fredag, september 28

Soldags

Imorgon åker vi. Planet går inte förrän på eftermiddagen men jag kanske inte hinner blogga något mer innan.

Jag vill därför önska alla mina fantastiska bloggvänner, och även er jag inte känner, en underbar, solig, varm och glädjefylld vecka. Jag är tillbaka till nästa helg. Kanske blir det lite muntrare inlägg då, åtminstone ett tag innan otacksamheten får grepp över mig igen.

BloggRegistret.se

PS
Om ni vill göra mig glad så klickar ni på den här knappen, som vissa av er vet är jag väldigt tävlingsinriktad och det skulle vara rätt kul att komma först på den här sidan en gång… Men jag vet, det är önsketänkande.

Dagens frågor

Hur många tårar har en person egentligen?
Hur mycket sorg kan ett hjärta bära innan det brister?
Hur mycket besvikelse klarar en människa utan att ge upp?

När börjar allt om?

BloggRegistret.se

torsdag, september 27

Dagar

Jag vet nu
Det jag inte visste förr;
Att det finns dagar jag helst vill glömma,
sluta existera, fly och försvinna.
Att det finns dagar då själva livet är ett straff,
och ljuset är lika mörkt som den mörkaste natt
Att det finns dagar då endast en tanke håller mig kvar
Den tanken börjar på C

BloggRegistret.se

Tankar i repris

För ungefär ett år sedan, lite drygt kanske, i livet före, var jag en helt vanlig människa. Jag festade, umgicks med vänner, sökte efter Mr Right och fann alltid mr wrong. Jag var oftast glad, jag skötte mitt jobb och mina kolleger gillade mig. Jag hade en hobby, eller flera till och med. Jag kunde skapa. Jag kunde göra vad jag ville, när jag ville och ändå fanns det alltid något att klaga på.

Idag… känner jag inte igen mig själv längre. Jag vet inte när jag var på en fest sist eller när jag ens ville gå på en fest, mina så kallade vänner har drastiskt decimerats. Jag är sällan glad och nästan aldrig nöjd, mitt jobb kan jag inte längre sköta och även om mina kolleger kanske fortfarande gillar mig så föredrar de nog att jag inte är på jobbet och komplicerar tillvaron. Jag har ingen hobby och skapa något kommer jag aldrig att göra om man inte räknar skrivandet. Det är få saker jag kan göra när jag vill. Men ja, klagar gör jag fortfarande.

Däremot har jag funnit Mr Right.

Men… dagar som denna undrar jag mer än något hur länge han ska orka med mig. Hur länge jag ska vara mrs Right för honom? För… jag kan inte erbjuda något mer än min kärlek, allt annat är bara pest eller kolera i tillvaron. Det finns inget… jag kan ge som är ens halvvägs till normalt. Är jag inte akut sjuk så är jag sjuk i huvudet och inte ens en vanlig dag kan passera utan att jag behöver speciell omsorg eller om tanke och framför allt hjälp.

Hur länge står man ut med ett förhållande som aldrig ens varit i närheten av normalt? Hur länge klarar man av att visa hänsyn, ta hand om den andre, ställa hennes behöv före sina egna, ge och åter ge utan att få något tillbaka? Hur länge orkar man med att allt, både fysiskt och psykiskt, bara blir sämre och sämre utan att det någonsin blir bättre?

Jag ställer de här frågorna med jämna mellanrum och jag får alltid en massa uppmuntrande kommentarer eller så får jag veta att jag helt enkelt är dum men… Ärligt nu… säg inte att du inte skulle ställa samma frågor i min situation?

Vårt förhållande har aldrig varit normalt, vi gick rakt på nöd och hoppade över allt som heter lust. Det enda vi har haft har varit problem, MINA problem, och vad jag vet så kommer det inte ändras på länge… om någonsin, för även när jag klarar av att komma ur det här känslomässiga mörka hålet jag befinner mig i just nu så kommer jag ändå alltid ha en massa behov som… ingen annan har. Som gör livet med mig komplicerat.

Jag vet svaren på detta och jag vet vad C kommer att säga, eller kanske skriva också… men helt ärligt. Skulle du någonsin kunna ta allt för givet, din älskades kärlek, om du vore jag? Skulle du aldrig tvivla? Fundera på hur mycket enklare livet vore för den du älskar om… … … om… du inte fanns…?

Man kan aldrig ta kärlek för given, jag vet av erfarenhet, men… när man är där jag är så… känns det inte ens som om den är möjlig. För vem kan älska mig? Varför? Hur?

BloggRegistret.se

En tanke

Jag hade tänkt skriva ett inlägg och berätta hur jag mår.

Jag gör inte det.

En bra fortsättning på denna gråtrista torsdag önskar jag er alla.

BloggRegistret.se

onsdag, september 26

Höstlöven

Idag lyser solen med sin frånvaro och det är så grått det kan bli. Både ute och inne. I ett anfall av energi inledde jag dagen med att kratta gula löv i trädgården. Jag har alltid älskat höstfärgerna och prasslet av löv är bara så härligt. Det påminner mig av någon underlig anledning om min barndom fast jag kan aldrig riktigt komma på varför.

Jag blev faktiskt nästan lite förvånad för det var så fridfullt att stå och kratta, att bara lyssna på alla ljud och känna dofterna kändes lite… mysigt fast det var så höstigt.

Efteråt var det ganska så skönt att komma in och ta en kopp kaffe och sätta sig vid datorn för att försöka nysta lite i alla tankar som for genom huvudet där ute. Ibland känns det som om de sundaste tankarna bara flyger genom huvudet, lika snabbt in som ut, utan att lämna spår efter sig medan de mest ledsamma och deppigaste tankarna biter sig envist fast…

Medan jag stod där ute blundade jag en stund och försökte fortsätta ändå. Försökte koncentrera på mig på vad som blir kvar när jag inte ser längre… men… blotta tanken kändes som om någon lade en våt och iskall filt över hela mig och försökte kväva mig. Jag fick plötsligt svårt att andas, och det enda jag ville var att fly. Springa, bort… så långt bort jag kan komma… men jag kunde inte röra mig i den våta, kalla filten. Jag frös till is och stod kvar länge. Försökte greppa tanken på hur definitivt och för alltid det kommer att vara. Mörkret.

Att blunda och prova är inte svårt, inte ens skrämmande så länge man vet att man alltid kan slå upp ögonen och släppa fram ljuset. Även minsta lilla ljus är mer än inget… men att blunda och föreställa sig ett mörker som är för alltid... det är näst intill ogreppbart. Och nästan lika ogreppbart är det att försöka förstå att det som nu är borta är borta för all framtid.

Jag återvänder till de orden ofta inser jag. ”För alltid” och ”för all framtid” är de uttryck som kanske skrämmer mig mest, tillsammans med orden ”aldrig mer”.

Kanske är det naturligt. Jag menar, det finns inget mer abstrakt än betydelsen av orden alltid och aldrig. Vi vet vad de betyder men jag tror ingen kan föreställa sig den exakta tidsrymden. Eller kan man? Jo, visst, man vet ju på ett ungefär hur långt en livstid är men... Vet man någonsin med säkerhet att något annat än döden är för alltid?

Det är nästan som att begripa den exakta storleken av universum. För hur stort är egentligen oändligt?

Hm… mycket svammel blev det. Men vad vet jag, ni kanske kan hjälpa mig att reda ut detta?


Ibland när jag skriver så gör jag det för att reda ut mina egna snurriga tankar. Att fästa dem på pränt ger viss ordning i kaoset. På senare tid har jag upptäckt mer och mer att det inte alltid är jag som reder ut kaoset genom att skriva. Ibland, som igår, så är det en kommentar, eller ett mail, som ger den där aha-känslan som jag just då så väl behöver. Och varje gång det händer blir jag så innerligt tacksam att jag inte ens kan uttrycka det med ord.

BloggRegistret.se

tisdag, september 25

Så mycket tid

Den här förmiddagen har jag inte fått gjort något. Jag hade tänkt göra en massa saker som tvätta, städa och laga mat till exempel men motivationen infann sig inte. Man blir helt enkelt lat av att vara hemma. Eller så tar jag bara min roll som sjukling på stort allvar. Jag har nämligen suttit ute på terrassen med stora kuddar och filtar i beredskap och njutit av höstsol och musik istället för att åstadkomma annat än mängder med använda pappersnäsdukar.

Jag måste erkänna att jag inte är helt på det klara med vad jag ska fylla mina dagar med nu när jag är hemma och strängt förbjuden att ens tänka på jobb. Jag är ju inte sjuk precis, det är inte så att jag är helt orkeslös… Det är inte så att det inte finns saker jag skulle vilja göra, för det finns det. Säkert tusen. Det är bara det att 999 av dem… inte går att genomföra och den tanken är inte direkt glädjande. De genomförbara sakerna är inte speciellt lockande. Jag har aldrig gillat att promenera, att lyssna på böcker gör mig rastlös och att skriva… tja… jag har nog inte riktigt orken för att göra det… eller engagemanget kanske.

Mina tankar är inte direkt positiva och jag anser fortfarande att det är fel att inte jobba men samtidigt så känns det ganska skönt att få den här tiden i ensamhet, att få tillåta mig själv att inte göra annat än tänka tankar som jag inte ens vågar gå i närheten av under vanliga dagar när livet är fullt av… verkligheten. Men man kan bara ägna sig åt ältande och självmedlidande så länge… till slut kommer en gräns när man måste rycka upp sig. Tror jag.

C har förresten haft en hel del synpunkter på mitt agerande sista tiden. Igår kväll var han däremot nöjd över att jag skulle följa doktorns order. Sedan blev han sur när han läste mitt blogginlägg och gormade över diverse olika saker. Jag har inte vågat läsa hans blogg idag… Hans synpunkt är att om jag ska envisas med att skriva för att må bättre så finns det ingen mening med att skriva om jag känner att jag måste frisera saker och ting. Jag tycker inte att jag gör det, däremot kanske jag inte alltid skriver ner allt men det är ju en annan sak. Eller hur?

Normalt sett skulle jag avsluta detta inlägg med att skriva vad jag ska göra nu, men jag vet ärligt sagt inte vad det är jag ska göra. Är det någon som kan berätta? Putsa fönster?

BloggRegistret.se

måndag, september 24

Trevligt och otrevligt

Den här dagen har bjudit på både trevliga och mindre trevliga händelser.

Det mindre trevliga var att jag gav efter för C:s tjat och gick till doktorn. Det var iof svårt att inte lyda när han hade bokat tid… Jag har ju haft lite problem med magen ett tag och C hade tröttnat på mitt tjat vilket inte alls förvånar mig. Inte heller blev jag förvånad av att jag haft rätt hela tiden angående orsaken till problemet. Det är inget fel på min mage, det är i huvudet alla mina problem sitter.

Det tråkiga var bara att doktorn nödvändigtvis var tvungen att ställa en massa obehagliga frågor som jag helst ville slippa svara på, sa saker jag helst inte ville höra och föreslog åtgärder jag inte vill vara med om men… med C där som en vakande hök så… var de i majoritet på något sätt så jag finner mig i behandlingen vilket bland annat innebär lite mer sjuskrivning och besök hos en hjärnskrynklare… Kul!

Nu känner jag mig verkligen som en fuskare, jag menar det är ju inget fysiskt fel på mig… eller… okej, lite då kanske, och å andra sidan så… har jag försökt på alla sätt att komma ur den här svackan och det verkar inte som om jag klarar det med min metod. Alltså är det kanske bäst att ge doktorns behandlig en chans.

Vi får väl se… För jag VILL jobba och om man verkligen vill något så kan det väl inte vara skadligt?

