Nära

Det har inte blivit så många besök i cyberrymden de senaste dagarna. All min energi går åt till att… hålla nästippgen över vattenytan, inte sjunka ner till botten och samtidigt inte låta dem som finns runt mig ana hur nära jag är att tappa taget.

Bäst är att försöka undvika alla tankar och koncentrera mig på ögonblicket för så fort jag tillåter mig själv att minnas eller tänka framåt så blir det så svårt att hålla fast, eller ens vilja hålla fast. Då vill jag bara släppa taget och sjunka till botten och jag vet att därifrån finns kanske ingen väg tillbaka den här gången.

Det är svårt att stänga tankar och minnen ute. Det går inte att låsa in känslor för de hittar alltid en väg upp till ytan, hur noggrant jag än försöker låsa dörren om dem. Minsta ord, ljud, doft eller smak tycks öppna dörren på vid gavel och när de där känslorna smiter ut så gör det så ont att jag vill sätta mig och skrika.

Jag gör inte det. Jag håller istället krampaktigt fast i det där lilla sköra grässtrået som håller mig uppe tillräckligt för att min näsa ska vara över vattenytan. Jag gör det inte så mycket för mig själv som för dem. För jag vet att det gör dem illa att se mig gråta och vara ledsen. Så jag ler. Och skrattar. Och deltar i samtalet. Jag tar på mig en mask. Så gott jag kan.

Mer än så här vågar jag inte skriva just nu.