tisdag, september 4

Ordning i kaoset

Så är då denna dag snart över. Jag är trött. Jättetrött. Men tankarna har inte tagit paus.

C sitter och snarkar framför TV:n. Min fantastiska man som stod ut med allt i natt. Som alltid står ut med allt, inklusive min tystnad och mina tvivel. I natt var det tusen tårar, ilska och hat. Han säger att han vill. Vill att jag ska gråta, förbanna och hata. Vill att jag ska göra det högt, inte skydda honom.

Jag vet att han inte vill bli skyddad. Jag vet att han visste från början att det inte skulle bli lätt, att det fanns en stor risk för att det skulle bli som det blev. Han säger att han tagit med både det fysiska och psykiska i beräkningen.

Det är mer än jag har gjort.

Jag var inte beredd på känslorna. Jag är inte beredd.
Jag kan inte förstå mig själv. Jag har svårt att acceptera mina egna känslor, min egen svaghet… och jag skäms... Jag skäms över mina känslor som ständigt verkar balansera på någon slags avgrundsbrant, jag skäms över min oförmåga… Jag skäms över alla behov som bara är mina. Jag vill inte ligga till last. Inte behöva ta emot.

Allt detta sammantaget gör att vi står där vi står… eller... jag står där jag står. Sätter locket på och håller det innanför så att ingen behöver lida av det som jag själv inte kan acceptera som naturligt. Så ingen behöver lida för det som jag anser är fult och motbjudande. För mig är det helt enkelt obegripligt att någon kan acceptera och älska den del av mig som jag själv hatar.

Jag har lång väg att gå innan jag kommer så långt att jag har modet att visa mina känslor. Innan jag slutar skämmas för allt som den här sjukdomen fört med sig. För alla förändringar min kropp och mitt jag har genomgått den senaste tiden. .. Kanske jag behöver erkänna att jag behöver hjälp med att acceptera känslorna. Kanske lika mycket för min egen skull som för hans skull… Jag ska försöka i alla fall.

Men…
Jag skulle ljuga om jag sa att mitt sätt att hantera mina känslor bara beror på det jag skrivit ner hittills. Min sjukdom kan inte ensam beskyllas för alla tvivel jag har och för min oförmåga att tro på hans kärlek till fullo. Det finns en annan sak. Något som inte har med någon sjukdom att göra. Något som hänt långt innan och som satt djupa spår i min förmåga att lita på relationer. Som gör att det som stod i mailet igår stämmer helt och fullt… ”Om han skulle lämna dig så har du inte släppt ifrån dig ditt allra innersta så då kan du inte bli dödligt sårad.”

Hm… livet med mig är inte lätt. Det finns mer än levande demoner, det finns också gamla spöken och alla måste vi samsas under samma tak. Det kanske är lättare att samsas om man vet om varandras existens.



Det här inlägget var för mig. För mina tankar och för min man. Jag behövde skriva det, men du måste inte kommentera.

BloggRegistret.se

9 kommentarer:

en liten tant sa...

"det finns också gamla spöken och alla måste vi samsas under samma tak. Det kanske är lättare att samsas om man vet om varandras existens."

Precis så är det.Spöken har dessutom den fina egenskapen att de tynar bort när de presenterats för omgivningen. Spöken frodas och blir kraftfulla enbart när de lever inne i en person. Uppvisade för andra förlorar de sin kraft.Som trollen som spricker i dagsljus.

Elisabeth sa...

Ibland känns det som om jag inte behöver skriva själv - för du har redan skrivit precis det jag känner eller tänker... bara med den enda skillnaden att du bor söderut och jag norrut! Känns det som..!

Ett ord - tillit! Det vackraste ord jag vet, men ett av de ord jag har allra allra svårast för..! Måste vara stark, inte lämna ut för mycket... för att? Våga tro på, och att ha tillit till, att någon kan tycka om mig för den jag är, trots att jag är den jag är.. tänk om de sviker? "Tänk om".. de är som mantra i huvudet på en... tänk om någon sviker..? (Och antagligen är det en överlevnadsstrategi man har burit med sig länge länge..att inte lita på någon för mycket!)

Jag har bra självkänsla, och bra tillit till mig själv, och jag vet att jag kommer att fixa mig igenom - än om det kanske känns ganska så tufft just nu, men jag vet också att jag har problem med tilliten till andra människor! Det har jag alltid haft! Därför är jag också ganska förundrad över all värme och omtanke som du, och alla andra bloggvänner ger mig nu... jag, som kommer dragande här med mitt elände! Att det finns människor som bryr sig om någon som de inte känner mer än genom en blogg.. ja men, kan det verkligen finnas så goda människor? Det gör tydligen det!

Rädsla gör ont.. men jag tror att du har kommit en bit längre än jag.. i att våga få må dåligt! Jag har bara vågat öppna dörren - och jag vet knappt hur man ska hantera det!
Men en sak jag vet är att dina ord om din resa nu betyder så oändligt mycket för mig... och jag känns inte så förtvivlat ensam..!

Varma varma kramar...

Ps. Det blev nog lite svamligt det här - men jag skrev med hjärte-pennan direkt..!

alice sa...

vad djupt och fint du skriver. det är lätt att känna igen sig ibland, även om inte jag är gift kanske.

Anne-Maj sa...

Bra skrivet, det är vad jag tänker också om min sjukdom eller funktionshinder som det kallas. Ibland är jag så arg på funktionshindret. Ibland accepterar jag dom, ibland märks dom inte. Saken är att dom finns alltid, det är bara mina känslor som varierar hela tiden. Ja, nu ska jag duscha och ta emot fint besök. Jag ska få egen bildtelefon. Iställeet för att gnälla över makens bildtelefon vars jag inte ser hans tangentbord. Ha bra dag!

maria sa...

Precis där Ella, har du alltet, och som jag känner igen det... Vet du, jag tog steget, jag blottade alla spöken och demoner för mig själv och maken och han är faktiskt här fortfarande, jag kan inte förstå varför men jag försöker att acceptera det...

Precis som du, så gick jag länge och väntade på att satan skulle dyka upp bakom hörnet och ta allt ifrån mig igen, allt...

Han har kommit och slagit mig på käften ett par gånger till, som du vet, men han har inte tagit det, allt, ifrån mig ännu... Maken är kvar och förstår ännu mer än tidigare och spökena och demonerna de har inte lika mycket makt över mig längre även om de ibland får mig att rubbas lite...

Jag vet att du inte ville ha kommentarer på detta och det blev nog inte en kommentar till dig heller, det blev kanske som du skrev längst ner, jag själv....

Ella sa...

En liten tant
*Skrattar* Jag gillar liknelsen med trollen. Jag tror du har rätt.



Elisabeth
Nej vännen inte alls svamligt. DU skriver klart och tydligt och jag nickar för varje ord.

Kram



Alice
*ler* Jag hoppas egentligen att du inte behöver känna igen dig.



Anne-Maj
Ja så är det nog, känslorna varierar.
Vad spännande med en bildtelefon. Hoppas att den funkar bra för dig.



Maria
*ler* Ja jag förundras över samma sak... han är kvar fortfarande.

Kram

Annelie sa...

Jag läser här igen, genom raderna. Du har kommit en bra bit på väg =)
Kram

Ella sa...

Annelie
Tror du?

Annelie sa...

Absolut. Jag är tvärsäker på den saken =) Kramar