Men, jag skrev inledningsvis att jag har varit med om trevliga händelser också idag. Eller snarare en händelse, som snart ska leda till en hel veckas trevlighet förhoppningsvis. Vi har nämligen bokat en restresa till solen i nästa vecka! Det känns verkligen otroligt lyxigt och jag är bara såååå glad över att ha detta att se fram emot! Det känns som det kan behövas.

Jag vet att somliga kanske kan tycka att jag minsann får mer än min beskärda del av ”komma bort ifrån vardagen” men jag tänker inte urskulda mig alls. Tvärt om. Däremot kan jag ju berätta att jag inte åker på min sjukskrivning utan på semesterdagar jag har sparade.

BloggRegistret.se

Nej

Solen skiner idag och det verkar bli en behaglig höstdag. Men det är just det. Det är höst. Gula löv prasslar under fötterna när jag går ut och morgnarna är bläcksvarta. Jag vaknar i kolsvarta natten och morgonens första känsla är alltid ren och skär panik. Jag vet inte hur jag ska vänja mig.

Var det så här jobbigt förra hösten?

Då var jag fortfarande aningslös. Naiv. Jag trodde innerst inne på fullaste allvar att allt skulle ordna sig. Eller att det hela var en fruktansvärd mardröm som jag snart skulle vakna ur.

En del av mig gör det än. En liten del som bara blir mindre och mindre. En röst som nu mera bara förmår att viska och ingen, inte ens jag kan tro på den längre.

Jag vet, i alla fall en liten del av mig vet, att det kommer att ordna sig. Så småningom, i en avlägsen framtid kommer jag ha vant mig. Jag kommer ha lärt mig… anpassat mig och gått vidare. Funnit ett nytt sätt att leva. Funnit en mening med allt detta. Hittat ett sätt att stänga av alla smärtsamma minnen som ständigt påminner om det som inte längre finns. I en avlägsen framtid kommer jag att kunna se glädjeämnen och känna en djup tacksamhet över det jag haft så länge och eventuellt det lilla jag har kvar.

Idag…

Idag skriker hela min kropp, hela min själ, hela mitt medvetande ett stort NEJ!!!! NEEEEEEEEEJ! Är det ingen som hör mig vråla?

är det ingen som ser tårarna som hotar att dränka mig?

Jag VILL inte, jag förstår inte. Jag kan inte gå vidare! Hur många gånger har jag sagt de orden? Har någon, någonsin lyssnat?

Men nej… ingen ser. Ingen får se för livet går vidare, obönhörligen, i detta nu.


BloggRegistret.se

söndag, september 23

Kort summering av helgen

Det är strax dags för mig att gå och lägga mig. Helgen är över och den har bjudit på en hel del trevligheter och nästan lika mycket ledsamheter.

Barnen har varit här och det hör helt och hållet till den första kategorin. De har alltid nära till skratt och bus och deras sorglösa inställning till livet smittar av sig allt som oftast. Dagar som denna förundras jag nästan oupphörligt över det faktum att jag fått detta oerhörda privilegium att få delta i deras liv. De, tillsammans med C, får mig att känna mig som om jag hörde hemma här. Med dem. Som om jag vore en helt naturlig del i deras liv. För dem verkar det vara självklart. För mig… är det fortfarande en gåva.

Det är också en märklig och ganska fantastisk känsla att se den man jag älskar förvandlas till just precis en sådan far som alla barn borde ha. Att gång efter gång märka kärleken mellan honom och barnen, att se dem tillsammans, både när det är gräl och tandagnissel och när allt funkar som det ska är… också något som får mig att känna mig så djupt tacksam över att jag får vara här.

Samtidigt… har det funnits ledsamheter också. Men bara inom mig.

Vi åkte bara en kort sväng till mina föräldrar och allt var precis så bra som det kan vara med tanke på hur min mamma varit den senaste tiden. Vi stannade inte länge utan skyllde på att barnen skulle hem igen. Vilket iof var sant... Så med andra ord, ingen annan än jag själv har gjort mig ledsen och besviken denna helg. Det gör ont att inse verkligheten...

Nu ska jag önska er alla en skön afton, en god natt och riktigt trevliga drömmar.

BloggRegistret.se

Karriärmöjligheter

Idag finns en läsvärd artikel i E24.se som handlar om människor med olika funktionshinder som gjort karriär. Jag är härmed bevisad om att jag hade fel i mitt tidigare inlägg och samtidigt, tyvärr, också om att jag i viss mån hade rätt.

Det tycks mig som om människor med funktionshinder behöver ha bra mycket större vilja, kompetens och TUR för att lyckas än människor utan. Men det är bara en trött tanke idag från en trött Ella. Kanske ska jag utveckla den imorgon, eller så kan någon göra det åt mig?

BloggRegistret.se

God morgon

Det blev en väldigt full dag igår med besök, barn och utflykt. Trevlig. Men tröttsamt. Jag vet inte varför men det känns som om det är svårare att hitta orken nu än det var förr. Det räcker inte att vila på fredag kväll efter en stressig vecka, det krävs lugn och ro även på helgen för att jag ska känna mig i form.

Idag ska vi bara åka till mina föräldrar på eftermiddagen. På ett sätt är det lite jobbigare än gårdagen var men det kan ju bli bra också samtidigt så jag ska inte klaga på det också här och nu.

Istället ska jag önska er alla en solig och glad söndag!
Ikväll kanske jag orkar ta mig runt på min kära bloggrunda, jag saknar er alla.

BloggRegistret.se

fredag, september 21

Rörig fredag

Phu vilken dag jag har haft! Det har varit så rörigt att jag knappt vet vad jag heter fortfarande.

Först lade min dator på jobbet av, dvs Nisse gick i strejk och då är det inte helt enkelt att sköta sitt jobb kan jag meddela. Givetvis ringde det som aldrig förr och alla ville veta sådant som jag inte kunde ta reda på. Dessutom så missade jag självklart ett möte som jag sedan fick springa till när de ringde efter mig vilket resulterade i ett antal smärtsamma möten samt diverse andra problem. Medan jag var iväg på mötet var vår datortekniker och gjorde en omsinstallation av hela datorn och efter det var inget sig likt…

När jag kom hem var jag sådär supertrött som bara jag kan bli och inte hjälpte det att C dök upp med barnen fem minuter efter jag kom innanför dörren för han blev givetvis sur över att jag jobbat så länge och var så trött… Och jag kan förstå honom… för jag är definitivt inte social efter en sådan här dag.

Men imorgon är en annan dag.

Då kommer C:s föräldrar hit och det ska bli trevligt. Vi hoppas på bra väder så vi kan göra en liten utflykt. På söndag åker vi till mina föräldrar och det kanske också blir trevligt.

Nu däremot är det dags att dippa i soffan som Elisabeth säger.

God natt alla vänner, jag önskar er alla en supertrevlig helg!


BloggRegistret.se
Förresten... den där *pekar uppåt* kan man klicka på...

torsdag, september 20

Tjejsnack - karriär

Vilket yrke har du och varför valde du just det?
Just nu är jag projektledare för ett kommunövergripande projekt som handlar om tillgänglighet grovt förenklat. I vanliga fall är jag administrativ chef. Fast jag skulle egentligen kanske skriva att jag hoppas att jag är det, att jag kan gå tillbaka till mitt gamla jobb när det här projektet är över vid årets slut.

Mitt ordinarie jobb vet jag egentligen inte om jag valde. Jag pluggade en massa olika saker för att jag inte kunde bestämma mig och sedan råkade jag bara se den här annonsen och av någon underlig anledning fick jag jobbet. Men som vissa av er vet, så var det otroligt nära att jag blev något helt annat. Tillagas kanske bör att det inte var C som anställde mig.

Trivs du med ditt yrkesval/att du inte valde alls? Varför/varför inte?
Jag valde ju inte egentligen. Eller så gjorde jag det. Hade jag valt alternativet och blivit delägare i fotoateljén som jag hade tänkt så hade mitt liv sett helt annorlunda ut och förmodligen inte till det bättre. Jag skulle med största sannolikhet aldrig träffat C, kanske vara ensam, och dessutom arbetslös. Inte för att ateljén inte går väldigt bra idag utan för att jag är som jag är.

Trivs du på din nuvarande arbetsplats/med dina nuvarande arbetsuppgifter, eller vad du än gör? Motivera!
Jag trivs absolut med min nuvarande arbetsplats. Jag har fantastiskt bra arbetskamrater, arbetsuppgifter som är både självständiga och utmanande och det gäller för både det tillfälliga jobbet och det ordinarie. Jag har också turen att jobba på en arbetsplats där de allra flesta accepterar min synskada och försöker underlätta för mig och framför allt tar för givet att jag klarar av mitt arbete trots det.

Vilket yrke drömde du om att ha när du var liten? Varför just det?

Jag hade många drömyrken, läkare var ett men då var jag väldigt liten. Senare ville jag bli konstnär eller åtminstone teckningslärare, eller kanske driva en hobbyateljé/butik där jag skulle renovera gamla möbler, måla, arrangera blommor, sälja gamla loppisfynd och annat skräp. Det sista hade jag som dröm rätt länge. Jag vet inte om jag någonsin egentligen slutade att fantisera om den där butiken.

Har du möjlighet att göra karriär/vidareutbilda dig inom ditt yrke, och är det viktig för dig att kunna göra det? Varför/varför inte?
Jag tror att man alltid kan utvecklas i sitt yrke och bör sträva efter att göra det. Om det är genom egna studier eller genom kurser är inte viktigt. Bara man inte stannar på en plats och tror att man är färdiglärd.

Just nu kanske livet handlar mer om att lära mig att klara av det yrke jag har och använda de kunskaper jag redan har fast på ett annat sätt. Det är mitt kompetensutvecklingsmål för ett tag framåt.

Att göra karriär… I livet före var det viktigt. Väldigt viktigt. Jag ville absolut inte fastna på en plats, jag ville vidare. Vart vet jag inte riktigt nu längre. Att göra karriär handlar ju inte alltid om att komma till en högre post, ibland handlar det om att våga byta yrke, arbetsplats och inriktning. I livet före var jag nog redo att ta det steget väldigt snart.

Tyvärr tror jag att det är svårt, näst intill omöjligt att göra karriär när man har ett funktionshinder. Även om alla säger att man ska ha lika möjligheter på arbetsplatsen så länge man klarar av sitt jobb så tror jag ändå att det finns ett slags glastak för dem som har ett funktionshinder. Samhället, arbetsgivare och kolleger har svårare att förstå att en person med en synskada kan klara av ett arbete lika bra som en utan. Ett funktionshinder innebär för många utomstående också ett likhetstecken med "mindre kvalificerad". Tyvärr är nog den krassa verkligheten den att om jag skulle söka en högre tjänst så skulle jag inte ens komma på intervju om jag talade om att jag har en synskada och använder vit käpp. Och det skulle gälla även en lägre och mindre kvalificerad tjänst. Min enda chans till ett nytt jobb är att först visa vad jag går för och då kanske…


Till tjejsnack

BloggRegistret.se

onsdag, september 19

Mina kommentarer

Igår fick jag en kommentar i min gästbok från en person som jag inte känner men som verkar vara just precis en sådan underbar, äkta och vänlig människa som alla mina bloggvänner är. Varje dag förundras jag över att det finns så mycket omtanke, vänskap och godhet ute i cyberrymden som lilla jag får ta del av.

Jag ägnar större delen av min blogg åt att svära ve och förbannelse över min sjukdom och ömka mig själv och ändå har jag vänner som oförtröttligt stöttar och uppmuntrar. Ibland undrar jag hur jag någonsin ska kunna återgälda allt detta, och vad jag har gjort för att förtjäna allt jag får.

Det sorgliga är att den senaste tiden så har jag i princip ägnat mig åt att ta emot utan att ge så särskilt mycket. Jag har visserligen besökt mina bloggvänner men mina kommentarer har varit glesa. Jag tänker inte urskulda mig. Jag har ingen ursäkt, förutom de gånger som jag faktiskt inte ser spamskydden och inte heller har min älskling i närheten för att hjälpa.

