Hjälp, jag är inte redo

Doktorn har varit här. Jag vet inte vad hon sa. Hon pratade och förklarade länge och väl… och jag vet att hon sa något viktig men allt jag hörde var att… imorgon ska bandaget tas bort. Då får jag veta hur det gått… eller får jag? Jag borde lyssnat. Sa hon att det kan ta ett tag innan resultatet syns? Som förra gången?

Åååå älskade C, du får inte lämna mig ensam så här, inte nu när min hjärna är fylld av panik som lagt sig som en gröt runt varje förnuftig tanke.

Jag är inte redo. Jag är inte beredd. Att inte veta inger ju ändå lite hopp… att veta… är värre.

Sist… när jag öppnade ögonen och inte såg något. Jag kommer aldrig glömma den känslan. Jag kan inte ens beskriva den. Varken paniken eller den rent fysiska känslan. När man vet så säkert att något borde vara på ett visst sätt och gång efter gång slås av att det inte är så. När man anstränger sig tills det gör ont. Eller ständigt måste tänka efter… känna efter… öppna ögon som redan är öppna. Detta ständiga sökande efter hålet som ska släppa fram ljuset. Att ständigt, om och om igen, påminna sig själv om att det inte finns något hål…

Jag klarar inte av att gå igenom det igen…
Kanske dag efter dag, resten av mitt liv…