onsdag, september 26

Höstlöven

Idag lyser solen med sin frånvaro och det är så grått det kan bli. Både ute och inne. I ett anfall av energi inledde jag dagen med att kratta gula löv i trädgården. Jag har alltid älskat höstfärgerna och prasslet av löv är bara så härligt. Det påminner mig av någon underlig anledning om min barndom fast jag kan aldrig riktigt komma på varför.

Jag blev faktiskt nästan lite förvånad för det var så fridfullt att stå och kratta, att bara lyssna på alla ljud och känna dofterna kändes lite… mysigt fast det var så höstigt.

Efteråt var det ganska så skönt att komma in och ta en kopp kaffe och sätta sig vid datorn för att försöka nysta lite i alla tankar som for genom huvudet där ute. Ibland känns det som om de sundaste tankarna bara flyger genom huvudet, lika snabbt in som ut, utan att lämna spår efter sig medan de mest ledsamma och deppigaste tankarna biter sig envist fast…

Medan jag stod där ute blundade jag en stund och försökte fortsätta ändå. Försökte koncentrera på mig på vad som blir kvar när jag inte ser längre… men… blotta tanken kändes som om någon lade en våt och iskall filt över hela mig och försökte kväva mig. Jag fick plötsligt svårt att andas, och det enda jag ville var att fly. Springa, bort… så långt bort jag kan komma… men jag kunde inte röra mig i den våta, kalla filten. Jag frös till is och stod kvar länge. Försökte greppa tanken på hur definitivt och för alltid det kommer att vara. Mörkret.

Att blunda och prova är inte svårt, inte ens skrämmande så länge man vet att man alltid kan slå upp ögonen och släppa fram ljuset. Även minsta lilla ljus är mer än inget… men att blunda och föreställa sig ett mörker som är för alltid... det är näst intill ogreppbart. Och nästan lika ogreppbart är det att försöka förstå att det som nu är borta är borta för all framtid.

Jag återvänder till de orden ofta inser jag. ”För alltid” och ”för all framtid” är de uttryck som kanske skrämmer mig mest, tillsammans med orden ”aldrig mer”.

Kanske är det naturligt. Jag menar, det finns inget mer abstrakt än betydelsen av orden alltid och aldrig. Vi vet vad de betyder men jag tror ingen kan föreställa sig den exakta tidsrymden. Eller kan man? Jo, visst, man vet ju på ett ungefär hur långt en livstid är men... Vet man någonsin med säkerhet att något annat än döden är för alltid?

Det är nästan som att begripa den exakta storleken av universum. För hur stort är egentligen oändligt?

Hm… mycket svammel blev det. Men vad vet jag, ni kanske kan hjälpa mig att reda ut detta?


Ibland när jag skriver så gör jag det för att reda ut mina egna snurriga tankar. Att fästa dem på pränt ger viss ordning i kaoset. På senare tid har jag upptäckt mer och mer att det inte alltid är jag som reder ut kaoset genom att skriva. Ibland, som igår, så är det en kommentar, eller ett mail, som ger den där aha-känslan som jag just då så väl behöver. Och varje gång det händer blir jag så innerligt tacksam att jag inte ens kan uttrycka det med ord.

BloggRegistret.se

13 kommentarer:

Elisabeth sa...

Att skriva av sig är en sorts terapi,man får rensa hjärnan.
Att skriva har blivit min terapi dagar när jag inte orkar göra annat.Ha det så bra !

Caroline sa...

jag gillar inte heller de orden, "för alltid" och "för all framtid"... :(

Minns nämligen när mina läkare skulle skriva underlag för att jag skulle få
sjukersättning, då skrev den ena läkaren det ena alternativet och den andra läkaren skrev det andra alternativet.
Båda gällde min hörselskada...

Kram Caroline

bollebygdsbo sa...

Jag tror att vi alla bearbetar våra tankar och känslor när vi skriver.

Jag tycker att dina ord ger en bild av att du måddde bra när du krattade löv.
Det är nog sant att trädgårdsarbete har en läkande effekt hos många av oss.
Man använder alla sina sinnen då.
Väldigt mycket betyder luktsinnet. Jag tycker om att känna de olika årstidernas dofter, liksom doften av ren tvätt som torkat ute. (bara ingen granne eldat skräp)

Syn och hörsel hör ihop en hel del tycker jag.