Sanningen är den att jag blivit lat. Eller bekväm. Eller så… har jag bara förlorat tålamodet och orkar inte kämpa med att hitta kommentarsfunktionen, skriva en massa och sedan upptäcka att mina kommentarer ändå försvinner ut i cyberrymden för att jag missat något. Jag har nog förlorat orken både fysiskt och psykiskt för varje gång mina kommentarer försvinner eller jag misslyckas med att fylla i rätt tecken i spamskyddet så blir det en tagg i mitt självförtroende som inte är så stort från början. Det blir ytterligare en påminnelse på min egen oförmåga. På att jag är trasig, skadad... fel.

Ibland finns det andra orsaker till att jag lämnar mina bloggvänner utan att skriva en kommentar. Ibland gör det bara för ont, för nära, för känslomässigt. Att finna de rätta orden kräver för mycket styrka, en styrka som jag måste spara för att det ska räcka till för det som är absolut nödvändigt just nu.

När jag skriver detta så är det inte för att jag vill ha medlidande. Jag vill inte heller att du ska skriva att det inte är nödvändigt att kommentera eller något i den stilen, jag vill bara helt enkelt ge en ärlig förklaring till varför mina kommentarer blir färre och färre.

Kram till er alla, mina bloggvänner som är värda mer än ord kan säga!

BloggRegistret.se

Trött, tröttare, tröttast

Idag har jag haft så mycket att göra att jag inte ens hunnit skriva här. Och det vill inte säga lite för… ja, du känner ju mig, jag skriver ju ett antal gånger varje dag. Dagen har varit fylld av jobb, möten, mail, telefoner och allt annat som hör till. Och jo… trött är jag men det vet du ju.

Jag är ganska trött på att vara trött. Är det ingen som kan tala om när jag ska anpassa mig och sluta vara trött jämnt och ständigt?

Nu har jag vilat, blivit serverad god mat och ompysslad. C har lite jobb att göra, vilket jag ogillar starkt för jag anser inte att han ska ta hem jobb om inte jag får det men å andra sidan får jag lite tid framför datorn också utan att han blir sur… Fast okej, jag ska vara ärlig och säga att han sällan blir sur över mitt bloggande egentligen.

Det kan tyckas orättvist att han ska behöva serva mig när han jobbar längre än jag och ingen håller med mer än jag men tyvärr är det så vissa dagar. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta längre. Det är fruktansvärt frustrerande. Dessutom så är det extremt mycket på jobbet nu och jag skulle verkligen behöva arbeta mer tid för att hinna med utan att stressa men gör jag det så gör jag inget annat än arbetar och sover och det tycker inte jag riktigt är meningen med livet. Jag vet inte riktigt hur jag ska komma runt problemet för hur jag än organiserar om, effektiviserar och försöker få avlastning så kvarstår alltid samma faktum. Det är förbannat tidskrävande och opraktiskt att inte kunna läsa.

Nå ja… jag kanske vänjer mig en dag?

BloggRegistret.se

tisdag, september 18

Hänsyn?

Det blev en promenad till jobbet idag. Utan sällskap. Men jag kom fram till jobbet ändå, även om jag nästan blev överkörd av ett gäng cyklande ungdomar som svor ve och förbannelse över mig. Det var faktiskt lite kusligt om jag ska erkänna. Jag hörde dem inte för jag var mest koncentrerad på att höra ljuden från bilarna på vägen jag skulle korsa och cyklisterna kom från höger. Nu gick det ju som sagt bra den här gången men jag vet inte… det är ju märkligt att det går mängder av morgnar utan minsta problem, utan att jag ens träffar någon, och så blir det två morgnar i rad då det bara nätt och jämt går bra…

Det är inte utan att jag börjar att fundera… Jag vill inte tro att jag inte ska gå för det är lite av en frihet för mig att kunna göra det men samtidigt så… Den här gången var det inte läskigt att bli nästan överkörd, utan mer… inställningen cyklisterna hade. Ingen som helst hänsyn över huvudtaget.

Det där är något man ser mer och mer i samhället, eller inbillar jag mig? Att människor inte respekterar varandra och visar hänsyn. Både i stort och smått. Att barn och ungdomar inte visar respekt tyder kanske mest på att jag börjar bli gammal, men samtidigt tycker jag att det finns gränser. Å andra sidan vad föregår vi vuxna med för exempel egentligen? Ta den här konstnären som nu är dödshotad för sina teckningar på profeten Muhammed. Visserligen har vi tryck och yttrandefrihet men visar inte det på en ganska stor respektlöshet när man envisas med att avbilda en annan religions heliga profet med vetskapen att människor som bekänner sig till den tron inte uppskattar det och ser det som en kränkning? Måste man envisas med att trampa på andra?

Visst tycker jag att man ska få säga, skriva och rita vad man vill men… om jag vore djupt troende kristen skulle jag förmodligen bli aningens upprörd om Jesus avbildades som en rondellhund. Jag skulle bli upprörd om JAG blev avbildad som rondellhund! Sedan kan man ju alltid diskutera hur rätt det är att hota i religionens namn eller ännu värre, utkämpa krig. Liksom man kan undra om islamer respekterar kristna... Men det är en annan fråga…

Oj, vilken utsvävning jag gjorde, och jag som inte ens är speciellt engagerad i just det här ämnet… även om jag kan tycka att mitt motto är att leva och låta leva vilket för mig innebär att jag visar viss respekt för andras trosåskådning, kultur, handikapp, mm och förväntar mig det samma tillbaka…

BloggRegistret.se

måndag, september 17

Måndag morgon

Det blev en ny dag. Vädermässigt nästan lika grå som gårdagen. Än så länge känns det däremot inte riktigt lika jobbigt känslomässigt. Jag hoppas att jag kan behålla känslan av den sköna helgen ett tag till.

Det var meningen att jag skulle skrivit en rad innan vi åkte iväg men när jag skulle in och göra det på de tre minuter C stod ut med att vänta så fick jag givetvis inte med mig tekniken. Helgens utflykt var inte precis planerad utan bara råkade bli. C:s goda vänner ringde och undrade om inte vi ville åka ut till deras stuga, den som vi har lånat förr, eftersom ändå ingen skulle vara där i helgen. C tackade ja utan att ens höra med mig och sedan var det brådis att komma iväg tyckte han.

Vilket kanske var lika bra det för hade jag fått tänka efter så hade jag säkert låtit mitt humör bestämma och så hade vi inte kommit iväg… eller kommit iväg efter diverse argument och gräl.

Idag åkte jag med C till jobbet. Jag tror faktiskt att jag ska göra det lite oftare. Det är visserligen inte så lång bilresa och jag gillar verkligen mina morgonpromenader men samtidigt kan det ju också vara skönt att vara på jobbet tidigt några dagar och sluta tidigare. Jag vet att risken finns att jag jobbar lika länge som vanligt, men då kommer C säkert inte låta mig åka med å andra sidan. Nå ja, vi provar får vi se.

Igår kväll hann jag inte hälsa på hos alla. Jag var helt enkelt för trött och gjorde lite som Elisabeth, dippade i soffan med C istället. Ganska skönt det med. Jag ska försöka hinna idag istället.

Nu önskar jag alla en riktigt skön måndag.

BloggRegistret.se

söndag, september 16

Jo då jag lever

Jag försvann lite. Har ni saknat mig?

Hm… tänkte väl det. Alla har njutit av helgen utan att ens lägga märke till min frånvaro. .. utom några få förstås…

Nej, Maria, jag har inte dansat salsa... fast… tja… det beror förstås på vad man lägger i orden.

Vart jag tog vägen? Till en öde och enslig plats, ensam med min älskling utan en enda tanke på vardagens gråa ledsamheter och samtidigt massor med prat, tårar, skratt, sorg och glädje. Precis vad min själ behövde. Precis vad vårt förhållande behövde.

Jag kan inte påstå att jag nu plötsligt mår bra och livet leker medan jag sjunger och dansar mig fram, men det känns ändå som en aning frid, lite mindre magont, lite mer… tålamod och tillförsikt. Det känns fortfarande som om jag är i ett djupt avgrund och knappt ser ljuset men… just nu känns det lite som att jag FÅR vara där, det gör inget, jag måste inte låtsas och jag måste inte må bättre än jag gör. Det får ta tid…

Jag tror att det var Dubbelörnen som skrev något i stil med att sorgen aldrig försvinner, man bara lär sig att leva med den. Jag börjar inse att hon har rätt. Jag kommer aldrig att sluta sörja men kanske jag kan lära mig att leva med den. Inte än… men någon gång i framtiden. Jag kan inte påstå att jag kommit närmare att lära mig i helgen, men… kanske någon slags föraning om att det kommer en sådan framtid någon gång.

Nu ska jag försöka gå runt och hälsa så många jag bara orkar och hinner.

BloggRegistret.se

fredag, september 14

Små eller stora hål

Idag skiner solen hos oss och jag har just haft en trevlig morgonpromenad hit, fast den här gången helt ensam. Idag lyckades vi inte tima in varandra och det är ganska bra det med för på det viset blir det inget tvång för någon av oss. Hur trevligt det än är med sällskap är det också rätt skönt med lite lugn för tankarna. Och för koncentrationen också förstås… och den behövdes idag för av någon anledning så korsade jag en gata där jag inte brukar och gick på andra sidan än där jag brukar går. Gissa om jag blev förvånad när jag upptäckte att halva trottoaren var avspärrad och uppgrävd? Det gick ju bra, jag blev mest överraskad men tanken på hur det kunde ha gått om jag inte hade sett något alls var inte speciellt lockande. Dessutom tycker jag inte att det var någon vettig avspärrning heller och det var ett stooort hål att ramla ned i… I alla fall kändes det så när jag tittade ner (men å andra sidan är jag inte så bra på att bedöma avstånd längre).

Sådana här saker skrämmer mig riktigt ordentligt. Det blir liksom en närkontakt med framtiden och alla utmaningar som den kanske kommer att bjuda på. När jag hamnar i de tankebanorna är det svårt att komma ihåg att jag inte är där än och kanske , kanske inte kommer så långt heller…

Idag ska jag försöka sluta tidigt. Det känns i hela kroppen att jag varit igång extra mycket den här veckan, det har ju blivit ett antal långa dagar och mängder med möten, inget av det är bra för mig numera och efter ett tag så är det inte bara psykiskt tröttsamt utan även fysiskt för att jag är på helspänn hela tiden. Det ska alltså bli skönt med helg. Fast det är jag nog inte ensam om att tycka misstänker jag.

Nu önskar jag alla en riktigt bra dag.
BloggRegistret.se

torsdag, september 13

Bloggpris!

Jag har fått ”Bloggpriset”!!!
En gång till! Det är inte utan att jag går med näsan i vädret lite, vilket är ganska svårt för jag ser liksom än mindre av omvärlden då.

Det är underbara Elisabeth som har givit mig denna fina utmärkelse och jag niger och tackar och rodnar och blir alldeles tårögd. Så här fint skrev hon:


”Du förmedlar ibland med ruskig insikt de rädslor, tankar och funderingar som jag också har, och du vågar sätta pennan på de tankar som jag tänker, men det är du som skriver! Med ärlighet och ödmjukhet så balanserar du livets sorger i din blogg, och samtidigt har du både omtanke och värme som du lämnar i dina kommentarer hos mig! Som bär mig vidare...”

