Ugah… vilken natt!

Undrar om jag sovit alls? Eller om jag bara snurrat runt som en takfläkt i mörkret? Du anar inte hur många konstiga och skrämmande ljud det bor i ett ensamt hus.

Till slut tände jag överallt och satte mig för att skriva. Jag skrev och skrev… och raderade. För ingen av oss är betjänt av att jag återigen beskriver spöken som bor i garderoben och vars existens vi båda är allt för medvetna om. Det kändes bra att skriva. Orden bara ramlade ur mig och efteråt somnade jag med ljusen tända.

Häromdagen hamnade jag i en nystartad ”hemlig dagbok”-blogg. Författaren skrev fritt ur hjärtat fast anonymt. Ungefär som jag gjorde innan C hittade hit. Ibland undrar jag om det inte är en sådan blogg jag borde ha igen. För även om det tjänar ett syfte att skriva och radera så… inbillar jag mig att det är tusen gånger bättre att spara det jag skrivit och låta andra läsa. Jag inbillar mig att vissa av mina tokiga tankar ändå delas av andra och ibland är det skönt med igenkännande… att bli igenkänd…

Nu menar jag inte att inte C ska få läsa, för det tjänar ju också ett syfte och det har ju funnits tillfällen då… bloggen varit till hjälp. Men samtidigt så finns det ju vissa saker som han inte behöver läsa om och om igen.

Annars kan jag ju återigen konstatera att det är ganska så praktiskt att ha C att ropa på när saker och ting försvinner. Som i morse när hårspännet ramlade ner på mattan som har nästan samma färg. Hårspännen som ramlar på mattor låter inte men de rullar ganska långt kan jag meddela. Efter tio minuters letande tappade jag tålamodet (som jag alltid gör). Nu är det bara en tidsfråga innan jag hittar det med en helt annan del av min kropp… och då kommer det att göra ont, för att inte tala om att hårspännet inte kommer att överleva.

Ibland… nej, ganska ofta… undrar jag hur andra gör? Jag menar, det finns ju många som ser än mindre än jag och jag misstänker att inte alla har en C att ropa på.
”Älskling, ser du mitt hårspänne?” eller ”Kan du vara snäll och tala om vad det står i det j*la spamfiltret?”

Jag antar att de kanske har större tålamod än jag? För uppriktigt sagt så kan jag bli riktigt riktigt ologiskt förbannad när sådant här händer…

Ibland… nej, varje dag, undrar jag också vad jag skulle ta mig till om jag inte hade C… eller snarare… den dagen när han inser att han kan få ett bättre liv med någon annan… Fast det är klart. I det läget skiter jag nog i hårspännet och allt annat praktiskt för det är ju ändå inte anledningen till att jag är så rädd för att förlora honom.