Mörker

En av personalen var här nyss och sa godmorgon. Själv har jag knappt någon aning om det är natt eller dag. Tiden har stannat i limbo. Slutat att räknas. Timmarna har flutit ihop och ibland blir efter före och före efter. Jag hänger upp den sköra verkligheten på händelser. Först var det antal ögondroppar, sedan operation, därefter smärtan och smärtstillande och antal dropp, antal sprutor. Personalen som kommer och går. C som är här och så när han inte är här. Inget känns riktigt verkligt. Mina tankar är inte verkliga men drömmarna känns som allt annat än dröm.

Mörkret som omger mig är lika svart, dag som natt. Rädslan släpper aldrig taget om mig.

Oron och ovissheten gör mina tankar osammanhängande. De förirrar sig bort ibland. Långt bort. Till ett helt annat liv. Där det inte gör ont.

Och sedan kommer verkligheten, överfaller mig när jag är som minst förberedd. Slår mig hårt till marken.

Jag befinner mig ständigt mellan slummer och vakenhet. Jag drömmer verkliga drömmar och verkligheten är en mardröm. I drömmarna ser jag ljuset, färgerna och de utsuddade detaljerna som jag slutade se för länge sedan. Jag vaknar, fortfarande i drömmens värld och försöker.
Än en gång.
Att SE.
Men jag kan inte ens öppna ögonen.
Mörkret ligger lika tätt som förut.

Min klaraste, logiska tanke är att jag måste stålsätta mig. Jag måste förbereda mig på besvikelse. Om jag gör det nu så kanske det inte kommer att göra så förlamande ont som det gjorde sist. För det är exakt där jag befinner mig nu, där jag befann mig i vintras, för snart ett år sedan.

Samma ovisshet.
Samma skräck.

Skillnaden är att den här gången…

Finns det inte lika mycket hopp. Inte hos mig, inte hos doktorn. Inte ens hos C.

Att skilja dag från natt kommer att vara en gåva. Något mer är ett mirakel.