För dig som inte är bekant med Elisabeth och hennes blogg kan jag berätta att det är en av de starkaste, varmaste och vackraste människorna jag känner. Det hon gör för sin älskade man och sin familj är långt långt mer än någon kan förstå. Hennes kärlek och tålamod är beundransvärd och jag fylls av en helt otrolig respekt för henne var gång jag läser om det hon just nu går igenom. Men inte nog med det. Hon lyckas dessutom alltid finna ord för att trösta och ge till andra bloggvänner och till mig. Så jag skulle vilja säga att hennes motivering säger mer om henne än om mig själv.

Tusen tack min vän!

Förra gången jag fick detta fina pris gav jag det till alla mina bloggvänner, för ni är alla värda så mycket mer för mig än ord kan uttrycka. Jag gör likadant igen, för jag vill inte riskera att missa någon om jag räknar upp alla.

BloggRegistret.se

Vård på lika villkor?

I morse började jag dagen med att reta upp mig, bli arg, ledsen och grymt besviken. Jag läste i Svd om Kalle Dejemyr som har en ovanlig sjukdom och vars behandling kostar 10 miljoner om året. 10 miljoner som Karolinska inte anser vara värt att investera i att rädda hans liv.

Jag kunde inte skriva då men hade jag kunnat så hade det inte blivit ett vänligt inlägg. Då hade jag nog kallat vårt samhälle för ociviliserat, och totalt sinnesrubbat. Att inte ge Kalle behandling är detsamma som mord och i så fall kan vi lika gärna införa dödsstraffet för det är ju vad Karolinska sysslar med. Ett dödsstraff som drabbar en oskyldig person.

Då hade jag nog också skrivit om hur vansinnigt det är att mörda en människa för att fler ska få vård. För visst ville jag ha min operation men om det var till priset av en annan människas liv så är det tveksamt om jag ens vill leva i detta samhälle för vid vilken summa kommer gränsen att dras nästa gång? För vem kommer vården vara förunnad och vilka sjukdomar ska vi bota?

Nu i eftermiddag läste jag dock artikeln om att Kalle får sin vård, Landstinget betalar och jag insåg hur lättlurad jag var. Eller så är jag möjligen naiv men jag inbillar mig, så här efteråt, att det egentligen aldrig var någon fara för Kalles livskvalitet och liv, det hela var ett sätt att ställa en dum och korkad regel på sin spets. I alla fall hoppas jag att det är så. Och då kan min tro till den svenska civilisationen återställas…


Men…

Sanningen är den att detta inte är en helt enkel fråga. Kalle fick sin dyrbara vård. Ett liv har räddats och jag är nästan lika glad som Kalles egna anhöriga. Faktum kvarstår dock. Varje dag görs prioriteringar i vården. Kostnader ställs mot vinster och vård och livskvalitet erbjuds mot ekonomins krassa bakgrund. Människor står i vårdköer som ibland drar ut i det absurda och när man väl får vård är det för sent… om man inte orkar bråka om det man har rätt till. I dagens Sverige måste man vara frisk för att få vård och den som inte kan prata för sig själv, eller har en anhörig som kan det får finna sig i att vara utan vård.

Kommuner snålar med att ge människor som har funktionsnedsättningar av olika slag den hjälp de behöver. Anne-Maj, en bloggvän till mig skriver till exempel ofta hur hon inte alltid får teckenspråkstolk för att det helt enkelt inte finns några. Anne-Maj lever med dövblindhet och är, om jag förstår det rätt, beroende av att få en ledsagare och tolk, ändå nekas hon.

Det verkar som om vårt samhälle har svårt att låta bli att ge den rätta medicinska vården utan att beslutsfattare genast inser att det vore oetiskt och omoraliskt och kanske framför allt dålig politik, men när det gäller att vara human och erbjuda livskvalitet på lika villkor är det fritt fram att tumma på regler, besluta utan att bry sig om konsekvenser och framför allt utan minsta förmåga till inlevelse. Den krassa verkligheten verkar vara den att människor med funktionshinder ofta är hänvisade till släktingars och närståendes hjälp och fungerar inte det nätverket så kan de inte räkna med ett liv som kan jämföras med människor som inte har ett funktionshinder.

Så jag undrar… precis som jag gjorde i morses. Var är civilisationen? Rättvisan? Var är den där Sverige som så många fortfarande skryter om, där man ligger i topp bland världens länder när det gäller vård, omsorg och skola?

BloggRegistret.se

onsdag, september 12

Promenadgubbe

Den här dagen försvann i ett virrvarr av ändlösa möten och trista, långa telefonsamtal. Jag har knappt hunnit dra efter andan idag. På ett sätt är det ganska skönt för det blir ingen tid över till självmedlidande. På ett annat sätt så är det… fruktansvärt tröttsamt. Undrar just när jag ska orka en hel dag utan att klaga på just det…

I morse fick jag sällskap av min nya bekant. Det visade sig att ”gubben” inte alls är en gubbe, han är bara 53 år. Knappast vad jag skulle kalla gubbe. Jag var tvungen att fråga för nyfikenheten tog över hand. Han å sin sida var ganska frågvis han med, fast på ett väldigt trevligt sätt. Vissa människor har en helt enastående fingertoppskänsla för var de ska dra gränsen. Jag gillar sådana människor. Vi hade lika trevlig promenad idag som sist. Mitt enda klagomål… eller kanske snarare det enda pinsamma som inträffade var att jag insåg mina begränsningar. Inte ens i Byhålan klarar jag av att föra ett något sånär vuxet samtal och samtidigt hålla koll på var jag är. Snacka om total avsaknad av simultanförmåga! När vi kommit halvvägs ungefär så var jag helt säker på att det var dags att svänga till höger, och gick rakt på min promenadvän. Sedan insåg jag att jag inte visste var jag var. Piiinsamt… Eller kunde ha blivit om han inte hade tyckt det var vansinnigt roligt och skämtat bort det genom att börja prata om karta och kompass… eller möjligen gps…

Jag gillar ”gubben”. Helt klart. Han har en väldigt sund och nykter syn på mig och han är inte rädd för att fråga heller.

Däremot så är inte C helt lycklig. Inte över promenadgubben utan över något helt annat. Jag misstänker att om jag fortsätter att envisas med att strunta i att lyssna på honom så kommer det att komma ett långt inlägg om det i hans blogg. Jag kan meddela redan nu att jag inte kommer läsa några kommentarer där. Det orkar jag bara inte. Jag vet vad han tycker att jag ska göra och jag vet varför jag inte gör det. Så älskling. Sluta.

Visst ja…
Det var en sak jag har glömt mitt i allt självmedlidande jag ägnat mig åt den sista tiden. Jag glömde ju berätta att jag nu efter operationen faktisk klarar av att urskilja spamfiltret på blogg.se! Yippie! Ibland ska tilläggas. Det brukar funka efter en sisådär fyra – fem försök… Men det är ju bättre än inget. Jag kom på det för Gisan frågade.

Nu ska jag med största sannolikhet fortsätta med det jag är så bra på… sova eller vila för det känns som bommull i huvudet efter den här dagen.

BloggRegistret.se

tisdag, september 11

Tjejsnack

Tjejsnack handlar idag om Internet. Sådär inspirerande frågor men varför inte...

Hur länge har du surfat runt/funnits på Internet med en egen sida?
Jag har surfat runt från första dagen vi fick Internet på jobbet, vilket är… länge sedan.
Egen websida gjorde jag för cirka 6-7 år sedan. Den finns tyvärr inte kvar längre för jag har inte betalat räkningarna för webhotell och domännamn… Och vad ska jag med den till… Men jag har ju min blogg och snart fyller den ett år.

Vilken/vilka webläsare använder du?
Firefox eller IE

Vilken typ av sidor besöker du oftast, vilka är dina favoriter?
Svd, Dn och mina bloggvänner, ingen nämnd, ingen glömd.

Hur ofta kollar du dina mail/din gästbok etc?
Alldeles för ofta!

Finns du på någon community eller något forum, vilken/vilka? Om inte, varför?
Nej. För mig känns bloggen som alldeles tillräcklig som community.

BloggRegistret.se

Dagens lunch

Jag har just kommit tillbaka efter lunch med en barndomsväninna. De senaste åren har vi inte träffats speciellt ofta men ändå så har hon varit en av de där vännerna man alltid genast hittar tillbaka till. Våra sporadiska träffar har alltid varit mysiga och när vi skilts åt har det alltid varit en sådan där varm och skön känsla mellan oss som man bara har för riktigt gamla och uppriktiga vänner...

Det här med vänskap är svårt numera.

Jag har inbillat mig att mina riktiga vänner kommer att finnas kvar även när min syn inte finns längre. Jag har inbillat mig att de inte kommer låta en sådan sak spela roll... Jag har nog någonstans trott att de som inte kan acceptera mig som jag är aldrig varit riktiga vänner men... Jag kanske har fel...

Hon var en riktig vän, det var jag säker på och ändå... Det sista halvåret har våra träffar blivit mer och mer sällsynta och varje gång har det känts... Konstigt mellan oss... Som om det plötsligt finns en mur mellan oss som hindrar samtalet och sätter upp barriärer för vad som kan och får sägas.

Och jag vet exakt vad den muren utgörs av.

Jag vet med säkerhet att den här vännen var en riktig vän så min teori om riktiga vänner klarar av att hantera min sjukdom kanske inte stämmer. Det kanske mer handlar om att... Det finns människor, som hur gärna de än vill, inte klarar av att umgås med människor som... Förändrats... Som har andra förutsättningar och behov. Det kanske är så att hennes rädsla för det jag är, för mitt liv, är större än vår vänskap... Trots att hon verkligen gör sitt bästa för att det inte ska vara så och inte märkas.

Det är inte första gången jag känner så här efter jag träffat henne (och vissa andra vänner), de första gångerna kände jag mig dubbelt dum för att jag ens hade de här känslorna men nu... Nu är jag säker på att jag inte inbillar mig. Risken finns ju annars att jag gör det, speciellt nu när jag mår sämre än jag brukar.

Jag tycker om min barndomsväninna, men jag inser att de här lunchträffarna vi har... De är inte något som hon ser fram emot. Det är inget hon gör för att hon vill utan för att hon känner sig tvungen. Jag å andra sidan... Har inte behov av hennes eller någon annans tvångsmässiga medlidande. Då är det bättre att säga upp bekantskapen för den gagnar ingen av oss... Men... Det är smärtsamt att inse det.

Det här... Att erkänna och acceptera att det finns människor som inte längre vill veta av mig för att jag har en sjukdom, ett funktionshinder, gör mig ledsen. Det blir ännu en förlust. Ännu ett sätt för mig att inse att jag inte duger, att jag är skadad... Bortsorterad. Även om det bara är en känsla och alla kommer att skriva att det inte är så... Men till viss del är det ju just så... Den krassa verkligheten är att den som inte är hel, inte är stöpt i samma mall som alla andra är skadad, handikappad, funktionshindrad. Samhället och människorna i den ser skillnaderna och behoven, inte likheterna och möjligheterna... Och nu... Ska jag inte fortsätta på det här ämnet för det blir alldeles för långt. Det förtjänar ett eget kapitel...

BloggRegistret.se

Att tända ett ljus

Idag skriver vi den 11 september. Det är sex år sedan attentaten i USA och fyra år sedan Anna Lind dog. Det är inte utan att dagens datum känns lite ödesmättad. Jag kommer exakt ihåg vad jag gjorde den här dagen för sex år sedan. Gör du? Däremot har jag inte något klart minne av vad jag gjorde för fyra år sedan. Det finns andra dagar som etsat sig fast i minnet betydligt klarare sedan dess. Det är väl så med minnen, gamla ersätts av nya, allt eftersom de nya blir viktigare och större.

