Inlägg
Instängd
Det har varit tyst ett par dagar här. Det är inte så att jag inte har haft behov av att skriva… det är nog mer så att jag inte vill fylla bloggen med alla känslor jag har och att skriva om andra mer vardagliga detaljer är lika svårt för vad jag än tar mig för så hamnar jag i de begränsningar som just nu är min vardag.
Ju längre tiden går desto mindre förstår jag hur man kan stå ut med detta. Jag vet att det finns andra som har det så här, som lever ett rikt och lyckligt liv… men jag kan inte för egen del begripa hur jag ska stå ut. För var dag som går känner jag mig mer och mer instängd i detta mörker, mer handikappad, mer rädd och… jag fattar inte när jag ska vänja mig. Hur? Hur vänjer man sig vid att aldrig veta vilken tid det är på dygnet? Att aldrig… klara av något själv utan att ständigt undra om det blev rätt…
Det är inte det att jag inte hoppas, för det gör jag. Jag vill så gärna tro på den där doktorn. Ibland klarar jag det i flera minuter åt gången… bara för att sedan genast tänka på alla andra misslyckade operationer… och på att även om jag får tillbaka det som varit så är det knappast något att hurra för. Många av de problem jag har nu, med det praktiska, hade jag ju redan innan…
Att det närmar sig jul gör inte saken lättare heller...
8 kommentarer:
Åh, Ella. Jag har inget vettigt att skriva här. Men jag finns här i alla fall och tänker på dig.
Varma kramar!
Och att lära sig hantera el acceptera el leva med detta är inget man gör på en kvart, en dag, en vecka, en månad... Det tar tid... precis som det gör med att acceptera vilken plötslig sjukdom som helst el vilket handikapp som helst...
Tid... vännen... tid... Finns ingen genväg... bara tid...
Varmaste kramarna till dig
Jag läser och våndas. Svårt att skriva något stärkande men jag tänker på dig.
Alla förändringar är jobbiga, vissa är betydligt värre än andra som i ditt fall. Man går igen vissa stadier under förändringen och det måste man få göra för att klara av att beabeta det.
Om du inte redan gör det, finns det ingen möjlighet för dig att gå på samtal(om du kan tänka dig det) med någon som kan försöka hjälpa dig att reda upp dina tankar?
Jag har gått på samtal sedan i somras pga min utbrändhet och först ville jag inte alls men nu är jag väldigt tacksam för samtalen. Tankar och resonemang som är så självklara när man mår bra, fungerar inte på samma sätt när man är under isen och mår skit.
Tänker på dig och skickar en massa cyberkramar till dig!
Det är okej om du inte skriver något på tag, bara du känner för det. Men.. jag tänkte tipsa dig lite något annat, kanske du och C kan testa? Social haptisk kommunikation? Länkarna finns på dagens inlägg i min blogg.. Jag kanske inte är så bra på att peppa dig, men tänkte bara om du kanske var sugen på att testa sånt? Ta lite mera choklad, det har jag gjort mycket i helgen.
Jag saknar ord. Önskar att jag hade ett magiskt trollspö att vifta med för att göra allt bra.
Stora kramar till dig Ella.
Usch, så tungt, jag känner verkligen med dig. Men det finns nog ingen genväg, att ge det tid, att prata om det och att lära sig är nog steg man måste igenom. För det måste gå att leva ett bra och lyckligt liv ändå trots allt. Stöttande kram! /Lisa
Anki
Bara att du finns gör så mycket!
Dubbelörnen
Jag vill ha en genväg!!!! Tålamod är ingen dygd jag har.
En liten tant
Tack. Dina tankar räcker så gott, du skriver alltid stärkande och klokt.
Kvinnafrumamma
JAg har faktiskt en samtalsterapeut, hon är riktigt bra.
Anne-Maj
Jag får ta mig till dig och läsa. Låter spännande!
Isabelle
TAck min vän, tack för alla dina ord och för dina tankar.
Lisa
Hm... jag önskar att det fanns en genväg.
Skicka en kommentar