måndag, september 10

Halva måndagen

Sådär, nu är både syncentral och vårdcentral avklarade och jag överlevde. C följde med mig. I vanliga fall brukar jag gå själv till båda ställena och jag hade kunnat göra det idag med, både fysiskt och psykiskt, men därmed inte sagt att jag inte tyckte det kändes ganska tryggt att ha honom med.

Det enda jag inte gillar i det hela är att det samtidigt känns lite som om... Som om han tror att jag inte klarar av det själv... att han behandlar mig liksom... som om jag vore en svag och ömtålig liten porslinsdocka som behöver skyddas och daltas med... Så vill jag absolut inte att han ska känna... Så vill jag inte att det ska vara... Så illa är det inte.

Svår balansgång det där... jag vet... jag är inte lätt att leva med.

I morse när jag gick till jobbet fick jag sällskap. Det var en äldre (tror jag) man som jag inte egentligen känner alls men tydligen "kände" han mig. Han bor i något av husen lite längre bort i vårt område. Han liksom mötte upp mig när jag kom ut på gatan utanför huset. Han hälsade och gjorde precis så som jag önskar att alla gjorde, förklarade vem han var, var han bodde, att han brukade se mig gå antingen före eller efter honom för vi jobbar åt samma håll. Han sa att han hade undrat om jag kanske var sjuk i förra veckan för han hade inte sett mig på ett tag.

Han var verkligen trevlig och lagom pratig, lagom hjälpsam och alldeles lagom nyfiken. Vi kom överens om att försöka tima in varandra fler morgnar. Det låter kanske lite själviskt men det vore verkligen perfekt om vi kunde göra det för det skulle underlätta för mig senare, när det blir mörkt på morgnarna... Jag gissar att han kanske inte har något emot att låna ut en arm till mig när vi ändå ska åt samma håll. Hoppas jag...

Vi får väl se, det kanske inte går att tima in varandra och jag vill absolut inte tvinga mig på honom.

Ett tag trodde jag nästan att det var något C hade lurat ihop men C hade ingen aning om vem "gubben" var. Påstår han. Nå ja, det spelar ingen roll egentligen... jag sväljer gärna min stolthet så länge jag får behålla mina morgonpromenader.

Det där är svårt tycker jag.
Människor hjälper gärna till och handlar det om småsaker och engångsföreteelser har jag inte så svårt längre att be om hjälp men... Om det är något som ska ske på regelbunden basis däremot så känns det väldigt konstigt. Jag vill inte gärna att någon ska känna sig tvingad att göra något... Något som de helst slipper... Och det gäller fortfarande alla jag känner...

BloggRegistret.se

13 kommentarer:

Gisan sa...

Jag tror inte att Chris tror att du inte klarar såna besök själv. Men det är nog skönt för honom att få finnas där för dig. Både för din och hans skull. Men jag vet att det är svårt. Du får träna på det lite. Kramar...

Annelie sa...

Va trevligt med sällskap och hoppas hoppas ni kan tima in varandra. Han kanske också tycker det skulle vara skönt med sällskap.
Jag förstår dig dock att du inte vill att det ska kännas som tvång. Det skulle inte jag heller vilja. Dottern och brorsans dotter tar ju ofta sällskap...och då blir det litetvång att höra av sig omman åker bil osv......och då är det ju ändå en brorsdotter till mig.
Skönt att det gick bra idag. Jag tror inte Chris tror att du behöver behandlas som ett ba..Hangör det alldeles säkert av välmeninng och för att han vill det=)
Kram till dig..ha det så gott

Ella sa...

Gisan
Jag glömmer det där med att det kanske är skönt för honom att få finnas där... Tack för att du påminde mig...

Kram



Annelie
Ja du ser... det får inte bli tvång men hur gör man för att det inte ska kännas så för den andre? Det är en svår balansgång för samtidigt så vill jag ju så gärna...

Hm... barn... ibland känns det som att jag är det. Jo, säkert...

Kram

Monica sa...

HALLÅ!?!?

C följer med dig får att han vill, inte får han måste!!
Vänd på det? hur skulle du själv göra!
Vilken mysig man ( näää c har inte lurat ihop något)
Blir så glad jeg att det finns sånn människor där ute !
Dom flesta verkar ju bara stressa iväg!!

_Va mistänksam du är ELLA :)

Kram på dig och lär dig ta imot:)

Annika sa...