Idag när jag vaknade var det mörkt ute och nu menar jag inte bara grådassigt utan nattmörkt. Jag vaknar nästan alltid vid exakt samma tid, alldeles oavsett vad klockan är ställd på och det gjorde jag idag med. Jag förstår inte hur det kan skilja så mycket på en enda dag? Jag kan inte påstå att mitt magonda blev bättre av morgonmörkret, tvärt om. Jag vet, jag tjatar om detta men... jag verkligen avskyr den tid som kommer nu, detta ständiga mörker, solen dold bakom tunga moln, regn, rusk, kyla... och... mörker som inte ens lättar under dagen.

Jag vet, man ska inte förbanna mörkret utan tända ett ljus. I mitt fall skulle det innebära att jag börjar lära mig att leva med mörkret och anpassar mig till det. Problemet är bara att jag inte ens vet vad det är jag ska lära mig för att anpassa mig... Jag vet att det finns människor som tar sig från punkt a till b trots att de inte ser så jag antar att det ska gå och att det går att lära sig... samtidigt undrar jag... jag menar... hur mycket SKA man kunna klara? Utan hjälp? Vilka krav ska jag ha på mig själv? Och om jag inte fixar en sak, är jag då... lat? Dum? Ovillig att lära mig? Eller är det jag som har för höga krav på mig själv?

Jag menar... helst skulle jag vilja att allt var som förut, att allt var möjligt och innerst inne finns det också en röst att som säger att det är så, det handlar bara om att lära om sig och hitta nya sätt... och om jag inte kan lära mig så är det fel på mig. Samtidigt så finns en annan del som säger att... det kanske inte är så... Hur gärna jag än vill... Det kanske finns gränser. Det kanske finns sådant som ÄR omöjligt... Och samtidigt igen, så finns en tredje röst som envisas med att inte ens kännas vid de nya förutsättningarna, inte erkänna problemet utan bara sticka huvudet under sanden och utveckla en alldeles fantastisk förmåga att ständigt undvika allt och alla situationer där problem uppstår...

Jag önskar någon kunde ge mig ett facit, någon slags... studiehandledning med klara mål och tydliga, punktliga tider och inte bara säga att det är individuellt. Jag vill veta när, hur och hur mycket. Exakt. Inte bara på ett ungefär. Jag vill... inte gå vägen, jag vill vara framme vid målet och veta hur det blev. Samtidigt som jag bara vill fly... glömma att jag behöver och gömma mig under täcket. För gott... Eller tills jag ser igen... Vilket kommer att inträffa i mitt nästa liv... om jag har tur...

BloggRegistret.se

måndag, september 10

Fantastiska människor!

Ja… Alltså…

Jag måste bara säga en sak.

Ni är helt otroliga! Underbara! Fantastiska!

Varendaste en av er som lämnar kommentarer.

Vad har jag gjort för att förtjäna så vackra människor som bloggvänner?


För ett tag sedan fick jag en utmärkelse av Annelie:

"The 'Power of Schmooze Award' is The Award for bloggers who effortlessly weave their way in and out of the blogosphere, leaving friendly trails and smiles, happily making new friends along the way. They don't limit their visits to only the rich and successful, but spend some time to say hello to new blogs as well. They are the ones who engage others in meaningful conversations, refusing to let it end at a mere hello - all the while fostering a sense of closeness and friendship".

Härmed (fuskar jag) och utnämner er alla till Schmooze, för ni som lämnar kommentarer, vare sig det är varje dag eller en gång i månaden, är alla en Schmoozie för mig och jag kan inte förstå vilken tur jag har som har er!

...och hur otroligt begåvad jag var som började blogga så att jag fick chansen att lära känna er... ,)

BloggRegistret.se

Halva måndagen

Sådär, nu är både syncentral och vårdcentral avklarade och jag överlevde. C följde med mig. I vanliga fall brukar jag gå själv till båda ställena och jag hade kunnat göra det idag med, både fysiskt och psykiskt, men därmed inte sagt att jag inte tyckte det kändes ganska tryggt att ha honom med.

Det enda jag inte gillar i det hela är att det samtidigt känns lite som om... Som om han tror att jag inte klarar av det själv... att han behandlar mig liksom... som om jag vore en svag och ömtålig liten porslinsdocka som behöver skyddas och daltas med... Så vill jag absolut inte att han ska känna... Så vill jag inte att det ska vara... Så illa är det inte.

Svår balansgång det där... jag vet... jag är inte lätt att leva med.

I morse när jag gick till jobbet fick jag sällskap. Det var en äldre (tror jag) man som jag inte egentligen känner alls men tydligen "kände" han mig. Han bor i något av husen lite längre bort i vårt område. Han liksom mötte upp mig när jag kom ut på gatan utanför huset. Han hälsade och gjorde precis så som jag önskar att alla gjorde, förklarade vem han var, var han bodde, att han brukade se mig gå antingen före eller efter honom för vi jobbar åt samma håll. Han sa att han hade undrat om jag kanske var sjuk i förra veckan för han hade inte sett mig på ett tag.

Han var verkligen trevlig och lagom pratig, lagom hjälpsam och alldeles lagom nyfiken. Vi kom överens om att försöka tima in varandra fler morgnar. Det låter kanske lite själviskt men det vore verkligen perfekt om vi kunde göra det för det skulle underlätta för mig senare, när det blir mörkt på morgnarna... Jag gissar att han kanske inte har något emot att låna ut en arm till mig när vi ändå ska åt samma håll. Hoppas jag...

Vi får väl se, det kanske inte går att tima in varandra och jag vill absolut inte tvinga mig på honom.

Ett tag trodde jag nästan att det var något C hade lurat ihop men C hade ingen aning om vem "gubben" var. Påstår han. Nå ja, det spelar ingen roll egentligen... jag sväljer gärna min stolthet så länge jag får behålla mina morgonpromenader.

Det där är svårt tycker jag.
Människor hjälper gärna till och handlar det om småsaker och engångsföreteelser har jag inte så svårt längre att be om hjälp men... Om det är något som ska ske på regelbunden basis däremot så känns det väldigt konstigt. Jag vill inte gärna att någon ska känna sig tvingad att göra något... Något som de helst slipper... Och det gäller fortfarande alla jag känner...

BloggRegistret.se

Godmorgon

Här hos oss vaknade vi till en dimmig och gråmulen dag. Nu kan man verkligen inte förneka att hösten är här (ursäkta jag tjatar lite om hösten, men den skrämmer mig som sagt var).

Idag har jag planerat att jobba som vanligt, det kan vara bra att komma tillbaka till vardagsrutinerna och koncentrera sig på annat än knäppa tankar och känslor. Däremot ska jag försöka att hålla mig till de timmar jag ska jobba och inte fler så att det inte blir som i fredags. Dessutom ska jag till vårdcentralen för en kontroll och till syncentralen så jag gissar att det blir fullt upp idag med.

Nu vill jag önska alla en riktigt skön måndag.

BloggRegistret.se

söndag, september 9

Natti natti

Smyger bara in och önskar alla kvällspigga en god natt, skön sömn och vackra drömmar.

Själv är jag i det närmaste utmattad, även om det varit en mestadels trevlig dag med god mat, shopping och busiga barn.

BloggRegistret.se

Söndag morgon

Idag gör vädret en repris på gårdagen. Mulet grått och ruggigt.

Igår blev det inte riktigt som vi hade tänkt, barnen ville inte ge sig ut i regnet, så vi avstod från shoppingrundan. C och jag tog en långpromenad medan det höll upp. Det var ganska skönt för det var inte så kallt. Det kanske var lika bra att vi inte gav oss iväg, jag misstänker att alla hade samma tanke, att passa på och shoppa nu när det var så ruggigt väder. Vi får väl ge oss ut idag.

Nu önskar jag er alla en riktigt skön söndag.
BloggRegistret.se

lördag, september 8

Anonymt

Tidigare idag skrev jag ett inlägg kopplat till Svd:s och DN:s rapportering om den försvunna flickan Madeleine. I mitt inlägg bemödade mig om att inte dra förhastade slutsatser och försökte se saken från flera håll. Framför allt tror jag att jag försökte tänka att föräldrarna faktiskt är oskyldiga tills motsatsen bevisats.

På det inlägget fick jag snabbt ett anonymt svar som inleddes med orden:

”Det där var en virrig utläggning”.
Vidare fortsatte den anonyme att skriva:

”Jag har som utomstående bedömare misstänkt föräldrarna sedan början.”


Mitt försök att se saken ur fler än ett perspektiv sammanföll inte med den anonyma personens åsikter, alltså var mitt inlägg, i min egen blogg, virrigt.

När jag svarade något i stil med att jag anser att det är fegt att gömma sig bakom anonymiteten fick jag en än vassare kommentar tillbaka med bland annat orden;

"Du inbjuder folk att lämna kommentarer men klarar uppenbarligen inte saklig kritik.“
Och det är det här egentligen jag tänkte skriva om.

Ja visst. Jag inbjuder människor att kommentera. Jag uppskattar kommentarer. Jag har heller inget emot saklig kritik.

Faktum är att jag inte skulle bli det minsta upprörd om någon av mina bloggvänner skrev och talade om för mig att ”nu är du lite virrig där Ella”. Men det är just det. Den här personen klampade in på min blogg, hade inte ens hyfs nog för att ange ett namn på sig själv och inledde med att kritisera mina åsikter. Dessutom, mest av allt, hon brydde sig inte om att ta reda på någonting om mig som person innan hon började trampa omkring.

Min blogg är mitt hem på nätet. Jag förväntar mig att bemötas med lika mycket artighet här som i verkligheten och precis lika mycket hänsyn. Jag skulle inte acceptera att en främling kliver in i mitt hem och inleder med att kritisera färgen på mitt hus eller mina åsikter, och jag accepterar det inte här heller.

Det minsta jag förväntar mig är att människor som ger sin synpunkt och sina åsikter också accepterar mina utan att kalla dem för ”virriga”. Jag förväntar mig också att de åtminstone presenterar sig.

Den här personen skrev:

”Att klaga på anonymiten hos någon som uttrycker sig balanserat är underligt, dessutom skriver du själv i din presentation:"Det är i skyddet av anonymiteten som mina tankar får välbehövlig frihet så jag ber dig - respektera det."Gäller anonymiteten bara dig?”


För mina läsare, de som brytt sig om att lära känna mig genom min blogg, är jag långt ifrån anonym även om de inte vet var jag bor och vad jag heter i efternamn. Anonym är däremot den som lämnar en kommentar utan att hänvisa till sin egen blogg och den sortens anonymitet i kombination med illa valda ord anser jag vara fegt.

---
Den som känner mig och följt mig sedan början vet varför jag skriver. Ni vet att jag till stor del skriver för att försöka må lite bättre mitt i detta kaos. Ni vet att detta är min lilla fredade plats där jag vågar tänka tankar som inte kan uttalas. Bloggen är en av de sakerna som hjälper mig att överleva oavsett om jag råkar skriva om jobbiga saker eller bara kommentera tidningsartiklar.

Jag tänker inte sluta kommentera händelser och skriva det jag tycker. Däremot tänker jag i framtiden ta bort alla anonyma kommentarer i stil med denna.

En vanlig dag i livet före, eller till och med för tre veckor sedan skulle jag nog inte brytt mig speciellt mycket men just nu får inte kommentarer i stil med denna mig att må bra utan tvärt om, de gör mig ledsen. Just nu har jag inte energin att tillåta anonyma människor som inte känner mig att ta ner mig. Så därför kommer jag att radera alla anonyma kommentarer som inte känns bra även om det innebär att folk tror att jag inte tål kritik. Saken är den att jag faktiskt inte bryr mig speciellt mycket om vad en anonym person tycker om det. Eller jag borde inte det i alla fall.

Däremot… och detta är viktigt och jag hoppas att mina vänner förstår det och känner mig tillräckligt väl för att veta det… jag har inget emot om ni inte alltid håller med mig. Man kan ha olika åsikter. Och jag kan ha fel, vara virrig eller rent av korkad… Ofta.