Jag hoppas att du får ha kavr det lilla av synen som du nu har under lång, lång tid.

Kram från Bollebygd

Tierra sa...

Hej vännen !

Även om det både är jobbigt och "renande" för dig att fästa alla dina tankar på pränt... så är jag glad över att få vara en av dem som får ta del av det du skriver... Känner igen sååå mycket av känslorna... även om orsaker kommer ur totalt skilda saker...

Sköt om dig och sluta aldrig skriva... det gör du bara SÅ bra !!

Varma hälsningar, Tierra

Smeden Bengt sa...

Ella! Inte var det svammel och inte snurriga tankar.
Det kan väl inte bli klarare än vad du uttrycker. Jag har ju aldrig haft din kroniska svärigheter men av annat slag. Hur bra och skönt är det inte då att ha förmågan att skriva av sina tankar. Detta även om ingen tar del av dem. Men vi vänner tar ju del aav dem som väl måste kännas rät bra ändå! Kram från din vän!

Monica sa...

Kändes som jag var med dig när du krattade löven! Jag älskar höst som jag sagt förut,men det är mest får man inte har så mycket krav under hösten!
Jag forstår din känsla hur du känner ,tänker, jag skulle göra likadant!
tack för att du delar med dig och att jag får läsa din blogg *kram*

Dubbelörnen sa...

Du skriver klokt... ibland så måste man ner i mörkret o känna efter... Sedan kan man ändå få känna njutning av prasslet fr höstlöven, doften fr myllan... Känna en liten förnimmelse om att det finns även något annat, som kan få växa fram... framöver...

Men önskar du förmår hålla kvar det du har så länge som det bara är möjligt...

Varmaste höstkramar

Annika sa...

Jag lever med i din text. Jag känner fridfullheten, ljuden och dofterna. Jag känner hur skönt det är att komma in, hur tankarna far och jag känner den våta filten...Jag håller andan men jag klarar inte av att blunda och prova hur det känns, jag klarar inte av att ge dig peppning och kloka ord - det är du som är klok och ger mig perspektiv på tillvaron. Kram!

Ella sa...

Elisabeth
Det har alltid varit min terapi, speciellt nu. Vi är lika på den punkten.
Kram



Caroline
Jag tror jag sörstår hur det kändes.

Kram



Bollebygdsbo
Ja det kanske ligger något i det, att trädgårdsarbete är lite läkande. Fast helt ärligt så har jag aldrig gillat trädgårdsarbete.

Tack vännen.
Kram


Tierra
Ibland undrar jag om inte känslor är rätt lika, oavsett vad som orsakar dem. Märkligt va?

Tack...
Kram



Smeden Bengt
Jo det känns bra att veta att det finns de som läser. Och förstår.

Kram


Monica
Hösten är lite lugnare på sätt och vis, det håller jag med dig om.
Tack vännen.

Kram



Dubbelörnen
Så är det nog, att man måste ner för att komma upp... kanske...

Tack min vän.
Kramar!



Annika
Jag behöver inte peppas, eller ens kloka ord. Det räcker att veta att du finns. För det är jag innerligt tacksam.

Kramar!

Pethra sa...

Ja, hur stort är oändligt...? Det är lustigt, för jag satt precis och tänkte på Dig och då kom det en kommentar. Jag har fått så ont i huvudet av att sitta vid datorn i det sista och nu har jag bestämt mig för att kolla om jag behöver glasögon. Synen har förändrats och det är kanske inte så konstigt om man har läsglasögon vid 43 års ålder. När jag nu till slut bestämt mig för att kolla upp det, insåg jag hur löjligt det varit att vänta med det, och hur lite det begränsar mig jämfört med hur Du har det. Så, Du har fått mig att äntligen fatta beslutet att kolla synen.

Ella sa...

Pethra
,) Vad bra. Det är ju inte så kul med glasögon men huvudvärk är inte så värst roligt det heller. Det finns ju riktigt snygga glasögon också ,)

Annelie sa...

Ah..jagförknippar också prassliga höstlöv med barndomen. När man sprang igenom löven samtidigt som mans parkade framåt. Så gör man ju sällan eller aldrig som vuxen...pst...jag gör det ibland =)
Ha det gott/kram

Ella sa...

Annelie
Jag gör det också ibland!