Det låter kanske missunsamt men jag är allt lite avundsjuk på dig... ibland kan jag tycka det vore skönt om någon kunde följa med mig på en del ställen.För då är man två som hör samma saker alt. hör olika.
Du, "gubben" kanske tycker det är tusan så härligt att få promenera med en ung och fräsch dam på vägen till jobbet! Å om ni jobbar åt samma håll så kanske han tycker det är kul att sätta lite huvudbry i sina jobbarkompisar om vad det är för någon han spatserar fram med på morgonkvisten...:)
Ingen ska känna sig tvingad att göra saker skriver du - hm, i vilken värld är det så? Jag vet att jag måste gå ut med komposten när den är full - varse jag vill eller inte. Sina barn, sina nära och kära måste man ibland göra saker med och åt - även om man inte vill...å då känner man sig lite tvingad. Så är det för de flesta, tror jag. Så jag tycker inte du ska krångla till det och få det till konstigt,det är det inte. Men jobbigt javisst och trist kanske.
Som du märker är jag världsbäst idag och delar ut både smockor och råd i en aldrig sinande ström! Kram på dig!

Ella sa...

Monica
Jo, om vi vänder på det så skulle jag också förlja med. Tror jag.
Och, jo, Monica, jag är nog väldigt misstänksam...



Annika
"sätta lite huvudbry i sina jobbarkompisar om vad det är för någon han spatserar fram med på morgonkvisten" *fnyser*
Ähum...

Men du, det är en sak att göra saker man helst vill slippa för sin familj och en annan för främlignar...

Jag erkänner, du är världsbäst, alla dagar!

bollebygdsbo sa...

Det är ett litet tag sedan jag skrev något här hos dig.
Inte för att jag inte varit här och hälsat på, men jag har inte riktigt kommit på vad jag ville skriva.

Skönt att båda "besöken" gick bra.
Så trevligt med en promenadkamrat lite då och då.
Han har kanske tyckt att det känts fel att ni båda går en liten bit framför eller bakom varandra, när ni kan gå och prata en stund.
Hoppas att ni får flera sådana promenader till jobbet.

Ella sa...

Bollebygdsbo
Det är inte alltid man kan kommentera allt. Det behöver man inte be om ursäkt för ;) Så är det väl för alla misstänker jag.

Ja vi får se hur det bir med promenadkamraten, det var trevligt men som sagt, jag vill ju inte tvinga mig på honom.

maria sa...

Jamen jag vet... Jag kan ju ansöka om olika typer av hjälp men jag tycker hela tiden.... Äsch, jag vet inte vad jag tycker, att det finns de som har det värre eller... Jag bygger upp hinder för mig själv i att få hjälp... Hm, skumt det där...

Monas Universum sa...

Hur mycket skulle det "kosta" dig om du helt enkelt sa: "C, kan du följa med mig, det känns tryggare då."

??

JAG säger det till min man i bland. Och jag ser bra.

Barasattduvet

Emma sa...

hej hej! ny på din blogg men jag blev helt fast på en gång och ägnade allt för lång tid att läsa igårkväll ;-) ville bara lämna ett fotavtryck!

en liten tant sa...

Jag har följt med en mig närstående, du vet vem, på återbesök hela förra året. Personen är ytterligt kapabel men det är bra att vara två som hör vad som sägs och kan påminna om frågor som måste ställas.

Egentligen skulle alla behöva ha en annan person med sig när man ska besöka läkare och myndigheter.

Se'n vet jag som bredvidstående att man behöver göra såna saker för sin egen skull också. Lika väl som den sjuke/skadade har behov av att klara sig själv har vi bredvid behov att få göra saker för den det gäller. Vi känner också vanmakt, ångest, otillräcklighet och emellanåt t.o.m. skuld för att vi inte är sjuka/skadade.

Så C gör egentligen ingenting för din skull, han liksom jag bara lättar på sin egen ångest!!! :-D
Så du kan lugnt låta honom hålla på med sina egoistiska övningar.
:-D

Promenadgubben är ju ett fynd! Tänk så glad HAN ska vara över att få förgylla sina morgnar med att promenera med trevliga du! Grattis till honom!

Ella sa...

Maria
eller att man inte är i riktigt så stort behov ändå... eller om man tar emot hjälp så blir det ett slags bevis på att man inte klarar sig själv...



Mona
Det skulle KOSTA! ,) helt klart... Men jag jobbar på det! Jag lovar.



Emma
Välkommen hit. Jag blir jätteglad för fotavtryck!



En liten tant
Ja absolut. När vi ska till "den riktiga doktorn" så måste han följa med för jag själv blir som en stirrig höna då och fattar inget. Men till vårdcentralen... tveksamt... ,)

Men ja... om jag tänker på hur det vore om det vore tvärt om så skulle nog jag också må bättre av att följa med.

Promenadgubben återstår att se. Hur det än blir så var det en morgon som blev trevligare än vanligt.