Helgen som varit

Det var några dagar sedan. Längre uppehåll än jag brukar ha och längre än vad jag tänkt. Men det verkar vara så nuförtiden. Tankar och känslor är bara för svåra att uttala eller ens skriva ner. Eller så skriver jag ner dem, bara för att genast inse att de mår bäst av att vara osagda, oskrivna, olästa. Deliteknappen används flitigt numera.

Helgen har varit regnig. Det regnar i och för sig ofta men oftast låter det inte speciellt mycket om det. Igår slog regnet mot rutorna och förde ett himla väsen. Märkligt nog hade C inte hälften så ont av det som jag. Eller… det kanske inte alls är märkligt förresten.

Vi har inte varit så särdeles aktiva i helgen. Jag har inte alls varit på humör, fast det brukar C inte bry sig speciellt mycket om, men just den här helgen verkade han inte heller vara i form för några aktiviteter när det väl kom till kritan. Kanske var det vädret eller den här förkylningen vi båda haft ett tag nu. Jag var hur som helst tacksam för ibland blir minsta sak för mycket.

Egentligen är det ganska praktiskt att inte se. I alla fall om man är lat av naturen för det är inte många som ber mig göra saker nuförtiden. Och även om de skulle be mig så har jag en bra ursäkt. Jag kan alltid tala om att jag inte kan, eller att jag helt enkelt inte har lust för att jag inte har någon behållning av det hela. Det finns bara en person som inte tror på de där ursäkterna (inte för att jag ens behövt prova dem än) eller bara helt enkelt givit sig den på att det inte finns något i denna värld som en icke seende person inte kan klara av.

Denna någon är C. Självklart. Ibland verkar han helt enkelt glömt bort att jag inte ser ens så mycket som jag gjorde tidigare. Han tar helt och hållet för givet att jag fixar allt. Skala potatis, fixa frukost, se på film, julpynta…. Och så vidare… Eller som igår, när han frågade om vi BEHÖVER städa. Jag har faktiskt försökt hålla efter här hemma och tagit lite städning varje dag, lite - för minsta lilla tar en evig tid och jag har ingen aning om hur det ser ut efteråt,vilket gör en redan deprimerand syssla än mer motbjudande. Rent logiskt skulle vi alltså inte behöva städa, men jag har ju ingen aning för damråttorna annonserar inte precis sin närvaro högt. Så varför fråga mig om det finns ett BEHOV?

Eller som i fredags kväll då han planerade lördagen. Med julklappsshopping. Jag skulle inte tro det. Inte andra helgen i december i shoppingcentret som är överfullt av människor. Det är ju inte så att jag känner mig mindre osäker och utsatt i folksamlingar nu än vad jag gjorde förra året, och redan då var det allt annat än kul. Frågan är bara hur jag ska bära mig åt för att köpa mina julklappar… jag menar, prova själv att beställa något från tex Ellos och blunda samtidigt.

Men… hur det än är, så är jag oerhört glad över att C är så envis med att låtsas som om allt är sig likt och på så vis tvinga mig att göra allt precis som förut, även om det inte funkade så bra i helgen. För… tänk om han varit lika hänsynsfull som mina vänner och mina föräldrar… då skulle det vara än svårare att ha något slags liv alls… Så, även om jag gnäller högt och ljudligt över vissa av hans idéer (somliga betydligt mer svåra än de jag just nämnt) så inser jag nyttan med hans strategi. Om det inte vore för honom skulle jag vara totalt isolerad i mitt mörker och vägen tillbaka… eller, ja, det finns ju ingen tillbakaväg, men vägen framåt, skulle vara vansinnigt mycket svårare.


Så till en helt annan sak.
Jag har först nu begripit att Blogger gjort om kommentarsfunktionen. Om man inte är registrerad användare av blogger så visas inte adressen till ens blogg eller så blir man anonym. Jag vet ärligt sagt inte exakt hur det hela verkar för er som ser men, jag skulle uppskatta om ni inte var anonyma utan i så fall lade in er adress någonstans så jag kan hitta till er ändå. Kanske går det att lägga in i själva kommentaren, som en signatur, eller istället för smeknamnet.