Tack igen.. och lite till

Inte på hela dagen har jag orkat ens starta datorn men nu när jag legat sömlös en god stund så drogs jag hit ändå.

Jag har inga ord heller… för att beskriva vad jag känner när jag läser era kommentarer, inklusive den i min gästbok.

Jag tror att ni alla förstår hur mycket det betyder för mig… att ni finns. Varendaste liten bokstav, varje ord, varje kommentar… får mig att känna mig… Jag vet inte. Förstådd. Mindre ensam i detta. För även om man inte kan förstå något sådant här förrän man befinner sig här så känns det ändå som… att ni alla ändå försöker, och förstår i viss mån mina känslor även om kanske ingen som inte är i samma situation kan förstå mina känslor för just själva mörkret i sig.

Jag ska nog inte försöka förklara mer. Jag tror att ni vet. Och jag hoppas att ni förstår att det här är det enda svar jag kan ge alla underbara kommentarer, för hur glad jag än är över alla tankar och känslor som kommentarerna förmedlar så… när jag försöker svara er personligen så… kan jag bara inte sluta gråta.

Jag måste vara självisk nu, skriva för min egen skull, eller inte skriva, ta till mig alla kommentarer och må lite bättre av dem utan att ge så mycket tillbaka. Bloggen får bli min spyhink. Just nu klarar jag nog inte mer. Just nu känns det som om världen, tillvaron balanserar på en tunn tråd ovanför ett bråddjup och det gäller att undvika allt som kan få tillvaron i minsta lilla rörelse för jag är inte säker på att det finns en väg tillbaka ur djupet.

Så… jag gör inget just nu. Jag undviker allt som får min fruktansvärda klump i magen att göra än mer ont, jag tillåter mig själv att… bara göra sådant som… inte gör saker värre. Att med alla medel försöka låta bli att tänka efter och känna efter, för gör jag det så faller jag. Även om det som idag innebär att jag ber C att bara köra, så långt bort han kan, för jag inbillar mig att det som gör så ont gör mindre on någon annan stans. Jag vet inte var vi var, för mig hade det kvittat om han kört runt och runt, timme efter timme i byhålans enda rondell… bara jag kände hjulen snurra. Bort. Bort från allt… precis som när man har riktigt ont någonstans i kroppen och tror att det ska hjälpa att byta ställning… men… det gick inte. Det hjälpte inte. Allt fanns kvar när vi kom hem. Det mörka huset, lamporna som C eller jag tänder, för jag gör det alltid, som en reflex. De tysta knäppen som låter som ett hån. Som… Satan som skrattar.