Acceptera. Jag hatar det ordet. Jag kommer aldrig att acceptera! Jag kanske lär mig men… inte acceptera. Jag vägrar…

Jag står inte ut…