BloggRegistret.se

God morgon

Lördag morgon och regnet vräker ner!
Mysigt… eller inte. Det känns verkligen som höst nu. Mörkt och grått och kall och jag blir inte det minsta gladare.

Fast vi har haft en mysig morgon ändå. Två morgonpigga barn kom med frukost i sängen till oss. Förstår inte varför de var så morgonpigga, det brukar de inte vara. Men mysigt var det.

Nu ska vi snart åka iväg och shoppa lite förmodligen.

Jag önskar alla en riktigt bra lördag.


BloggRegistret.se

En flicka

Läser idag i Svd och i DN om den försvunna flickan Madeleine som jag skrivit om tidigare. Nu anklagas båda föräldrarna för hennes försvinnande.

På något vis så är jag inte förvånad. Det har ju funnits sådana tankar och rykten hos många ända sedan början. Själv undrar jag om det är så att polisen lassar över sin egen oförmåga att hitta barnet och för att rädda ansiktet gör detta utspel eller om det ligger någon sanning bakom. För hur gärna jag än vill tro att ingen förälder skulle göra något så fruktansvärt som dessa har gjort om de är skyldiga till flickans död så kvarstår ju faktum att de lämnade tre mycket små barn ensamma på ett hotellrum i ett främmande land. För mig förefaller bara det extremt märkligt. Jag är inte förälder men jag tvivlar på att jag skulle lämna mina barn på det där viset.

Å andra sidan har alla rätt till ett misstag och var det bara ren obetänklighet så har dessa människor betalat ett högt pris och de har säkerligen haft ett riktigt helvete de senaste månaderna…

Är de däremot skyldiga så… På något sätt är de inte bara skyldiga till ett mord i mina ögon då utan till så mycket mer. Brottet blir så mycket vidrigare efter den här karusellen i media där de spelat på människors medlidande och framställt sig som oskyldiga istället för att ta sitt straff. Fast det är klart… straffade har de säkert blivit ändå för mentalt kan det inte varit lätt, hur sanningen än förhåller sig.

BloggRegistret.se

fredag, september 7

Människor av alla de slag

När jag skriver om människor och deras bemötande skriver jag oftast om sådana som jag uppfattar som otrevliga. Oftast är det faktiskt tvärt om har jag insett. De allra flesta är väldigt snälla, omtänksamma och hjälpsamma. Även irl. Egentligen förvånar det mig mer än motsatsen men det kanske säger mest om mig...

Idag till exempel.
Jag jobbade längre än vad det var tänkt och blev tröttare än vad det var tänkt. Jag tog en taxi hem för C hade åkt för att hämta barnen. Under de ungefär sju minuter det tar med bil hem hann jag slumra till och när vi kom fram var jag… ja mer än bara trött. Jag har aldrig varit med om något liknande torts att jag mått dåligt förr och varit sådär äckligt trött också. Nu är jag ju som jag är så jag försökte verkligen skärpa mig men det gick inte så bra att taxichauffören trodde på mig. Chauffören trodde jag var sjuk och skulle köra mig till akuten och det tog ett tag innan jag fick henne att förstå att jag mådde bra. Sedan när jag fumlade med plånboken sa hon att jag skulle betala nästa gång och när jag klev ur så följde hon mig till dörren… det är liksom fem meter till dörren, raka vägen! Och sedan är människan så gullig så hon erbjuder sig att vänta kvar tills C kommer när hon förstår att jag är ensam! Nu var det inte första gången jag åkte med henne och jag kände henne lite sedan tidigare men ändå… och visst, hon kanske inte egentligen menade det men bara tanken alltså… Gissa om jag blev rörd till tårar?

Imorgon ska jag köpa en chokladkartong och lämna till henne på taxistationen för det är hon värd. Lika trevlig och omtänksam varje gång.

Nu har jag vilat upp mig och känner mig bättre men jag är inte direkt sugen på att gå ut och festa… inte för att det är ett alternativ. C har lagat god mat, något som jag hade tänkt göra men jag slocknade en stund när jag kom hem och sedan har jag inte riktigt varit i form för några stora bedrifter. Jag förstår inte riktigt vad som hände efter jobbet för när jag gick därifrån var jag bara trött, inte alls sådär otäckt trött som när jag klev ur taxin. Märkligt...

Barnen var så söta när de kom… de kanske inte skulle uppskatta ordvalet förståss… men det kändes ganska varmt i hjärtat när båda två sa att de saknat mig och att de hade hoppats på att jag skulle följt med C och hämtat dem. Nu sitter de och ser på TV och jag ska stänga av datorn jag med. Det kommer säkert ta tre minuter innan jag somnar med huvudet i C:s knän… ganska typisk fredagkväll med andra ord.

Jag önskar alla en skön kväll .

BloggRegistret.se

Fredagstankar

Idag ska jag inte heller säga något om natten, magen, sömnen eller annat i den stilen. När jag läser andra människors bloggar så inser jag att jag egentligen inte har så mycket att klaga över. Så jag ska försöka att låta bli att klaga ett tag. Trevligt va?

Det är fredag. Sista dagen i veckan, första för mig för jag är på jobbet nu faktiskt. Det finns ju inga fysiska hinder för att jag ska vara det så det är lika bra att ta sig själv i kragen. Det kan vara nyttigt att tänka på viktiga saker istället för att sitta hemma och tycka synd om sig själv. Fast för säkerhets skull har jag dragit igen dörren så att inte varenda kotte som går förbi kommer in och pratar med mig för det tror jag inte jag skulle orka med riktigt.

Målsättningen för dagen är att överleva den utan att börja lipa ohejdat så imorse när jag stod framför spegeln och låtsades se var jag satte sminket passade jag också på att träna på mina glada miner. Det gäller att sätta på sig masken ordentligt så att den inte kanar av. Jag inbillar mig att om man säger en sak tillräckligt ofta så blir den sann, liksom om man låtsasler och skrattar tillräckligt ofta... Till slut kommer det naturligt, av sig självt. Det blir nästan så man tror på det och känner det... De andra tror på det i alla fall... Nästan alla...

En trevlig sak som händer idag är att barnen kommer. C åker och hämtar dem i eftermiddag men jag följer nog inte med. Jag har ett möte inbokat som jag inte kan smita ifrån om jag nu är på plats.

I helgen bör vi nog åka och handla lite höstkläder åt oss alla tror jag. Det känns som min garderoben är väldigt tom... Något som C inte håller med om men vad vet en man om sådant egentligen? Och barnens mamma har redan beordrat C att inhandla höstkläder åt barnen så det är bara att följa den ordern. Inte för att jag direkt ser fram emot själva shoppingen för så mycket som jag har älskat att shoppa kläder, så mycket hatar jag det nu... Ja alltså själva shoppingbiten, inte att ha kläderna. Det finns inget som får mig att känna mig så osäker och obekväm som överbefolkade butiker, och absolut inget som påminner mig så om skillnaderna mellan livet före och livet efter som att inte kunna avgöra om jag gillar ett plagg eller inte.

Ash... shitt... Nu var vi där igen. Stryk det sista. Det börjar låta som om jag är ute efter medlidande. Tyck synd om stackars lilla patetiska mig... Neeeej! Absolut inte! Inget synd om mig, jag är bara knäpp...

BloggRegistret.se

torsdag, september 6

Jag överlevde

Det gick bra. Jag lever.

Doktorn var nöjd med resultatet och tyckte att det gått precis så bra som det bara kunde. Trycket ligger bra och resten… tja, mitt synfält har bara minskat lite sedan i somras, vilket är bra… Å andra sidan är även lite mycket när det är lite att ta av.

Äh… vem försöker jag lura? Det är ju inte alls bra… Men det kvittar väl…

BloggRegistret.se

Intelligensfrånskrivande

Jag ska inte berätta hur vår natt var, eller hur jag mår i magen just nu. Jag ska inte ens nämna något om hur det känns inför återbesöket.

Nepp, jag tänker inte skriva något om det.

C kommer och hämtar mig vid elvatiden. Sedan åker vi. Jag tror helt ärligt inte att jag egentligen har något att vara orolig för. Det kommer att gå bra det här. Doktorn kommer bara att säga bra saker den här gången.

Innan vi åker ska jag duscha, tvätta håret, klä på mig. Om jag hinner ska jag gå en liten promenad runt kvarteret eller så, jag behöver lufta huvudet lite, eller åtminstone fördriva tiden med något så jag inte sitter här och beklagar mig eller gör något annat lika improduktivt.

Jag hörde förresten på TV:n att Luciano Pavarotti har dött. Jag gillar opera, i alla fall de mer populära styckena. Jag gillar hans röst också. Det är verkligen en stor begåvning som gått till historien.

Apropå opera...
En av mina absoluta favoritlåtar är "Time to say goodbye" med Andrea Bocelli och Sarah Brightman (ursäkta stavningen). Jag älskar hennes röst, den är så klar och ren, och hans röst är fantastisk med. Jag läste en artikel för länge sedan om Andrea Bocelli där det stod något i stil med att "han har blivit så framgångsrik trots att han är blind". Jag förstod inte den logiken då och jag gör det inte nu heller. Skillnaden är att nu vet jag ju att människor resonerar så. Allt man lyckas åstadkomma gör man trots sitt funktionshinder även om just det funktionshindret inte egentligen utgör något hinder alls för det man åstadkommer. Misslyckas man, är man ursäktad på grund av sitt funktionshinder även om det inte har något med misslyckandet att göra. Jag undrar lite varför det är så?

På mig framstår sådana utlåtanden lite... nedsättande, lite... nedvärderande. Det visar på en slags värdering av människor där de som har ett funktionshinder automatiskt är sedda som begränsade på ALLA områden. Lite grann av det där gammaldagsa synsättet där man automatiskt antog att fysiskt handikappade även var det mentalt.

För ett tag sedan hörde jag ofrivilligt ett samtal under en lunch, mellan människor som jag inte kände och som inte kände mig och som inte visste att jag hörde. En kille berättade för sina kompisar hur han hade vunnit en nalle som han hade givit bort till en flicka i rullstol och att hon hade blivit så glad för den. Jag tänkte länge på det samtalet. Blev flickan glad för nallen? Eller blev hon glad för nallen för att hon satt i rullstol? Jag misstänker att killen som berättade trodde det sistnämnda... Jag missunnar inte flickan nallen. Jag missunnar inte honom glädjen över att göra någon glad heller... Men jag blir lite ledsen för det visar på någon slags... Åh.. Jag vet inte, jag hittar inte det rätta ordet, men... nedlåtande, daltande, intelligensfrånskrivande (äh, jag hittar inget bättre ord) attityd mot människor som har ett funktionshinder. Och den attityden delas av många även om de flesta inte ens är medvetna om det. Jag menar... jag är ganska övertygad om att flickan inte blev gladare över nallen än vilket annat barn som helst hade blivit...

Eller är jag ute o cyklar?
Rätta mig om jag har fel.

BloggRegistret.se

onsdag, september 5

Usch fy och blääää

Jag har förträngt det fullständigt. Glömt bort det totalt. Tur det, för nu när C påminde mig så blev inte det där illamåendet jag haft i magen hela eftermiddagen bättre precis. Bara väldigt mycket sämre. Imorgon eftermiddag har jag tid för återbesök. Någon som kan tänka sig att åka istället för mig?

Ingen?

Nä… tänkte väl det.
BloggRegistret.se

O så bra

Det är alltid jobbigt. Att komma tillbaka från en sjukskrivning, efter en operation. Jag har alltid haft lika svårt för de artiga kommentarerna och frågorna som för ickekommentarerna. Jag vet att det ligger i mig och inte hos dem.

Idag var de var så snälla, så omtänksamma, så gulliga på alla vis. Mina kolleger skötte sig exemplariskt, sådär precis lagom som bara de som känner mig väl kan göra. Ingen kan begära mer omtanke och hänsyn av någon än det jag fick idag av alla jag träffade.

