Mardrömmen fortsätter

Den här dagen har förflutit någon typ av dvala. C har varit hemma med mig och vi har… bara varit. Gråtit. Jag har stått för de flesta av tårarna. Pratat. Hållit om varandra. Jag har pendlat mellan vakenhet och sömn, eller snarare dvala och overklighet. Det som någon slags självförsvar. När verkligheten blir för outhärdlig så försvinner jag i drömmar. Kanske är det därför det hela känns så overkligt… som om jag hamnat i en mardröm, en slags Kafkamardröm där ingenting längre är logiskt. I förmiddags bad jag C tända lamporna för jag var fullkomligt säker på att det skulle skingra mörkret. Sedan bad jag honom släcka. Nyss när jag vaknade till efter att ha sovit en stund i hans armar och han reste sig upp för att tända blev jag fullständigt förvirrad. Jag har tappat allt vad tidsuppfattning heter och min föreställning av omvärlden tycks suddas ut…redan… när jag vaknade var jag så säker på att det var ljust ute. Klockan var ju bara sju på kvällen…

Jag hakar upp mig på detta med att veta skillnad på ljus och mörker. På något sätt var det lättare förra gången för då visste jag om det var ljust eller mörkt. Allt var liksom som en tjock gröt men ändå fanns det gradskillnader mellan ljus och mörker. Nu finns det inte det och ändå är jag märkligt nog inte riktigt omgiven av ett kolsvart mörker hela tiden. Ibland är det som om mina ögon vill håna mig, spela mig hemska spratt och plötsligt ser jag mönster och färger fara förbi, helt utan rim och reson. Nyss var det bokstäver på en datorskärm. Men så fort jag försöker fånga dem, se vad de föreställer eller var de finns så försvinner de in i ett mörker som är helt ogenomträngligt. Förra gången var det inte riktigt så… och just därför har jag än mindre hopp nu än då. Även om jag ärligt ska erkänna att vi egentligen inte vet något. Inte förrän efter nästa operation som blir i mitten av januari.

En annan sak som är annorlunda den här gången är att doktorn inte alls låter speciellt optimistisk som jag ändå tyckte att hon den där gången. Nu vill hon inte ens uttala sig om chanserna… Det jag däremot vet är att detta har inte att göra med min ”vanliga” sjukdom.


Jag försöker greppa verkligheten men jag vet inte ens var jag ska börja. Det är ju inte så att jag glömt bort eller ens lyckats förtränga att detta som hänt nu är oundvikligt. Däremot hade jag på något sätt tagit för givet att det liksom skulle vara som att sakta vrida ner en dimmer, inte allt på en gång. Aldrig hade jag anat att det skulle liksom hända från ena dagen till den andra. Jag var helt oförberedd.

Fast jag vet inte… om jag egentligen hade kunnat förbereda mig. Kanske åtminstone rent praktiskt. Övat. Lärt mig att hitta, sorterat upp saker och ting på ett logiskt sätt… Lärt mig punktskrift bättre. Nog för att jag hade problem även innan men jag gick aldrig helt vilse i mitt eget hem. Varje gång jag ska någonstans så är det som att ge sig ut i det okända. Har jag sedan inga möbler eller väggar att följa, som när jag ska gå från soffan i vardagsrummet… så är det som att befinna sig mitt i en ocean utan kompass. Jag försöker att inte gripas av panik och ropa på C. Jag kommer inte ihåg att det var såhär sist…

Jag kan inte minnas att jag var så rädd… att mörkret var så skrämmande, så… ensamt. Att det gjorde mig fullt så handikappad. Även om jag då inte ens kunde hantera datorn själv… vilket jag kan nu… men jag stöter ju på problem hela tiden och jag inser att inte ens här, i min trygga cybervärld kommer livet att fungera smärtfritt.

Jag kommer ideligen på mig själv med att försöka fästa blicken på saker jag vet ska finnas i min närhet. Blomkrukorna i fönstret, vasen bredvid, mattan på golvet, bordet, tavlorna… varje gång vet jag mentalt vad jag borde se och varje gång… inser jag att allt är borta. Jag vet inte hur många gånger jag tittat mot fönstret och sedan blundat hårt för att än en gång förvissa mig om att jag fortfarande inte ser någon skillnad. Det är som om min hjärna helt enkelt inte vill begripa. Som om verkligheten helt enkelt inte stämmer med den mentala bilden och avvikelsen är så stor att hela systemet kraschar. Det här med att inte se skillnad på ljus och mörker är något som… gör mig mer ensam, mer… vilsen, det gör att jag känner mig helt utestängd från verkligheten…

Det enda som är verkligt just nu är C. Mitt i denna Kafkamardröm finns han där, som det enda normala. Så länge han håller om mig så finns det en värld utanför detta förbannade mörker. Och ändå… jag vet inte hur många gånger jag undrat idag varför han är här, varför han inte tar den enkla vägen, han kan ju trots allt välja. Han måste inte följa mig på den här vägen… jag däremot… har inget val…

Och sedan, samtidigt så tänker jag på hur jag skulle känna om situationen vore den omvända och jag inser att… Jag är glad att den inte är det. För… för mig skulle det vara värre att stå bredvid och inte kunna göra något mer än bara finnas än att faktiskt gå igenom detta.