Ella heter jag som skriver om livet efter. Livet efter en diagnos, och med en sjukdom som är på god väg att göra mig blind.
Att skriva här hjälper mig att ta mig igenom en skrämmande resa jag inte frivilligt påbörjat. Men jag skriver inte bara om tråkigheter, jag skriver också om kärlek, familj och om saker som upprör eller engagerar mig. Skrivandet här är inte bara en ventil och ett utlopp för mina känslor, det är också ett nytt sätt att få vara kreativ när inte det gamla fungerar längre.
Genom min blogg har jag haft den stora lyckan att få lära känna nya vänner vars råd och stöd jag är tacksam för.
Min blogg är mycket personlig och privat, här skriver jag ofta sådant jag inte klarar av att prata om. Det är i skyddet av anonymiteten som mina tankar får välbehövlig frihet så jag ber dig - respektera det.
Klart det skulle vara alldeles underbart om du också kunde kommentera men nu är det som det är. Nisse kanske hjälper dig att titta in till oss i bland - det är bra. Å du får inte, inte sluta skriva - då måste jag komma och ta dig i örat! (vilket iofs var längesedan!) Kram på dig!
Självklart saknar jag också dig o dina goa kommentarer men nu är livet så här... Jag glömmer inte dig bara för att du inte kommentarer inne hos mig... Du har gjort ett större intryck än så hos mig *ler*
4 kommentarer:
gulle dig , forsök att inte tänka på det , vi forstår *kramar om *
Bloggoholic
Tack. Kramar...
Klart det skulle vara alldeles underbart om du också kunde kommentera men nu är det som det är. Nisse kanske hjälper dig att titta in till oss i bland - det är bra.
Å du får inte, inte sluta skriva - då måste jag komma och ta dig i örat! (vilket iofs var längesedan!)
Kram på dig!
Självklart saknar jag också dig o dina goa kommentarer men nu är livet så här... Jag glömmer inte dig bara för att du inte kommentarer inne hos mig... Du har gjort ett större intryck än så hos mig *ler*
Bamsekram
Skicka en kommentar