onsdag, september 5

Morgonstund har guld...

I natt har jag sovit. Djupt och drömlöst. Jag kommer inte ihåg när jag gjorde det sist. Inte en hel natt i alla fall. Inte utan drömmar. Och definitivt inte utan sömntabletter.

Sedan jag fick min diagnos tror jag att min hjärna har gått på högvarv varenda natt. Det är inte alltid hemska drömmar utan... Bara jobbiga. Sådär så att det är skönt att vakna från dem och få gå upp.

När jag vaknade idag var det som att vakna i ett nytt rum, ett guldskimrande. Så vackert. Solens tidiga strålar gör färgerna så vackra, allt skimrar och glittrar i mitt dis. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin ägnat ett soldränkt rum så många tankar som jag kan göra numera. Varenda glimt av skönhet fyller mig med glädje. Och sorg. Jag kan inte upphöra att förundras över hur jag kan känna så skilda känslor samtidigt. Märkligt...

Idag ska jag gå till jobbet. Jag har ett möte som jag vill vara med på och så ska jag läsa mina mail. Sedan ska jag gå ut och äta med de andra och gå hem. En kort dag alltså, jag ställer inga höga krav på mig själv som du märker. Det borde inte bli några problem...

... Och ändå... Jag bävar för att träffa de andra, för mötet, för orden som ska sägas, de artiga fraserna... Allt.

Jag är rädd för känslorna som... Det känns inte som om jag har koll på dem. Det känns inte som om jag kan lita på mig själv. Tårarna verkar vara där hela tiden, för minsta lilla. Jag känner mig... Konstig. Skör. Som ett korthus. Minsta vindpust och jag faller ihop. Minsta uppgift känns som ett oöverstigligt hinder så fort det innebär att träffa andra än C. Jag är utmattad av blotta tanken på att möta kolleger.

Vad är jag rädd för?
Deras förväntningar.
För att de väntar sig en glad Ella, lycklig över att operationen fått bra, men jag känner ingen lycka. För att de ska tro att... att jag ser mer än förut. Mycket mer. När det i själva verket är... lite mer. Vilket gör att jag känner än mer skam över mina begränsningar.

Logiskt? Nej.
Till och med jag tycker att jag är knäpp.
Men det SKA gå bra. Jag klarar detta. Jag kan inte vara hemma resten av livet och gömma mig. Livet går vidare.

Himmel vad jag hatar att känna så här! Hatar att erkänna det också...

BloggRegistret.se

7 kommentarer:

maria sa...

Det går över med tid.. Men alla behöver vi tid!!!

Kram på dig och ja, du gör rätt i att ta det lugnt ett tag!

bollebygdsbo sa...

Jag undrar över mig själv vilket som känns värst.
De som inte verkar bry sig om att livet förändrats.
Eller de som "går till överdrift" åt andra hållet? Alltså tycker att det är så hemskt eller så sorgligt.

Vem är det "fel" på?
Mig eller de andra?
Mig naturligtvis, svarar jag självklart-alldeles för snabbt och självklart.

Kanske du ibland känner likadant.

Jag önskar dig en såan där underbar dag, så som vädret är här hos mig just nu. Soligt.

Gisan sa...

Jag säger som Maria. Tid... Försök ge dig tid. Du behöver inte heller vara logisk. Jag brukar halvt på skämt och halvt på allvar säga att det är varje kvinnas rätt, att vara ologisk ;-) Det gör lättare för mig ibland att hantera ologiska tankar och känslor. Jag hoppas att det blir en bra dag! Bra oxå att du tar en kort dag. Kramar...

P I F F L A N sa...

Du är i en liten svacka Ella...tillåt dig att vara det, bli inte för rädd, du kommer att komma ur den.
Kram!

Ella sa...

Maria
Jag vet inte om det blir så mycket bättre av att ta det lugnt...



Bollebyggdsbo
Ja du, exakt de tankarna har jag också. Och jag tänker också att det är mig det är fel på.

Hoppas din dag blev bra också.



Gisan
Ja man kanske behöver tid... mer än jag trodde.



Pifflan
Ja jag hoppas det. Snart!

Annelie sa...

Hoppas din dag blev bra. Jag tycker det var jättebra att du gick dit. Ett steg i rätt rikting.
Jag tycker du är modig, som trotsar dina känslor..ja jag vet du inte vill hör anåt dravel...jag stannar här. Men du vet (((kramar)))

Ella sa...

Annelie
Nä inget dravel. O inte är jag modig, men jag måste för alternativet, att sitta hemma är ju inget alternativ.