Julstress

Igår bestämde C att vi skulle handla de sista julklapparna till barnen och han vägrade gå med på att jag skulle stanna hemma… Vilket jag gärna gjort. Men han har fått för sig att jag inte ska slippa undan alla de där situationerna jag vet är jobbiga utan ge mig på dem genast, helst när de är som jobbigast. Som att följa med till den lite större byhålans stora leksaksaffär mitt i julruschen. Han tror helt klart på att om man ramlat av hästen så ska man sätta sig på den genast…

På ett sätt har han ju rätt, för även om jag inte precis har någon större behållning av att shoppa (inte av en massa andra saker heller för den delen) så betyder det väl inte att jag inte kan följa med och om inte annat vara ett besvärligt bihang som måste vallas runt som en gammal halt kossa. Nä… okej, jag vet det där var lite väl bittert men det känns ganska bittert att stå i en butik och inte ha en aning om vad de säljer utan att någon förklarar. Det känns lite... ovärdigt helt enkelt.

Det är helt klart inte en favoritsyssla direkt… speciellt inte i julruschen när folk verkar vara helt tokiga och näst intill beredda att mörda för att komma fram till hyllorna där just deras julklapp ligger.

Igår stod vi där och funderade och valde mellan två leksaker. Jag håller hårt om hans armbåge och står nära intill med käppen så nära mig som möjligt så folk inte ska behöva snubbla över den. Plötsligt kommer någon från tomma intet, stöter till mig så jag håller på att ramla rakt in i hyllorna och dessutom tappar jag käppen. Det är inget att klaga över, sådant händer när affären är full till bristningsgränsen, alla har bråttom, alla är koncentrerade på sitt, jag själv kan inte parera och blir knuffad hit och dit. Det i sig är obehagligt. Men inget att gnälla över utan snarare något jag måste vänja mig vid. Men… Den här människan knuffades inte i normal knuffart, han hade bråttom och gick som en ångvält (i alla fall kändes det så på mig, och jag är medveten om att min känsla säkerligen är överdriven). När han nästan knuffat omkull mig och slagit käppen ur min hand så sa han inte ”ursäkta” så som de allra flesta skulle gjort utan istället muttrade han en hel massa fula ord, och en lång harang om att vissa borde inte befinna sig i en affär vid den här tiden på året, mm, mm.

Jag behöver inte säga att C blev förbannad va? Själv blev jag inte ens förvånad för på något sätt så tyckte jag att den där personen hade rätt. Jag borde inte stå och uppta värdefull plats när jag ändå inte har någon behållning av den… eller hur? Just så kände han nog. Och jag med.

Grejen är att… mitt självförtroende är ju inte så stort nuförtiden. För honom var säkert hela episoden bortglömd inom tre minuter. För mig… är den inte det. För mig så blev detta ett kvitto på vad alla andra som ser mig tycker. Vad jag själv tycker. Och det gör det inte lättare att våga sig ut nästa gång när jag ska ta mig an min stora skräck – att vistas bland människor, och då många människor samtidigt, utan att ha minsta kontroll.



Fast sedan finns det roliga människor också. Speciellt barn. Dem kan jag faktiskt uppskatta fortfarande...

Nuförtiden har jag alltid mörka glasögon på mig. Kanske inte för att det behövs utan snarare för att det på något märkligt sätt känns tryggt. Jag vet att det kan verka löjligt men så löjlig är jag…
Igår stod vi i kassakön, en oändlig kö, oändligt trångt, oändligt varmt, oändligt trist, fullt med gnälliga barn och stressade föräldrar.

De som stod bakom mig hade ett lite mindre barn, jag vet inte exakt hur gamal men plötsligt säger hon högt och ljudligt: ”Titta mamma, den där flickan har solglasögon på sig fast inte solen skiner”. Mamman måste varit med förr för snabbt svarade hon; ”Ja, men du vet väl att man inte pratar högt om hur andra ser ut och vad de har på sig?” fast det lugnade ju inte barnet som bara fortsatte och undrade varför ”den flickan” (jag alltså) hade solglasögon på sig inne. Och då började det bli pinsamt för mamman förstod jag men jag kom faktiskt inte på något att säga för att underlätta. Som tur var så gjorde C det, han är en trogen julkalendertittare så han förklarade att jag var som den där tomtenissan i julkalendern som är så duktig, Nummer ett eller vad hon heter. Jag tror att det stackars barnet trodde att jag var en tomtenissa efter det. Jag tyckte det lät himla kul när den lilla kallade mig för ”den flickan”. Flicka har jag inte blivit kallad på länge.