måndag, september 3

Fel dag

Idag ville C stanna hemma med mig. Jag måste verkligen verka ur form när han vill det, i alla fall fullt på så stort allvar som idag. Nog för att han alltid erbjudit sig men idag lät han verkligen ovillig att gå till jobbet. Undrar om man får någon ersättning från f-kassan för vård av psykiskt labil fru? Men han fick inte stanna hemma. Varken han gillar det eller inte så behöver jag lite ensamtid.

Det är verkligen inte mycket som behövs för att få humöret att svänga. När han åkte kände jag mig riktigt normal nästan. Sedan skrev jag lite här och det kändes som om jag plötsligt hade mos i huvudet. Jag lade mig och somnade! Jag som sällan sover på dagarna… bortsett från de senaste dagarna då… Jag vet, alla säger att det är normalt, men hallå, hur länge då?

Nu har jag varit ute och gått en stund. Det är ljust men inte strålande solsken och ganska behagligt även om det är höst i luften. En promenad skulle göra mirakel för mitt humör tänkte jag och det gjorde det. I cirka tio minuter njöt jag ohejdat. Ända tills jag olyckligtvis mötte någon jag borde kännt igen genast… så jag kunde undvikit henne. En gammal kollega som för ett par år sedan fick pension i förtid för att hon helt enkelt inte gjorde någon nytta utan tvärt om gjorde alla förbannade bara. Hon hade givetvis varit urförbannad på alla som fick jobba kvar även de som inte hade något att göra med hennes uppsägning. Dessvärre kan inte det sägas om mig för jag var inblandad tyvärr, även om jag inte förespråkade det eller ens fattade beslutet… Så med andra ord hatar hon mig, helt berättigat. Jag förstår hennes ilska, det är inte det… men… alltså… helt enkelt fel dag att möta henne på.

Hur som helst så gick jag där, helt fredligt i egna tankar och så dyker hon upp från tomma intet, vilket de flesta gör nuförtiden. Först hade jag inte den blekaste aning om vem hon var, jag bara stod där och försökte finna mig. Hon sa bara hej, och började prata på, inget ”trevligt att se dig, hur är det” eller så… Det första hon säger är ”jasså du arbetar inte du heller?” Ähum… eftersom min hjärna inte var så aktiv och jag inte hade en aning om vem jag pratade med så mumlade jag bara något vagt fast det brydde ju inte hon sig om utan fortsatte bara.
”Ja nu kanske du förstår att det inte är så himla kul att gå hemma om man inte valt det själv.” det var då jag fattade vem det var så jag sa (vi skiljdes inte som vänner):
”Nej men jag är bara hemma den här veckan, annars jobbar jag.”
”Jasså” och om du hade hört det ordet uttalas så skulle du förstå exakt vad hon ansåg om det…
Jag försökte verkligen gå därifrån men det är inte så himla lätt när någon står och blockerar vägen för en. Så hon fortsatte. ”Ja ha, vad är du hemma för då?”. Vad säger man när man helst inte vill svara utan bara gå därifrån? Jag fann mig som sagt inte så jag svarade som det var, att jag just gått igenom en operation. Och då säger människan ”jaha, jasså? Är du hemma för det? Jag gjorde gråstarroperation i fjol men inte trodde jag att man blev sjukskriven för det? Får du verkligen ersättning från försäkringskassan också?”

Behäver jag säga att jag blev en aning ställd? Förvirrad? Ledsen? Arg? Jag hade inget svar på det, sa bara ursäkta och knuffade mig förbi henne. Och gick hem och lipade en stund. Jag vet att hon inte precis gillar mig, jag vet att hon ville vara otrevlig men… jag blev sårad ändå. Och inte bara av att hon insinuerade att jag var hemma i onödan, vilket man kanske kan tycka att jag är, men också för att hon... inte ens hade hövligheten att åtminstone notera att jag har en vit käpp och att den kanske betyder något... mer än hennes operation alltså…

Dessutom… och nu ska jag säga något som säkert låter helt tokigt och märkligt och dumt och allt det där men… jag kände mig lite hotad av henne faktiskt. Jag menar inte att jag på allvar tror att hon skulle göra något fysiskt men det var en sådan känsla jag fick… Jag brukar inte känna mig väl till mods ute ensam, inte på platser där jag inte varit förr och där jag inte känner igen mig, det känns lite… utsatt att inte veta var jag är men jag har nog aldrig kännt riktigt så här.

