Inte ensam

Det är inte många minuter jag varit ensam sedan vi kom hem från sjukhuset. Faktum är att jag förmodligen bara varit själv på toaletten. C var hemma igår och vi var på vårdcentralen där jag tog tryck enligt doktorns ordination, vilket för ovanlighetens skull låg alldeles perfekt… det är så dags nu… och så var vi på Syncentralen.

Jag kommer allt för väl ihåg hur det var efter förra operationen, då åkte jag själv till vårdcentralen. Det var allt annat än trevligt så det var skönt att C följde med… även om jag vet att jag måste lära mig att hantera sådana situationer själv. Snart.

Jag vet inte… egentligen är det kanske bäst att ta tag i allt praktiskt genast och börja vänja sig för när man skjuter saker på framtiden så blir de antingen inte gjorda alls… vilket är ganska uteslutet, eller så… har de en tendens att liksom bli större och mer skrämmande än de egentligen visar sig att vara.

Idag är min mamma här och just nu lagar hon mat… men… ärligt talat. Jag önskar att hon gick för jag orkar inte med hennes sätt att hantera allt det här på. Det är som om jag vore tre år igen… och visst, på sätt och vis är jag det i mångt och mycket för den enklaste lilla sak ställer till med världens besvär men… I huvudet är jag fortfarande jag. Vuxen. Hyfsat intelligent. Med en förmåga att tänka helt själv. Jag vet inte hur man hanterar människor som tror att jag blivit barn och inte blind. Jag vet inte om jag orkar med dem… Och jag vet inte om jag orkar höra henne ge mig ännu en väderleksrapport, eller tala om att det börjar bli lite skumt ute nu…

Tänk om alla vore som C… även om jag svor ve och förbannelse över honom igår när han tvingade mig att skala potatis, duka bord och allt annat… nå ja, han hade ju rätt, jag måste ju göra saker själv men jag blev inte mindre förbannad av att jag snubblade… och krossade porslin. Och sedan krossade jag porslin av bara farten i rena ilskan. Tur att vi har en del i reserv...

Fast nu när jag jämför med mammas inställning så inser jag blixtsnabbt vilken metod som är mest lämplig… Som gör att jag mår bäst… Kanske är det ren uträkning från C att be min mamma komma hit mot min vilja. Så jag liksom fattar mitt eget bästa. Inte vet jag. Och just nu har jag inte ens förmågan att tänka efter själv… För jag är fortfarande kvar i det där vakuumet där allt tycks liksom gå i ultrarapid, vara bortdomnat… Inte egentligen spela någon som helst roll…

Inte ens det faktum att jag ska på återbesök imorgon spelar någon roll… jag har nog aldrig brytt mig så lite som jag gör nu… Nu har de ju inget mer sätt att göra mig illa… inget mer att ta ifrån mig…