Tre timmar

Igår var jag på jobbet en stund. Tre timmar närmare bestämt.

Tre timmar är inget och det är ju inte precis så att jag direkt överansträngde mig med att faktiskt arbeta men ändå kändes det nästan mer som jag hade varit där i tre dygn, oavbrutet, utan sömn i mellan.

Det var… konstigt… att vara tillbaka igen. Det är ju länge sedan jag var där, till och med innan operationen.

På något sätt har allt blivit annorlunda för mig. Det är en märklig känsla att plötsligt befinna sig på en plats man känner så väl med människor man känner nästan utan och innan och… inte se. Det är som en hel dimension av verkligheten plötsligt faller bort och ändå… är ju allt sig likt. På ett sätt.

Den där konstiga känslan i maggropen och runt axlarna, för det är märkligt nog där det sitter, liksom pirrar och får mig att känna mig obehaglig till mods och iakttagen även när jag inte är det, finns där hela tiden. Den har inget med det rent praktiska att göra utan är helt och hållet en känsla… av otrygghet, osäkerhet… Till och med när jag sitter och pratar i fikarummet, omgiven av människor som alla talat om för mig att de finns där, jag vet var de sitter… så känns det som om… jag var iakttagen av någon annan, någon som bara smyger sig fram utan att ge sig till känna. Någon som bara stirrar… som vet att det är fritt fram att göra vad som helst, flytta på saker, ställa saker i vägen eller bara göra fula miner för… jag kommer ju ändå inte mäka. Det får mig att känna mig dum, utanför, mindre vetande…

Givetvis finns allt det där bara i min egen fantasi men… det är ändå den känslan jag har. Hela tiden när jag är bland människor. Ibland även när jag är ensam hemma. Jag vet aldrig vad som finns där ute i mörkret…

En annan sak som kändes märklig… om jag nu kan sätta ord på det…
På jobbet var allt sig likt. Alla behandlade mig exakt som innan operationen. Som då jag fortfarande såg lite. För mig är det en skillnad mellan då och nu som inte ens kan beskrivas på samma dag. Jag vet att människor vet om skillnaden också… men på något sätt så är det ingen som verkar förstå hur stor skillnaden är Som om… det enda påtagliga för det som förändrats är för alla runt mig hur jag löser de praktiska detaljerna, och de är ju utåt sett de samma som förut. Jag har samma hjälpmedel för att hantera datorn, samma vita käpp… det är som om det är de sakerna som gör mitt handikapp för alla… utom mig själv. För mig är skillnaden fruktansvärd, men för mina kolleger är skillnaden marginell… I alla fall verkar det så på alla…

Förstår du hur jag menar?

Fast det är ju inte riktigt sant att de praktiska detaljerna fungerar som förut. Inte mer än när det gäller datorn… för allt annat är skillnaderna enorma. Jag tror inte jag kan beskriva hur fruktansvärt instängd, frustrerad och hjälplös jag känner mig när jag behöver hjälp med enkla saker, som att ta mig från punkt a till b. Speciellt när jag gjort det tusentals gånger innan, själv, utan hjälp. Och än mer när jag måste be arbetskamrater om hjälp… Jag har nog en lång väg att gå innan jag kan acceptera att jag måste be om hjälp och sluta skämmas över det. För just nu är nog just det där med at be om hjälp det mest pinsamma…