Inlägg
Apropå min mamma
Så har du Annika kanske rätt…
”… Å eftersom du är vuxen så "törs" inte din mamma sätta sig ner och krama om dig och låta både dina och sina tårar rinna?! För jag tror - utifrån mammaperspektivet - att hon gärna skulle bära din sorg och din börda hellre än att den drabbade dig!Å det är ju lite svårt att ordna s a s….”
Jag inser… varje dag, hur hemskt, hur påfrestande och jobbigt detta är för dem som står bredvid. Som älskar mig. För min mamma i synnerhet. Men just nu orkar jag inte bära hennes sorg eller… försöka som jag alltid gör, förminska min egen för att göra hennes lättare att bära… Jag kan inte vara ett stöd för henne i hennes känslor inför det som händer mig. Jag behöver... jag är självisk, jag behöver hennes stöd...
7 kommentarer:
Nä, du ska inte bära hennes sorg - det är inte så jag menar, men det förstod du väl?:)
Å förminska inte din egen för hennes skull - tvärtom - visa den. Fast det gör du kanske?
Förmodligen är det som du skriver; jobbigt för dem som står brevid men de finns där för din skull och anser knappast att du är självisk!
Det är min erfarenhet både som "brevidare" och "sorgsen".
Vi mammor är besvärliga och kanske är det som jag läste någonstans; "Gud hade inte tid att vara överallt därför gjorde han mammorna". :)
Kram på dig!
Hej Ella!
Läste ditt förra inläg "jag vägrar". Det här med att tappa ord det gjorde jag från engelskan tillbaka till svenskan jätte jobbig och då har jag inga andra problem.
Men sänder mina varmaste tankar till dig. Läkningsprosessen och accepterandet är nog något vi övriga inte kommer att förstå förrän man drabbas själv. Kramar till dig.
Din mamma har förstås ångest och känner vanmakt inför din situation. Men den kan inte du bära. Din mamma och alla andra runtom kring måste hantera det själva.
Om man har svårt att hantera sin ångest och vanmakt som bredvidstående blir det lätt fel när man ska bistå den som behöver ens hjälp. Man gör fel, säger fel, pratar för mycket eller för lite eller om fel saker, gör för mycket eller för lite eller fel saker och vid fel tillfällen.
Det bästa vore om mamma sökte upp en kurator och får samtalsstöd för sin egen ångest för att bättre kunna bistå dig. Men det kanske är omöjligt att tänka sig? I så fall måste du skjuta ifrån dig uttrycken för hennes ångest och koncentrera dig på dig själv. Ja, det blir ytterligare en sak för dig att hantera - detta att skjuta ifrån dig. Bittert nog måste den som drabbats av sjukdom eller annat oftast ändå vara den starkaste och hitta strategier för att stå ut med den välmenande omgivningens ångest.
Det där med att tappa ord och stavning för att man inte ser dem ställer jag mig oerhört frågande till. Hur förklarar man i så fall att människor som varit blinda från födseln kan skriva och stava? Jag har en blind arbetskamrat, blind sedan födseln och den personen arbetar med att skriva informationsmaterial...
Du SKA vara självisk nu. Så du gör allting rätt. Din mamma behöver säkert också stöd men det får hon hitta hos någon annan, kanske din pappa eller en väninna.
Stora styrkekramar!!!
Ella. Jag vill bara tala om att jag är inne hos dig ofta och läser. Men det är inte alltid jag hittar något klokt att skriva. Men mina tankar är hos dig och kramar får du i massor!!!
Ella !
Har inga ord just nu... följer i tysthet din fortsatta resa... tänker på dig och vill bara med dessa korta rader ge dig allt mitt stöd...
Mina allra varmaste hälsningar, Tierra
Du skriver så mycket som är svårt att ge kommentarer till. Men det är ord som får en att tänka väldigt mycket. Ord som gör att man på riktigt försöker sätta sig in i en annas situation och kännslor. Bara en sådan sak som förhållandet i en sån här sak med din mor. Därkan man förstå det och det var du som skue ha stödet! Kram min vän, hälsa C!
Skicka en kommentar