Mötet gick bra. Snabbt, utan tjafs. Konstruktivt.

Jag skötte mig också bra. Jag log. Svarade glatt. "ja det är så skönt att det gick bra!" "Ja vilken lättnad!" "Ja jag är så lycklig!" "Ja, det är fantastiskt vilken skillnad det är!" "Ja, jag är såå enormt tacksam!"


Jag följde inte med på lunchen. Jag tog en taxi hem.

Det är något som inte är bra... inuti.
Kanske har jag bara fått maginfluensa... eller något...

Jag är så trött på detta. Så less på allt. Så trött ända in i märgen. Och så trött på hela mig. Tänk om jag bara... Kunde rycka upp mig? Tänk om jag bara kunde känna allt jag sa idag?

BloggRegistret.se

Morgonstund har guld...

I natt har jag sovit. Djupt och drömlöst. Jag kommer inte ihåg när jag gjorde det sist. Inte en hel natt i alla fall. Inte utan drömmar. Och definitivt inte utan sömntabletter.

Sedan jag fick min diagnos tror jag att min hjärna har gått på högvarv varenda natt. Det är inte alltid hemska drömmar utan... Bara jobbiga. Sådär så att det är skönt att vakna från dem och få gå upp.

När jag vaknade idag var det som att vakna i ett nytt rum, ett guldskimrande. Så vackert. Solens tidiga strålar gör färgerna så vackra, allt skimrar och glittrar i mitt dis. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin ägnat ett soldränkt rum så många tankar som jag kan göra numera. Varenda glimt av skönhet fyller mig med glädje. Och sorg. Jag kan inte upphöra att förundras över hur jag kan känna så skilda känslor samtidigt. Märkligt...

Idag ska jag gå till jobbet. Jag har ett möte som jag vill vara med på och så ska jag läsa mina mail. Sedan ska jag gå ut och äta med de andra och gå hem. En kort dag alltså, jag ställer inga höga krav på mig själv som du märker. Det borde inte bli några problem...

... Och ändå... Jag bävar för att träffa de andra, för mötet, för orden som ska sägas, de artiga fraserna... Allt.

Jag är rädd för känslorna som... Det känns inte som om jag har koll på dem. Det känns inte som om jag kan lita på mig själv. Tårarna verkar vara där hela tiden, för minsta lilla. Jag känner mig... Konstig. Skör. Som ett korthus. Minsta vindpust och jag faller ihop. Minsta uppgift känns som ett oöverstigligt hinder så fort det innebär att träffa andra än C. Jag är utmattad av blotta tanken på att möta kolleger.

Vad är jag rädd för?
Deras förväntningar.
För att de väntar sig en glad Ella, lycklig över att operationen fått bra, men jag känner ingen lycka. För att de ska tro att... att jag ser mer än förut. Mycket mer. När det i själva verket är... lite mer. Vilket gör att jag känner än mer skam över mina begränsningar.

Logiskt? Nej.
Till och med jag tycker att jag är knäpp.
Men det SKA gå bra. Jag klarar detta. Jag kan inte vara hemma resten av livet och gömma mig. Livet går vidare.

Himmel vad jag hatar att känna så här! Hatar att erkänna det också...

BloggRegistret.se

tisdag, september 4

Ordning i kaoset

Så är då denna dag snart över. Jag är trött. Jättetrött. Men tankarna har inte tagit paus.

C sitter och snarkar framför TV:n. Min fantastiska man som stod ut med allt i natt. Som alltid står ut med allt, inklusive min tystnad och mina tvivel. I natt var det tusen tårar, ilska och hat. Han säger att han vill. Vill att jag ska gråta, förbanna och hata. Vill att jag ska göra det högt, inte skydda honom.

Jag vet att han inte vill bli skyddad. Jag vet att han visste från början att det inte skulle bli lätt, att det fanns en stor risk för att det skulle bli som det blev. Han säger att han tagit med både det fysiska och psykiska i beräkningen.

Det är mer än jag har gjort.

Jag var inte beredd på känslorna. Jag är inte beredd.
Jag kan inte förstå mig själv. Jag har svårt att acceptera mina egna känslor, min egen svaghet… och jag skäms... Jag skäms över mina känslor som ständigt verkar balansera på någon slags avgrundsbrant, jag skäms över min oförmåga… Jag skäms över alla behov som bara är mina. Jag vill inte ligga till last. Inte behöva ta emot.

Allt detta sammantaget gör att vi står där vi står… eller... jag står där jag står. Sätter locket på och håller det innanför så att ingen behöver lida av det som jag själv inte kan acceptera som naturligt. Så ingen behöver lida för det som jag anser är fult och motbjudande. För mig är det helt enkelt obegripligt att någon kan acceptera och älska den del av mig som jag själv hatar.

Jag har lång väg att gå innan jag kommer så långt att jag har modet att visa mina känslor. Innan jag slutar skämmas för allt som den här sjukdomen fört med sig. För alla förändringar min kropp och mitt jag har genomgått den senaste tiden. .. Kanske jag behöver erkänna att jag behöver hjälp med att acceptera känslorna. Kanske lika mycket för min egen skull som för hans skull… Jag ska försöka i alla fall.

Men…
Jag skulle ljuga om jag sa att mitt sätt att hantera mina känslor bara beror på det jag skrivit ner hittills. Min sjukdom kan inte ensam beskyllas för alla tvivel jag har och för min oförmåga att tro på hans kärlek till fullo. Det finns en annan sak. Något som inte har med någon sjukdom att göra. Något som hänt långt innan och som satt djupa spår i min förmåga att lita på relationer. Som gör att det som stod i mailet igår stämmer helt och fullt… ”Om han skulle lämna dig så har du inte släppt ifrån dig ditt allra innersta så då kan du inte bli dödligt sårad.”

Hm… livet med mig är inte lätt. Det finns mer än levande demoner, det finns också gamla spöken och alla måste vi samsas under samma tak. Det kanske är lättare att samsas om man vet om varandras existens.



Det här inlägget var för mig. För mina tankar och för min man. Jag behövde skriva det, men du måste inte kommentera.

BloggRegistret.se

Pssst...

Jag vill gärna ha ett ärligt svar på min lilla undersökning. Svara inte det ni tror att jag tycker att ni ska svara.
BloggRegistret.se

Lunch

Det blev en tidig lunch. Min älskling hämtade mig och vi åt på Stadshotellet. Vi var säkert deras första lunchgäster och eftersom jag känner de flesta som jobbar där så fick vi inte bara dagens rätt utan även efterrätt (som inte står på lunchmenyn). Smarrig kladdkaka med grädde. Mums... Det är en ganska trevlig känsla att bli bortskämd och behandlad som om man vore en riktigt viktig person, eller barn i huset på en restaurang. Att man sedan blir det i sin älsklings sällskap är förstås extra trevligt.

Om jag ska vara helt ärlig *rodnar* så brukade jag flirta ganska ohejdat med åtminstone en av killarna som serverade idag på den tiden jag var ute på helgerna, vilket märktes. Fast det var bara flirt på skämt alltid för han hade fru och barn... men jag tror minsann att C blev lite sotis för min fd flirt uppförde sig precis som förr... Fast det kanske är önsketänkande, att C blev sotis alltså... Hur som helst så var det en trevlig lunch som gjorde gott för självförtroendet.

Nu däremot måste jag ta mig i kragen och ringa de där samtalen som absolut inte är bra för självförtroendet...

BloggRegistret.se

En elefant i porslinsbutik

Innan jag lägger mig på kvällen så ska jag bara... Precis som Alfons Åberg. Jag ska bara läsa mailen, kolla om jag fått någon kommentar i bloggen. Är det någon som känner igen sig?

Igår kväll gjorde jag likadant. Öppnade ett mail från en person som jag vet är väldigt klok och vars åsikter jag uppskattar och satte mig för att lyssna på innehållet, utan hörlurar för C stod i badrummet och borstade tänderna. Jag trodde det var ett litet kort mail som skulle gå snabbt att läsa men det visade sig vara att långt mail... Innehållande en hel elefant som for fram bland gammalt porslin och krossade allt som inte längre behövdes. Hm... Det var faktiskt mailets författare som uttryckte det så, inte jag, men det spelar ingen roll egentligen för resultatet blev... Märkligt.

C hann bli klar i badrummet och komma tillbaka till arbetsrummet innan Nisse var färdig med mailet. Jag grät en hel del över porslinet (eller snarare elefanten som varit så duktig på att bara krossa sådant som behövde krossas) och sedan fick vi städa upp hela natten... Det är jobbigt att sopa glas i mörkret, men nu är det i alla fall städat och rent hos oss ett tag, till och med några gamla spöken i ett par garderober fick lov att flytta till annan bostadsort. I alla fall för stunden för jag gissar att vi lär samla på oss gammalt porslin som behöver krossas ganska snart igen... Fast det kanske inte gör något just nu för idag doftar det rent och fräscht hos oss.

Jag hade faktiskt tänkt att gå till jobbet idag, för det var ett möte jag gärna skulle velat vara med på, men det blev inte så. Dels försov jag mig och dels så... Känner jag mig lite skakis liksom. Det är väl träningsvärk efter all städning skulle jag tro. Fast på ett bra sätt ändå. Min stackars älskling är däremot på jobbet idag och han måste vara lika trött som jag...

Idag ska jag istället ta tag ett par saker som jag borde tagit tag i för länge sedan. Sådana saker som tar kraft och styrka trots att de bara innebär att jag ska lyfta luren och slå några nummer. Sedan ska jag ge mig ut på en liten promenad... Gårdagens trevliga möte till trots, skam den som ger sig. Idag är inte vädret lika vackert men jag måste röra mig lite. Kanske kan jag gå till Hotellet och äta lunch med min älskling... Det var länge sedan.

En trevlig dag önskar jag alla... Och speciellt elefanten som jag är evigt tacksam.

BloggRegistret.se

måndag, september 3

Ny undersökning

Nu har jag lagt in en ny undersökning till vänster. Jag vet att det är ett orimligt resonemang kanske men rädslor har vi alla. Jag hade många fler alternativ från början men de fick inte plats.

Min största rädsla var, medan jag växte upp, att bli rullstolsbunden. Sedan när jag kom i tonåren försvann den rädslan, förmodligen för att jag medvetet undvek att tänka på den. När jag började att gå ut och dansa så tänkte jag ofta på hur fruktansvärt det vore att inte se, eller inte höra. Båda delarna skulle ju effektivt sätta stopp för mitt uteliv… Det blev mina två största skräcksenarion länge, ända tills någon påpekade att man kan dansa även om man inte hör, för rytmen känns… Kvar blev altså en sak, för hur sminkar man sig när man inte ser, eller flirtar, eller väljer kläder?

BloggRegistret.se

Fel dag

Idag ville C stanna hemma med mig. Jag måste verkligen verka ur form när han vill det, i alla fall fullt på så stort allvar som idag. Nog för att han alltid erbjudit sig men idag lät han verkligen ovillig att gå till jobbet. Undrar om man får någon ersättning från f-kassan för vård av psykiskt labil fru? Men han fick inte stanna hemma. Varken han gillar det eller inte så behöver jag lite ensamtid.

Det är verkligen inte mycket som behövs för att få humöret att svänga. När han åkte kände jag mig riktigt normal nästan. Sedan skrev jag lite här och det kändes som om jag plötsligt hade mos i huvudet. Jag lade mig och somnade! Jag som sällan sover på dagarna… bortsett från de senaste dagarna då… Jag vet, alla säger att det är normalt, men hallå, hur länge då?

Nu har jag varit ute och gått en stund. Det är ljust men inte strålande solsken och ganska behagligt även om det är höst i luften. En promenad skulle göra mirakel för mitt humör tänkte jag och det gjorde det. I cirka tio minuter njöt jag ohejdat. Ända tills jag olyckligtvis mötte någon jag borde kännt igen genast… så jag kunde undvikit henne. En gammal kollega som för ett par år sedan fick pension i förtid för att hon helt enkelt inte gjorde någon nytta utan tvärt om gjorde alla förbannade bara. Hon hade givetvis varit urförbannad på alla som fick jobba kvar även de som inte hade något att göra med hennes uppsägning. Dessvärre kan inte det sägas om mig för jag var inblandad tyvärr, även om jag inte förespråkade det eller ens fattade beslutet… Så med andra ord hatar hon mig, helt berättigat. Jag förstår hennes ilska, det är inte det… men… alltså… helt enkelt fel dag att möta henne på.

Hur som helst så gick jag där, helt fredligt i egna tankar och så dyker hon upp från tomma intet, vilket de flesta gör nuförtiden. Först hade jag inte den blekaste aning om vem hon var, jag bara stod där och försökte finna mig. Hon sa bara hej, och började prata på, inget ”trevligt att se dig, hur är det” eller så… Det första hon säger är ”jasså du arbetar inte du heller?” Ähum… eftersom min hjärna inte var så aktiv och jag inte hade en aning om vem jag pratade med så mumlade jag bara något vagt fast det brydde ju inte hon sig om utan fortsatte bara.
”Ja nu kanske du förstår att det inte är så himla kul att gå hemma om man inte valt det själv.” det var då jag fattade vem det var så jag sa (vi skiljdes inte som vänner):
”Nej men jag är bara hemma den här veckan, annars jobbar jag.”
”Jasså” och om du hade hört det ordet uttalas så skulle du förstå exakt vad hon ansåg om det…
Jag försökte verkligen gå därifrån men det är inte så himla lätt när någon står och blockerar vägen för en. Så hon fortsatte. ”Ja ha, vad är du hemma för då?”. Vad säger man när man helst inte vill svara utan bara gå därifrån? Jag fann mig som sagt inte så jag svarade som det var, att jag just gått igenom en operation. Och då säger människan ”jaha, jasså? Är du hemma för det? Jag gjorde gråstarroperation i fjol men inte trodde jag att man blev sjukskriven för det? Får du verkligen ersättning från försäkringskassan också?”

Behäver jag säga att jag blev en aning ställd? Förvirrad? Ledsen? Arg? Jag hade inget svar på det, sa bara ursäkta och knuffade mig förbi henne. Och gick hem och lipade en stund. Jag vet att hon inte precis gillar mig, jag vet att hon ville vara otrevlig men… jag blev sårad ändå. Och inte bara av att hon insinuerade att jag var hemma i onödan, vilket man kanske kan tycka att jag är, men också för att hon... inte ens hade hövligheten att åtminstone notera att jag har en vit käpp och att den kanske betyder något... mer än hennes operation alltså…

Dessutom… och nu ska jag säga något som säkert låter helt tokigt och märkligt och dumt och allt det där men… jag kände mig lite hotad av henne faktiskt. Jag menar inte att jag på allvar tror att hon skulle göra något fysiskt men det var en sådan känsla jag fick… Jag brukar inte känna mig väl till mods ute ensam, inte på platser där jag inte varit förr och där jag inte känner igen mig, det känns lite… utsatt att inte veta var jag är men jag har nog aldrig kännt riktigt så här.

Hm… tja… nu fick hon i alla fall ge igen. Hoppas att hennes dag blev gladare för det. Det måste vara hemskt att vara bitter på människor så länge, att inte kunna släppa taget. Fast jag gör väl kanske likadant? Jag släpper ju inte heller taget… Och i hennes fall är det väl en ganska vettig försvarsmekanism. Om man kan beskylla och hata andra för det som gått fel i ens liv är det nog bra mycket enklare att hålla fast vid det än att ransaka sig själv och erkänna att man kanske hade en del i det som hänt och är lite skuld till det hela. Men hon får gärna hata mig, det gör inget, fast hon kan ju hålla sig till att hata mig på andra dagar… eller kanske rent av i tysthet, utan att blanda in mig.

BloggRegistret.se

Svammel, svammel

Jag stannade hemma idag. Kanske inte för att jag inte rent fysiskt skulle kunna jobba utan mer… psykiskt. Dels… med tidigare erfarenheter som facit så vågar jag knappt göra något nu utav rädsla för att det ska bli komplikationer så jag tar det extremt lugnt. Och dels för att… just nu är jag helt enkelt inte riktigt i form… psykiskt.

För en gångs skull så tänker jag erkänna det. Inte bara här utan i verkliga livet med och ge mig själv lite tid. Jag har fått så många underbara kommentarer från alla er som läser och från C som alla tycks säga samma sak. Att det får ta tid. Att jag får känna så här. Så nu tänker jag tillåta mig själv att tänka efter, istället för att hela tiden kämpa emot och försöka låta bli att tänka.

Jag är lite kluven inför detta. Dels tycker jag inte om att vältra mig i självmedlidande, lika lite som jag gillar andra som ängar sig åt självömkan. Ett tag ja, men när det drar ut på tiden som för mig så… nej, då blir jag irriterad på mig själv för att jag är just sådan som jag inte vill vara. Dessutom så inbillar jag mig på något sätt att det någonstans finns en accepterad tid av självömkan och jag redan dragit över den tiden med råge. Jag vill inte att människor i min omgivning ska uppfatta mig som bitter och svår att umgås med. Och det är det jag tror att de skulle göra om jag lät dem se vad jag känner… och tröttna på mig. Lite känner jag samma sak här. Skillnaden är att det här är min plats och hit kommer alla frivilligt. Ni som läser har ju på något vis ett val att välja bort mitt svammel.

Jag tror inte man kan begära att ens känslor ska accepteras av alla och definitivt inte hur länge som helst. Vi människor har lättare att acceptera ett synligt handikapp än ett som inte syns, det samma gäller känslor. Därtill kommer det faktum att världen inte skulle gå under för alla som råkar ut för samma sak. En del kan ärligt säga att det är fan så opraktiskt att vara blind men det är också allt (jag har faktiskt hört detta sägas av någon). Dessutom läser jag om människor som hanterar sina sjukdomar och handikapp som är betydligt värre än mitt på ett betydligt mer klokt, logiskt och känslokallt sätt… Så det kanske inte är så konstigt att jag hela tiden kämpar emot känslorna, försöker gömma dem så gott det går av rädsla för att de inte kan vara accepterade, inte nu när det gått så lång tid, och speciellt inte nu när jag just gjort en operation som faktiskt lyckades, lika mycket som av rädsla för att de ska göra den jag älskar illa.

Fast det kanske inte är så bra att försöka gömma undan känslorna, skuffa in dem i en mörk vrå och lägga locket på. Att hela tiden slå undan tankarna på det som gör ont, för på något sätt finns de alltid kvar då, pyrande under locket, nästan som en vulkan som ständigt är på väg att explodera och spy ut sin förtärande lava. De försvinner ju inte, de finns liksom alltid kvar, redo att anfalla när man förväntar sig dem minst. Kanske ska man ha modet och se dem i vitögat istället?

Nu upprepar jag mig igen. Märker du det? Jag vet, det är ett ständigt ältande…

Men det är nog det jag behöver just nu…

Alla underbara kommentarer från er, all klokskap, egna erfarenheter och även boken Christina citerade (som jag ska ringa och beställa på biblioteket idag för det är fler än hon som rekommenderat den nu) har hjälpt mig att inse att detta kanske kan få ta lite tid. Kanske behöver jag åtminstone acceptera mina egna känslor och tillåta dem att finnas. I alla fall ett tag…

Jag fick också ett mail från en person som på så många sätt är lik mig, som har samma behov av att skapa visuellt som jag alltid haft och hon skrev: ”…om jag råkade ut för samma sak som du Ella skulle jag gråta, skrika och förbanna varje dag resten av mitt liv och anse att jag har full rätt till det. Visst skulle jag försöka att göra så gott jag kan, lära mig att leva och försöka få ut det bästa av livet, men jag skulle klappa till varenda kotte som dristade sig till att säga eller påskina att jag ska gå vidare och sluta sörja. Det kan man inte göra när man inte bara förlorat en viktig funktion utan även allt det som fyllde livet med glädje utöver familj och kärlek…”

På något sätt betyder de orden mycket när de kommer från någon som vet… hur det var i livet före…

BloggRegistret.se

söndag, september 2

Jag har tänkt...

...på er alla idag. Läst alla underbara kommentarer. All stöd och uppmuntran jag får... Har jag verkligen förtjänat det? Tusen tack. Det betyder mer än jag kan förklara men jag tror att ni vet, åtminstone lite.

Just nu finns det tusentals ord och tankar inuti. De vill ut... men... jag kan inte... Släpper jag fram dem så kommer jag inte kunna sluta gråta eller så händer något annat hemskt. Jag måste fundera lite till, tänka efter och hitta en logik i allt.

Hitta tillbaka... till mig själv... eller kanske bara hitta lite frid... lite ro från alla konstiga och malande tankar...

Komma upp till ytan igen, ut ur det här svarta hålet som vill sluka mig....

Jag kommer snart tillbaka.

Kram till alla underbara fantastiska vänner.

lördag, september 1

Ologisk är mitt namn

Jag borde vara glad.
Det gick bra.
Jag ser mer än jag gjort på länge, det suddiga är mindre suddigt, färgerna är mer klara och ljuset är lite ljusare.

Jag är glad.
Jag skulle ljuga om jag påstod något annat.

Men… det finns alltid ett men.
En annan känsla som smyger sig på mig, som envisas med att förmörka glädjen. Det är ungefär som när man har nackspärr, det molar lite hela tiden och det känns obehaglig men riktigt smärtsamt blir det inte förrän man gör den där rörelsen som man inte borde göra. Då hugger det till som en kniv, eller som ett djur som väntat på lur för att slå klorna i en.

Det är egentligen två tankar som tillsammans blir som en värkande tomhet inuti, som ett slags antiklimax eller kanske… b e s v i k e l s e. Detta hemska ord man inte får känna i min situation...

”Ja ha, var detta allt?”

Blev det inte bättre än så här. Efter all oro, skräck, panik och smärta, all vånda. Var detta allt jag fick? Inget mer, ingen större förbättring?

”Ja ha, är detta allt?”

Och skräcken griper tag om mig på nytt. För nu är den här operationen som jag bävat för och fasat för över. Nu kanske allt håller sig lugnt… Ett tag. Och tänk om det gör det?
Tänk om detta är vad jag ska leva med?

En fullkomligt ologisk och orimlig fråga för alla realistiska alternativ är sämre… men så länge detta inte blivit den vardag resten av livet ska bestå av så finns det alltid något annat att frukta och bäva för.

Ologiskt jag vet…
Men att frukta en försämring innebär att jag inte behöver ”acceptera” och anpassa mig till nuet… att jag kan fortsätta säga och tänka att detta är en tillfällig sjukdom. Det låter och känns bättre än att säga och veta att det här är den verklighet jag ska leva med.

Ja, jag är ologisk.

Jag borde vara glad. Kanske har denna operation faktiskt lyckats och jag har för första gången blivit bättre.

Kanske får jag en tid av lugn och ro nu.

Så varför denna smärta?
Varför denna tomhet?
Varför kan jag inte vara glad?
Varför vill jag bara sova bort tiden för det gör för ont att vara vaken?

BloggRegistret.se

Kanske snart

Jag är på väg tillbaka
Med pyttesmå myrsteg.
Två framåt och ett tillbaka

Jag är glad
Och ändå inte
Jag har vunnit
Fast jag förlorat.
För alltid

Livet går vidare
En aning lättare
Vem vet hur länge

Jag kommer igen
Snart


BloggRegistret.se