Hm… tja… nu fick hon i alla fall ge igen. Hoppas att hennes dag blev gladare för det. Det måste vara hemskt att vara bitter på människor så länge, att inte kunna släppa taget. Fast jag gör väl kanske likadant? Jag släpper ju inte heller taget… Och i hennes fall är det väl en ganska vettig försvarsmekanism. Om man kan beskylla och hata andra för det som gått fel i ens liv är det nog bra mycket enklare att hålla fast vid det än att ransaka sig själv och erkänna att man kanske hade en del i det som hänt och är lite skuld till det hela. Men hon får gärna hata mig, det gör inget, fast hon kan ju hålla sig till att hata mig på andra dagar… eller kanske rent av i tysthet, utan att blanda in mig.

BloggRegistret.se

8 kommentarer:

Monas Universum sa...

Jävla kärring.

Ja. Det får man ju inte säga, men det gör jag i alla fall...

Annika sa...

Du är inte alls hemma i onödan!
Å om hon nu njuter av att vara genuint elak så är det eg rätt synd om henne...fast du får bli arg på henne men låt inte henne ta över och ta plats i din tid och tankar, för då har hon ju lyckats med sitt tilltag! Lätt som en plätt att skriva men jädrans svårt att bara göra!:) Ett alternativ kan ju vara att nästa gång ni möts "råka" slå henne med käppen..näe, jag bara skojar ju!

Monica sa...

Ja det säger jag med, just va jag kände när jag läste detta !!!


Jävla kärring,vilken bitter satmara!

Forstår gott varför hon inte fick fortsätta sitt jobb, herregud!

hender det igen ta käppen och stick inn i pannan på henne!!

Ella sa...

Mona
Ha, jag sa likadant själv efteråt.




Annika
Tihi. Tänk att jag inte tänkt på vilket perfekt vapen jag har. ,)



Monica
Ja det var ju en av anledningarna att hon fick sluta.

*skrattar högt över det sista*

Isabelle sa...

Ja jag säger då det. Vilka männsiskor det finns. Men det är hennes sorg. Hon mår ju uppenbarligen inte bra.
Jädrans otur att du skulle möta henne just då. Att hon är sur och bitter går nog inte att göra något åt men jag tycker det var fruktansvärt fult av henne att bara börja prata utan att tala om vem hon var. Usch vad jag blir arg.

Hoppas du bara möter sol och vänlighet idag. Kram.

maria sa...

Förbannade bittra k-ing säger jag... Du skulle ha sagt det att ja, jag har ju inga problem med att vara omtyckt så därför kan jag få jobba hur mycket jag vill..

Förstår att du kände dig hotad, det gör jag med när jag möter folk jag inte är bekväm med, jag är ju utsatt liksom...

Men du vetju inom dig att hon har nog sig själv att skylla och nu kan hon väl gå omkring och tro att hon mår lite bättre efter detta men det gör hon ju inte...

Kram

Annelie sa...

Verkligen fel läge att möta denna bittra människa. Men det är hennes huvudvärk. Hade hon haft lite hjärna hade hon noterat käppen,men nu gjorde hon inte det, så lägg henne bara åt sidan. Det tror jag du mår bäst av.Jätte trist att du kände dig hotad. Jag kan förstå känslan.
Ha det så fint nu lilla vän/kramar

Ella sa...

Isabelle
nej hon gör nog inte det, det förstår jag med.

Hoppas din dag blev solig.


Maria
Ja exakt... efteråt kommer jag alltid på vad jag skulle ha sagt, men när jag står där...

Det där med att känna sig hotad är något jag inte velat kännas vid eller erkänna men det händer. Tyvärr för jag tycker det är oerhört jobbigt.


Annelie
Jag har lagt henne åt sidan. Jag vet ju varför hon är som hon är.