Galen

När man är sådär halvt galen, eller… om sanningen ska fram nästan så galen att det är läge för en tröja med mycket långa ärmar så… har man en tendens att låta fantasierna flöda fritt och jag lovar. Fantasierna är inte alls trevliga.

Svartsjuka kallas det visst…

Fast ingen normal sund svartsjuka utan den där typen där alla känslor liksom riktas mot mig själv och min egen… otillräcklighet. Mina brister. Allt jag inte längre är. Allt som alla andra är… så mycket bättre än jag själv. Så mycket mer värda. Alla andra som… har rätt till saker jag själv inte borde ha, inte förtjänar och som jag bara har för att det är så synd om mig.

Ganska patetiskt. Jag vet.

Men känslan finns där. Betydligt starkare och tydligare än någonsin.

För vad spelar det för roll vad jag känner, hur mycket jag älskar när… när det finns andra som… som är så mycket bättre än jag. Jag menar… det är en sak att inte ha alternativ men… när man ser alternativen så inser man också vad man har… och jämför… och vid en jämförelse…


Men just när jag ska göra jämförelsen igen, för hundratrettonde gången och alla spöken och demoner hotar med att slita mig i tu helt så ringer det på dörren. Utanför i mörkret står blomsterbudet. Med de längsta och rödaste rosor jag någonsin sett. Och jag står och rodnar. Och känner mig ganska fånig, precis så fånig som man bör känna sig när man tvivlar på det bästa jag har i livet.


” Det finns ingen som lockat
mitt hjärta så underbart
Med all din ömhet får du sorg och smärta
att sakta försvinna
Alla skuggor,
allt mörker som förr var så uppenbart
Det skingras, och tillsammans ser vi ljuset,
som stiger med solens fart

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Och alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött”