En vanlig dag

Det blev en ganska lugn dag igår. Vi lagade inte ens mat utan beställde hem pizza. Jag som inte ens gillar pizza… men på något sätt smakar det alltid bättre dagen efter.

Idag vaknade jag med en molande huvudvärk som sitter i än. Jag känner mig liksom dimmig i huvudet och lite okoncentrerad. En ursäkt som dög så gott som någon för att åka med C till jobbet istället för att ta morgonpromenaden. Jag jobbar inte min vanliga deltid nu, det orkar jag inte men jag går dit varje dag och går hem (utom när jag är lat). Jag försöker vara där vid fikat så att jag får höra vad som är på g, sedan har jag oftast en träff med min assistent och därefter går jag hem… om jag inte är lat som idag och tar taxi.

På eftermiddagarna jobbar jag hemma och får faktiskt förvånansvärt mycket gjort, nästan lika mycket som jag fick på jobbet den sista tiden. Den största skillnaden är väl kanske att jag försöker att undvika alla möten i möjligaste mån. Jag har konstaterat att det är dem jag har störst problem med så istället för att vara tillgänglig och finnas med överallt så sker mycket av kommunikationen via telefon och mail.

Ibland känner jag mig nästan som en eremit och jag är lite rädd för att folk ska tro att jag har någon slags social fobi. Eller att jag ska utveckla en sådan. Men, än så länge är jag helt normal, jag VILL gå på mina möten och träffa människor. Jag mår bara inte bra av det efteråt och… jag har kanske kommit till en punkt då jag inte längre anser att det är värt priset.

Jag hoppas att det snart ska bli bättre, att jag inte ska behöva känna mig som ett tomt badkar så snart jag gör något vettigt, jag vill återgå till mitt normala liv för det här… det är inte så kul direkt. Men jag antar att jag kanske ska ta det lite lugnt…. ett tag i alla fall.