Gud?

Jag tror inte att jag tror på Gud. Jag kanske gjorde det en gång för länge sedan men nu… nej. Inte på den där goda Guden som folk talar om i alla fall…

En god vän till mig brukar säga att människan måste ha något att tro på, Gud, ödet, Allah eller varför inte jultomten. Bara man tror på något, för om man inte gör det så blir man ihålig.

Förr trodde jag på mig själv. Att vad som än händer skulle jag vara jag… Idag känner jag inte den jag som jag är nu.

Så vad tror jag på egentligen?
Vad tror man på när man inte känner igen sitt eget liv? När det där enda problemet man har överskuggar allt annat och gör att inget längre känns viktigt eller meningsfullt? När man inte längre ser framtiden?

Hjälper det att tro över huvudtaget eller är tron starkt överreklamerad?

Jag vet inte.

Jag hittade den här vackra bönen hos En Liten Tant:

Gud, ge mig sinnesroatt acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam.

Vad jag än tror på så gör jag som En Liten Tant och instämmer i varenda rad.

Och så önskar jag henne (och alla andra) en riktigt varm och torr Advent och jul.