Ett långt svammel om bloggens innehåll

Varför bestämde jag mig egentligen för att ta en paus? Man kan ju undra, för… jag mår bra av att skriva. Känslorna behöver ut, behöver få ord…

Samtidigt så… skäms jag. När jag bläddrar bakåt bland mina inlägg så inser jag att min blogg, som jag älskar så, har blivit en sorglig och patetisk plats till bredden fylld med självmedlidande… ett slags… skrik på ”Tyck synd om mig nu!” Som om medlidande var mitt största behov. För det är så synd om mig…

Fast sanningen är ju att det inte är mer synd om mig än om dig. Livet blir ju vad man gör det till. Man kan välja att vara ett offer eller att vare en fighter. Man behöver ju inte acceptera och finna sig i sitt öde, man kan välja att kämpa emot. På det viset så… kanske de förutsättningar som är givna leder till att det blir lite bättre än vad man trodde att det kunde bli från början. Kanske. En dag i framtiden så kanske jag till och med kommer att känna det där.

Det är inte syd om mig.
Jag har egentligen ett bra liv, en massa kärlek och en familj som är underbar, fantastisk. Som accepterar mig vart jag än befinner mig.

Och det finns bra dagar.
Som igår. När barnen var här och vi hade en underbar morgon med en lång stund tillsammans framför tv:n, gemensam frukost, pyssel, matlagning och sedan… när det nästan inte kan bli bättre knackar det på dörren och barnens farföräldrar står utanför med fikabröd.

Livet fortsätter ju även om det inte känns bra inuti. Livets glädjeämnen kommer och går, liksom sorgerna och besvikelserna. Sedan finns ju alltid sorgen kvar inom mig. Vissa dagar och stunder mer än andra.

Jag antar att jag tillåtit mig själv att ösa urskiljningslöst ur mitt inre, där sorgen ibland huserar ohämmat. Det är därför bloggen blivit så nattsvart att inte ens jag orkar med den längre. Den fina balansgången jag alltid ägnar mig åt i verkliga livet försvann här och jag tillät mig att ramla ner helt. Och sätta ord på känslorna. Jag delade med mig av det som kändes jobbigt och glömde av att även det positiva och vackra behöver ord för att bli ihågkommet.

Syftet med bloggen har alltid varit att få en fristad, ett rum där jag får ösa ur mig. Men… någonstans blev det fel. Jag öste ur mig så mycket att det inte längre var en fristad utan ett mausoleum över all sorg inom mig.

Jag behöver fortfarande min fristad, men jag måste börja fylla den med glädjeämnena också, även om de vissa dagar känns aldrig så avlägsna. Jag behöver göra det, för att påminna mig själv om att det finns skönhet även i en mörk värld. Någonstans måste man respektera sin sorg, låta den komma ut och rasa men… det finns skratt även i den djupaste sorg, för någonstans finns det ju ett liv även efter detta. Eller???

Risken finns ju att om jag slutar se, uppmärksamma och sätta ord på det vackra… så glömmer jag av att det existerar. Jag vill inte glömma...